Om Ann-Christin Andersson

Ann-Christin  Andersson är 49 år, gift och har två vuxna barn och bor i Surahammar. Hon har gått den s.k. ”långa vägen”, som man brukar säga. Hon började sitt yrkesliv med en 20-veckors sjukvårdsbiträdesutbildning. Därefter blev det Vårdskolan i Västerås där hon utbildade sig till undersköterska. På den tiden krävdes undersköterskeutbildning om man ville gå vidare till sjuksköterska. Det ville Ann-Christin och det blev också i Västerås som hon utbildade sig till sjuksköterska. Utbildningen bestod då av 80 poäng dvs. 2 år. Den praktiska placeringen fick hon bl.a. inom kirurgkliniken. Där var det mycket att göra och där stortrivdes hon. Examen tog Ann-Christin en fredag och följande måndag hade hon fast anställning. I början gick hon i en s.k. pool, vilket innebar att hon arbetade på samtliga avdelningar inom kliniken. Om man jämför med hur det är idag, då sjuksköterskorna arbetar i parvård och flera stycken samtidigt på avdelningen var vi på min tid ensamma, berättar Ann-Christin. Under kvällar och helger var vi en sjuksköterska och två undersköterskor på hela avdelningen. Avdelning 31 var en magkirurgiavdelning med Överläkare Kaj Hansson. Han var en speciell doktor och man hade stor respekt för honom. Hon trivdes mycket bra på den avdelningen. På avdelning 34 tjänstgjorde Överläkare Lennart Engevik, en mycket snäll och trevlig doktor. Liksom doktor Åberg, Överläkare på avdelning 32. Inom kärlkirurgin, avdelning 33 med doktor Olofsson, var ofta patienterna mycket dåliga vid inläggningstillfället, berättar Ann-Christin men efter operationen mådde de väldigt bra. De var ofta mycket tacksamma patienter. Det var en spännande tid på kirurgen men med mycket ansvar.

År 1986 fick Ann-Christin barn och kände att hon ville ha ett arbete som inte innebar så mycket stress och ansvar. Efter barnledigheten, 1987, började hon i stället arbeta på Västra Sjukhuset, avdelning 78. Det var en avdelning för demenssjuka, en psykogeriatrisk avdelning. Tjänstgöringsgraden var 56% och hon fick tidigt höra av en annan sjuksköterska att hon bara var en utfyllnad på schemat då hon bara arbetade 56 %. På varje avdelning hade man 14 patienter på 4 enheter, totalt 56 patienter. Efter en tid omgjordes en fyrsal till ett slags kök och antalet patienter begränsades till 48 stycken med 20 på två sidor. Det var inte lätt att samla ihop patienterna till en sida, vid måltiderna, så att de kunde få äta tillsammans. De blev oroliga och gick fram och tillbaka. Ann-Christin berättar att på den tiden var vi inte så kunniga och förstod inte riktigt vad ordet demens innebar. Vi använde ordet patient som sedermera blev brukare/boende. Det har hänt så otroligt mycket inom demensvården under mina år och idag skäms jag över hur vi arbetade förr. Framförallt bemötandet är idag helt annorlunda mot då. Att arbeta inom demensvården var det jag ville. Jag hade hamnat rätt.

Så småningom utökade Ann-Christin sin tjänstgöringsgrad och fick förfrågan om hon ville bli föreståndare för avdelningen. Vad det innebar visste hon inte riktigt men hon accepterade och lärde sig av andra chefer. Hon läste gerontologi och andra mindre kurser på Högskolan och internt. Föreståndartjänsten på avdelningen hade hon till 1993.

År 1993 beslutade man inom Västerås stad att man skulle privatisera och upphandla Äldreomsorgen. I juni upphandlades först Ängsklockan på Skallberget och i oktober privatiserades Rösegården. Rösegården hade blivit upphandlat av ett litet företag som hette Crebona. Det var ett Stockholmsbaserat företag med bara ett par små verksamheter. Två äldre herrar ägde företaget och hade inte arbetat med vårdfrågor tidigare. De bedrev arkivverksamhet tillsammans med personer som inte kunde gå in under den reguljära arbetsmarknaden. De hade det som en ”andra fot”.  För övrigt hade de lite utbildningsverksamhet som utvecklades under tiden. Tex  SFI, Svenska för invandrare och senare även en vårdutbildning plus vårdbolaget.
Ann-Christin berättar att det blev en stor förändring för personalen. Det var fruktansvärt rörigt. Ingen visste vad det skulle innebära för var och en. Allt var nytt för alla. Vi deltog i stora informationsmöten från kommunens sida, de hade ju också lagt ett anbud och förlorat. De ville inte att vi under övergången skulle arbeta åt Crebona. Det blev lite komplicerat innan vi lämnade kommunen. Vi fick söka om våra tjänster och jag blev då verksamhetschef.

