Erik Ljunggren, skötare på Salberga
Intervjudatum: 2004-01-21
Intervjuare: Inga-Lill Holm
Intervjuad: Erik Ljunggren, skötare på Salberga
Erik Ljunggren föddes 1920 i Stensbo utanför Sala. Det fanns tio barn i familjen och bostaden bestod av två rum och kök. Erik gick sex år i skolan och vid 13 årsålder börjad ehan arbeta på ålderdomshemmet Nystrand på somrarna med att rensa rovor och morötter. Den 1 maj 1939 började Erik arbeta på Salberga sjukhus. Det var ont om arbete och man fick ta det som fanns, och Erik tyckte att arbeta med människor skulle passa honom.
Erik beskriver hur det var att som 19-åring börja sin första arbetsdag på ”Stormen”, där de svårast sjuka vårdades. Patienterna hade tvångströjor omlindade runt kroppen och skor och handskar fastlåsta.
1940 började Erik sin militärtjänstgöring som pågick i två år, eftersom det var krigsberedskap. Han var stationerad i Uppsala och gjorde sjukvårdande uppgifter. Efter militärtjänstgöringen gick Erik tillbaka till arbetet på Salberga och arbetade då bl a på en avdelning där patienterna var smittade av tuberkulos.
Utbildning till skötare pågick samtidigt med tjänstgöring. Han gick så småningom också överskötarkursen. I början bodde Erik på sjukhuset, på den s k ”tuppvinden”. Där skulle man vara inne senast kl 10 på kvällen och man bodde i dubbelrum.
På Salberga fanns psykiskt sjuka men även utvecklingsstörda som benämndes debila, imbecilla och idioter. Där fanns också kriminella som var straffriförklarade p g a mental störning.
Oroliga patienter behandlades med långbad åtta timmar i ca 40-gradigt vatten. Effekten var att de blev trötta och därigenom lugnare. Skötarens uppgift var att sitta och passa och blev endast avlöst för matrast. Senare kom el-chockbehandlingen. Man behandlade även autister med el-chock (med dåligt resultat). När psykofarmaka kom blev det en stor förändring i mentalvården. Patienterna blev lugnare, tvångströjorna försvann.
På de öppna avdelningarna fanns de straffriförklarade. En del var svårt kriminellt belastade, men de flesta hade begått småbrott. De arbetade i verksamheter som fanns inom Salberga, skomakeri, bokbinderi, skrädderi, verkstäder och trädgårdsodlingar. Salberga var självförsörjande med odlingsprodukter. Även fårskötsel förekom. En del av patienterna fick komma ut i familjevård och arbeta hos bönder på trakten. I mitten av 1950-talet började man ordna fester och samkväm. Bl a inbjöds patienter från VästraMark, ett kvinnligt sjukhus. Ett utbyte som pågick i flera år.
Så småningom anställdes kvinnliga skötare, vilket upplevdes som positivt av patienterna. På 1970-talet började avvecklingen av den slutna mentalvården och patienterna skulle ut i samhället. Den gamla kasernen revs och ersattes av paviljonger i rött tegel. Erik arbetade då som nattöverskötare. 1980 gick Erik i pension.
Idag skulle Erik ha valt en annan yrkesbana – kanske veterinär.