Översiktlig beskrivning av det år 1928 nya lasarettet

Föreläsning av Per S Månsson den 14 nov 2000 på landstingets kansli

…

Per S Månsson föddes 1922. Tog värvning 1936 vid Skeppsgossekåren och Flottan i Karlskrona, där han utbildade sig till underofficer och radiotelegrafist. 1945 tjänstgöring vid Försvarsväsendets radioanstalt i Stockholm, studentexamen 1948 och civilekonomexamen 1951. Per S Månsson fick anställning först vid Statens organisationsnämnd i Stockholm, senare vid finansdepartementet. 1960 utnämndes Per S Månsson till sjukhusdirektör vid landstingets sjukvårdsinrättningar i Västerås. I och med att det för sjukvårdsfrågorna inrättades en särskild sjukvårdsstyrelse vid Västmanlands läns landsting 1968 utnämndes han till sjukvårdsdirektör, en tjänst han uppehöll fram till pensioneringen.
Per S Månsson har också varit engagerad dels i Röda korsets arbete där han var utsedd som distriktsordförande under sex år, dels i Rotary som distriktsguvernör året 1987/88.

Kära vänner. Jag tänkte nästan avsluta istället för att inleda. Jag tänkte avsluta de här preludierna som skulle till för att vi sedan kan komma in på sakkunskapen som kan berätta och till papperet foga allt det som vi vill ha för framtiden.

Jag börjar med att titta ut över skaran och tänker på Alf Henriksson: Maxim för en tidningsman: ”Tusenden som vet mindre men ock hundraden som vet mer skall sitta och läsa i morgon vad i afton Du skriver ner. Det skall Du alltid betänka att Dina notiser ser ej blott tusenden som vet mindre än Du men ock hundranden som vet mer.”

Jag är övertygad om att bara i denna skaran finns ett stort antal som kan mycket mycket mer om medicinhistoria. Jag har sparkats in i detta på något vis, lurats in, först för att komma med i styrelsen och har länge nu i snart 3-4 år känt mig som ett stort medicinhistoriskt föremål. Det är det de vill, att innan jag går bort skall jag åtminstone ha släppt av någonting, eftersom jag inte hunnit med att vara intresserad av medicinhistoria förut i livet. Min styrelse har bearbetat mig och sagt att det är lämpligt att osv. Jag har känt det hårda trycket att göra någonting och så har det blivit så att jag hamnat mitt i smeten och fick i uppdrag till årsmötet i våras att introducera denna nya serie om vården i Västmanland i ett historiskt perspektiv. Vi har alltså pratat om medicinhistoria hela tiden förut men inte haft det så systematiskt som vår nye ordförande vill ha det. Nu fogar vi in allt detta i våra program. Nu skall jag bara avsluta inledningen, dvs att presentera 1928 års lasarett, varefter Jan Hällén som den förste av specialisterna tar vid och berättar om det stora området internmedicin.

Lämna rikligt med tid till Jan Hällén! Kommer ni ihåg det nu under 20 minuter för längre får jag inte tala här. Varje minut jag vinner under 20 är till gagn för den medicinska forskningen och utvecklingen och medicinhistoria.

Först en genombladning av våra lasarett. Alla var ju inte med på mitt förra föredrag och jag vill bara på några minuter dra detta. Det första bestående lasarettet i Sverige var Serafimerlasarettet i Stockholm, som togs i bruk 1752. Planerades för 8 dubbelsängar för sammanlagt 16 patienter. Det var från början avsett för hela Sveriges och Finlands behov. Jag upprepar: För hela Sveriges och Finlands behov skulle man i Stockholm bygga så stort lasarett, som var i behov av sjukvårdsresurser för veneriska och andra botbara sjukdomar. Efter några år insåg man att detta inte var möjligt. Även andra län skulle få börja bygga sina sjukhus. Det första lasarettet i Västerås kom till 1776. Det förlades på den s k hospitalstomten. Det hade tre dubbelsängar och fem enkelsängar, fördelade på två rum, det ena för veneriska sjukdomar och det andra för kroniska sjukdomar. Den förste doktorn där hette Martin German. Det andra lasarettet kom tio år senare, 1786. Då hade man fått ytterligare några platser och då hade Carl Bruzelius kommit, avlägsen släkting till vår Acke Bruzelius, gamle kirurgchefen, och redan då menade han att man skulle ha bättre resurser. Ingenting hände förrän 1826. Då flyttade man till det tredje lasarettet här i Västerås. Det låg nere på Stora gatan 20. Ni har säkert sett en namnskylt där nere och det var plats för 48 patienter, i ett vanligt bostadshus med genomgångsrum och allt. Det var alls inte lämpligt för ett sjukhus. Samma år avgick Bruzelius och ersattes av provinsialläkare Johan Anders Wiberg till och med 1858. År1859 kom doktor kir mag Frederic Claréus. Han blev lasarettsläkare. Han tjatade väldigt mycket på direktionen att man skulle ha bättre lokaler, bättre sjukhusförhållanden och fram till 1862 då man skulle bestämma sig för att bygga ett nytt lasarett. Till det skulle man ta pengar någonstans ifrån och så uppstod det strid inom Västmanland att det inte skulle byggas för någon enda plats mer i Västerås förrän man fått platser ute på landsorten också. Den strid som vi fortfarande lever i den började alltså redan då. 1863 kom landstinget till och vid första landstingsmötet diskuterades också detta. Det beslutades att både Sala och Köping och Norberg, inte Fagersta, skulle först få sjukhus innan man beslutade att få bygga ut i Västerås. 1867 kom ändå lasarett nummer fyra till här i Västerås, det var på Stallhagen med 62 vårdplatser.