Rösegården bestod av fem små hus, lokalerna hade tidigare haft dagisverksamhet. Ytorna för ett demensboende var för små och man gjorde en liten ombyggnad. Det fanns plats för 31 boende. Man tänkte inte på att de boende skulle komma att bli sämre och kanske bli sängliggande med ett stort hjälpbehov. Här skulle de boende vistas till livets slut. Det var inte lätt att flytta de demenssjuka, det blev rörigt. Det tillkom också andra arbetsuppgifter som undersköterskorna inte behövt göra tidigare. Man anade att det skulle bli andra arbetsuppgifter men kanske inte i den omfattningen som det blev. T.ex. laga maten, städa, tvätta. Vaktmästare och transportörer fanns inte. Allt skulle personalen göra själva, så naturligtvis blev det rörigt. Men, påpekar Ann-Christin, det var roligt att det var nytt. I varje hus fanns en sjuksköterska som ingick i schemat. Det var väl mest det som inte riktigt fungerade. När sjuksköterskan gick ifrån avdelningen för att göra sjuksköterskeuppgifter blev det bara en personal kvar i huset och det var inte bra. Det var inte så lyckat att sjuksköterskan ingick i vårdarbetet. Där uppstod nog de största frustationerna och diskussionerna. Så småningom anställdes fler undersköterskor och antalet sjuksköterskor minskade. Snart planerades också en utbyggnad, dels för att kommunen behövde platser, dels för att kunna flytta över de som blev mer somatiskt sjuka. Vi fick 60 platser samt en dagvårdsverksamhet. Allt skedde under Crebonas tid. Ann-Christin berättar att det hände mycket under åren med Crebona som arbetsgivare. Vi lärde oss otroligt mycket. För att förkovra oss inom demensvården bjöd vi in föreläsare som läkaren, Annika Takman. Tommy Jonsson som drev ett utbildningsföretag i Norrland m.fl. Grannkommuner och Västerås stad bjöds in och vi fick lite intäkter och kunde på så vis ordna lite utbildningar. Vi hade stor frihet under ansvar. Vi kunde forma verksamheten och hade möjlighet att ändra på saker utan att behöva fråga. Naturligtvis inom de givna ramarna. Samtidigt måste vi ordna allting själva. Det fanns ingen personalavdelning och ingen kvalitetsavdelning. Kommunen gjorde uppföljningar ibland men inte alls som idag.

År 1994 var Rösegården bland de första i Västerås som började arbeta med kvalitetsarbete enligt Kvalitetssäkringssystemet ISO 9000. I ett projekt med Mälardalens Högskola började man arbeta med rutiner och ISO 9000. Syftet var att man ville ha rutiner som fungerade från det att  den boende kom till Rösegården. Rutinerna delades upp i olika ramar från första kontakten med den boende, första kontakten med anhörig, kontaktmannaskap, läkemedelshantering mm. Man diskuterade hur man arbetade, hur man kunde bli bättre och skrev sedan ner rutinerna. Dåvarande demensordföranden i Västerås, Ethel Anderstedt var också involverad. Ann-Christin betonar att de fick struktur på verksamheten. Vi försökte arbeta mycket med anhöriga, se dem som en resurs och få dem att känna sig trygga . Bemötandet var viktigt. Ja, vi utvecklade en hel del under den där tiden.

2001 såldes Crebona till företaget Actica p.g.a.att ägarna blev sjuka. All personal blev kvar. Det blev inte så stor omställning. Visserligen hade de lite andra idéer men vi förde bra diskussioner. Företaget kändes dock inte att de hade så mycket erfarenhet av äldreomsorg. Vi visste inte riktigt vad de ville.