Efter det att man hade byggt det fjärde och det hade drivits fram till 1906 då bestämdes att man måste utöka detta. Vi måste skaffa ytterligare vårdplatser, 52 platser till ville man ha i Västerås. Men nej inte förrän vi får ytterligare ökning till landsorten. Så höll man på att älta och vartefter kom man också in på: Kan det ligga på Stallhagen, kan man bygga ett framtida sjukhus där med specialisering och annat. Man började diskutera ett delat lasarett, både allmänkirurgi och internmedicin. Från 1906 till beslut 1915 att man skulle bygga och efter ytterligare bordläggningar och 3-6 år till innan man beslutade att bygga och hitta en helt ny tomt och bygga där uppe där vi är nu så kom det femte lasarettet till. Alltså 1928 års lasarett som denna övergripande presentation skall handla om.

Jag har redan hunnit med att beröra tillkomsten, speciellt 1906 till 1928, olika planer. 1918 kom beslutet, 1921 skedde byggstarten och 1928 den 28 januari invigdes lasarettet ritat av arkitekt Ernst Stenhammar.

Husen då, vad fanns i dem? Det fanns en kirurgisk klinik med 125 vårdplatser, med förlossningsavdelning och BB, som hörde till kirurgiska kliniken med 24, varav tio stycken efter särskild framställning från Västerås, att landstinget måtte bygga ytterligare tio vårdplatser för folk från Västerås. En medicinklinik med 71 vårdplatser, en medicinsk barnavdelning med 15 platser och en reumatikerpaviljong. Den senare byggdes på framställning av pensionsstyrelsen som en sorts kuranstalt. Den byggdes samtidigt som 1928 års lasarett med samma arkitekt, Stenhammar. Till medicinkliniken hörde dessutom fortfarande upptagningsanstalten för psykiskt sjuka, som hade 30 platser i Stallhagen och den skulle stanna kvar där och fortfarande höra till medicinkliniken. Det var ju en rätt så stor klinik det också. Genom att man då också fick reumatologi blev det mycket mera utbyggt än man från början hade tänkt sig. Här finns radat: röntgen, lab, operation, mottagningsenheter, badavdelning, mycket större än man hade tänkt sig, med hänsyn till reumatikerpatienterna. Arkiv och bibliotek, kök och matsalar. Minst fem matsalar: en för underläkare, en för sjuksköterskor, en för kvinnlig personal i övrigt, en för manlig personal i övrigt, som inte fick gå in på samma ställe som andra gick in och sedan ytterligare en matsal i reumatikerpaviljongen, fem matsalar. Nu har vi en! Obduktion och gravkapell, sysslomanskontor, personalbostäder. I detta byggdes också in en treårig sjuksköterskeskola. Den första i detta landsting, av staten godkänd sjuksköterskeskola med 15 elever per år.

Sedan var det invigningen. Det finns en stor bok, 1928 års årsberättelse som den dåvarande styresmannen Lennart Norlin har gjort. Ett fantastiskt arbete. Han har dels skrivit en jätteuppsats om den här utvecklingen i sjukvården från medeltiden och framåt och dels också orkat med att med hjälp av medarbetare också beskriva alla dessa olika enheter på ett mycket förtjänstfullt sätt. Vid den stora invigningen med landshövding, biskop och statsråd mm höll Lennart Norlin högtidsföredraget. Jag satt och läste det hemma, och tog tid på det. Han måste ha hållit på i minst en timma och 20 minuter med högtidstalet innan det var dags för biskop, landshövding, statsråd och andra att komma till tals. Hur i all sin dar höll de sig vakna? Det var säkert mycket skickligt och kanske var han ännu mer dynamisk än vad jag försöker vara. Efteråt på kvällen var det också middag där statsrådet talade om att nu bygger man alltså sjukhus för fattiga och sjuka som palats. Så ser det ju ut också 1928 års lasarett tycker jag. Jag berör inte invigningen mer.

Vårdplatsernas fördelning
Kirurgkliniken 4 allmänna avd à 27 vårdplatser, två avd för män
och två för kvinnor
1 privatavdelning à 17 vårdplatser
2 BB-avdelningar à 12 platser, varav 6 privatplatser

Medicinkliniken 2 allmänna avd à 27 vårdplatser, en avd för män
och en för kvinnor
1 privatavdelning
Medicinsk barnavdelning 15 vårdplatser
Reumatologi 56 vårdplatser

Jag vill bara göra en liten enkel personlig jämförelse hur det var när jag var med och vi skulle öppna 1968 års lasarett, den första byggnadsetappen av Västerås sjätte lasarett, i januari, 40 år senare, precis som 1928 i januari. Då var Per S. Månsson sjukhusdirektör på halvtid och sjukvårdsdirektör på halvtid och hade gått över i central tjänst. Vi slet och vi slet under mina sista tre år på lasarettet med all detaljplanering, tillsammans med många duktiga män och kvinnor. Vi visste inte hur det var planerat från början. Vi bara övertog det från landstinget och här skulle nu drivas ett lasarett med så och så många vårdplatser med så och så många aktiviteter. Här skulle vara centraloperation och här skulle samordnas all verksamhet och vi skulle bygga massor med nyheter in i detta med central bäddning och centralt det och det. Det var ju modernt att centralisera väldigt mycket då. I januari började de första patienterna flytta in. Jag kan inte minnas att vi hade någon egentlig invigning. För det första fick vi inte ens ha visning av lasarettet för vår dåvarande s-regering som motsatte sig detta. Man skulle inte ta upp tid med detta. Det blev ingen allmän visning. De första som fick nej var socialdemokratiska kvinnoförbundet som begärde hos centrala myndigheten i landstinget att få göra ett studiebesök men fick nej. Därmed kunde inte jag få visa lasarettet för min Rotaryklubb t ex som gjorde anspråk på att få göra besök. Men det gick ju inte eftersom man sagt politiskt nej till självaste kvinnoförbundets önskan. Det var en annan tid. Jag uppfattade det så att vi firade inte detta med någon särskilt stor högtid. Jag frågade en person idag och hon kommer ihåg att en som hade arbetat deltog i någon slags samling.

1928 års lasarettsdirektion
Landshövding Walter Murray, ordförande
Borgmästare John Carlson, vice ordförande
Godsägare C Arv Andersson, kassakontrollant
Tapetserare Carl Bäckman
1.e provinsialläkare Gunnar Fjellander
Rådman Victor Åsberg
Byggmästare Fritz Eklund
Suppleanter 4, varav en är 1.e stadsläkare Tunström

Styresman, lasarettsläkare Lennart Norrlin
Syssloman Major Karl Alexandersson
Föreståndare Fru Amelie Friman

Av mig kända:
Sjuksköterskan Adele Valmark
Sjukgymnasten Lulu Schulz

De fyra lasarettsläkarna:
Kirurgen: Lennart Norrlin
Medicin: Alfred Bjure
Röntgen: G Runström (1932 Axel Renander)
Patologen: Ivar Behring (från 1929)

Kommentarer till ovanstående
Fortfarande 1928, landstingen hade haft sjukvården sedan 1863,. hade inte utvecklingen gått längre än att landshövdingen hade ordförandeskapet i sjukhusdirektionen, Walter Murray som jag också mött i Röda korssammanhang. Borgmästaren i stan, John Carlsson, som var vice ordförande. Denne Carlsson har en mycket stor förtjänst i detta att man lyckades få ett helt nytt område för det nya lasarettet, som framtidslasarett, där man kunde bygga ut för framtida specialiteter. Styresmannen lasarettsläkaren Lennart Norrlin, tidigare kirurg i Köping, flyttade hit till Stallhagslasarettet och fick sedan uppdraget att planera hela det stora centrallasarettet. Han har tydligen gjort en enorm insats i planeringsarbetet. Och som läkare kunnat skapa tyngd i sina äskanden och få igenom en hel del av detta som jag anser är hans förtjänst. Sysslomannen hette major Carl Alexandersson, (Carl Axel von Zweigberg kom 1943 och han stannade ända tills jag tillträdde). Jag efterträdde inte honom, jag blev sjukhusdirektör, jag blev inte syssloman. Föreståndare/husmor fru Anneli Friman var sjuksköterska men ville heta fru. Hon efterträddes så småningom av Inez Göransson som också är ett känt namn för oss något yngre äldre här. De jobbade med detta sjukhuset ända fram till 60-talet.