Under ett par år efter att ägarna till Crebona blivit sjuka arbetade Ann-Christin i företaget som internkonsult samt hjälpte till i deras verksamheter. Hon blev sedermera vice vd och därefter vd för Omvårdnadsbolaget. Det var lärorikt, berättar hon, men jag pendlade varje dag till Stockholm och i längden blev det ohållbart. Hon började vaka på sjukhemmet i Surahammar men kände att hon kommit ifrån själva sjuksköterskearbetet. Efter 3 månader erbjöds hon arbete på Rösegården igen.

2003 övertog företaget Capio verksamheten. Det var ett stort företag, bl.a. äger de S:t Görans sjukhus i Stockholm, företagssjukvård, sjukgymnastik mm. De hade däremot inte så mycket erfarenhet av äldreomsorg och 2004 övertog Attendo verksamheten. Det kändes bra. Det företaget visste vad de ville och hade erfarenhet av äldreomsorg. Det var ett stort företag med olika funktioner där vi kunde få hjälp. Det kunde röra sig om t.ex. personalfrågor. Attendo har 13000 anställda och har verksamheter också i Danmark, Norge och Finland.

Rösegården är idag ett boende för personer med demenssjukdom som drivs av Attendo på uppdrag av Västerås stad. Boendet har 60 platser varav 48 boendeplatser, tre är avlastningsplatser och en är trygghetsplats. Dessutom finns dagvården som består av 8 platser. Den senaste upphandlingen gäller till februari 2017 om inte något oförutsett inträffar.

Det är ganska många år sedan som Ann-Christin kom första gången till Rösegården och många olika företag har drivit verksamheten. När hon ser tillbaka på de olika aktörerna så är det det lilla företaget Crebona som gett mest.  Här satt man med i ledningsgruppen och kunde påverka hela tiden. Vi hade många diskussioner och kom överens om hur vi skulle arbeta. Så var det inte riktigt med de övriga företagen. I Actica var vi delaktiga till viss del men inte fullt ut. I Attendo som vi tillhör nu är vi på regionnivå, vi diskuterar utveckling.

Det är inte bara Ann-Christin som varit med från starten och arbetat under flera ägare. Det är många som är kvar och det är roligt poängterar hon. Alla byten av ägare har gått lugnt till. Vi har inte hetsat upp oss så mycket när det har varit upphandlingar. Blir det ett annat bolag som tar över blir personalen kvar. Det är bara jag som ev. inte får vara kvar då man oftast inte tar över chefen. Det finns de som arbetat i 25 år här. De flesta avgångar har varit pensionsavgångar, tyvärr tycker hon, då de besitter en stor kunskap, men samtidigt är det viktigt att yngre personal kommer in. Man ska vara utbildad undersköterska. Ibland kan det vara svårt då det kan röra sig om ett sjukvårdsbiträde som arbetat ett tag och som anses lämpligare än en undersköterska. Arbetet handlar mycket om lämplighet. Man lär sig mycket under tiden och utvecklas. Man får kunskap om sjukdomen och framförallt bemötande. Vår tidigare doktor Novak sa ofta: ” Det bästa sättet att lära sig är att arbeta”. Han har lärt oss otroligt mycket om bemötande, sjukdomen och läkemedel. Han har stor del i att verksamheten fungerat så bra under alla åren.

Avslutningsvis kommer vi in på lagar och förordningar som styr verksamheten och som inte alltid kanske fungerar i verkligheten. Ann-Christin tänker speciellt på skyddsåtgärderna. De diskuterades mycket när de kom. Hur kan man tänka så? Att man ska öppna dörrarna, inte använda sänggrindar, inte använda bälte vid placering i stol! Samtidigt fick det oss att tänka till! Behöver den boende grinden, bältet osv? Vi gick igenom verksamheten och insåg att vi kunde öppna dörrarna, framförallt de som leder mellan husen och de som leder till stora entrén. Diskussion förs också vad gäller ökning av nattbemanningen. Öka bemanningen? Ja gärna, säger Ann-Christin men samtidigt kanske man inte tycker att det är befogat att öka bemanningen under den tid som Socialstyrelsen tänker sig, då de flesta sover. Det känns fel. Ökningen behövs mer på dagtid då alla är aktiva.

Eftersom Ann-Christin har varit här sedan starten blir det naturligt att fråga om hon tänker vara kvar till sin pensionering? Ibland har hon funderat på något annat men vet inte vad, och så trivs hon så bra och har så goda och duktiga medarbetare.