Av mig kända: sjuksköterskan Adele Wahlmark och sjukgymnasten Lulu Schultz. De båda hittar jag i personalförteckningen för 1928 års lasarettet. Adele Wahlmark var avdelningssköterska på privatavdelningen på kirurgen. Mycket trevlig och rar sjuksköterska. Lolo Schultz kom så småningom till sjukhemmet och där träffade jag henne som sjukgymnast.

De fyra lasarettsläkarna: både inom kirurgisk och medicinsk klinik. Dessutom en röntgenavd och ett laboratorium med en patologavdelning. Patologtjänsten fick vi inte förrän 1929 men det blev så småningom Ivar Behring och så en röntgenläkare Gösta Sundström.

Gamla lasarettet. Detta fantastiskt vackra hus står kvar mitt i och tack och lov ser det ut att få stå kvar. Det ser ut så i alla fall. Tack för mig.

Våra lasarett
Det första bestående lasarettet i Sverige var Serafimerlasarettet i Stockholm. Det togs i bruk år 1752 och planerades för 8 dubbelsängar för sammanlagt 16 patienter. Det var från början avsett för hela Sveriges och Finlands behov av sjukvårdsresurser för veneriska och (andra?) botbara sjukdomar. Efter bara några år insåg man att även andra delar av landet också behövde skaffa sig lasarett – inte minst också för behov av sådana sjukhus för att utbilda nya läkare.

1. Det första lasarettet i Västerås tillkom 1776. Det förlades inom den s k hospitalstomten alldeles bredvid hospitalskyrkan och bestod av 3 dubbelsängar och 5 enkelsängar fördelade på två rum, det ena för ”de med veneriska och det andra för de med kroniska sjukdomar behäftade personer”. Läkare blev en fältskär som hette Martin German.

2. Det andra lasarettet i Västerås tillkom under 1786. Då hade med dr och chirurgie magister Carl Bruzelius tillträtt tjänsten som lasarettsläkare vid nyåret. Då flyttades lasarettet till en större byggnad inom hospitalsområdet med ett större rum för veneriskt sjuka och två mindre rum för övriga patienter. Efter några år fick man också disponera övervåningen. Antalet vårdplatser ökade till 22 år1816 enligt Åke Boman.

3. Det tredje lasarettet i Västerås tillkom 1826 då det flyttades till ett trevånings bostadshus vid Stora gatan 20. I detta fanns 14 sjukrum med plats för 48 patienter. Samma år avgick Bruzelius och efterträddes av provinsialläkaren i Västerås, Johan Anders Widberg, som avgick 1858. År 1859 utnämndes med dr och chirurgie mag Fredrik Claréus till lasarettsläkare.

4. Västerås fjärde lasarett togs i bruk den 13 augusti 1867. För detta hade byggts en helt ny lasarettsbyggnad i Stallhagen (ark P U Stenhammar) med ett sängantal av 62, varav 16 för veneriska patienter. I en fristående byggnad uppfördes en upptagningsanstalt för 14 mentalsjuka patienter år 1882. Lasarettet tillkom dock inte utan komplikationer. Krav hade rests från alla de tre andra regionerna utanför Västerås om att även landsbygdsregionerna skulle få egna lasarett innan någon ytterligare utbyggnad skulle skapas i Västerås.

1863 tillkom den organisation LANDSTINGEN som skulle ges ansvar för sjukvården. Redan vid det första landstingsmötet tillsattes en kommitté för utredning om den fortsatta utbyggnaden av lasarettsvården. Vid urtima möte 1864 beslöt landstinget, enligt kommitténs förslag, att sådana länsdels-lasarett skulle byggas i Sala (30 vårdplatser) Köping (30 vårdplatser) och Norberg (22 vårdplatser). Något år senare beslöts att också göra utbyggnaden i Västerås. Och därmed kunde lasarettet i Stallhagen byggas.

5. Det femte lasarettet står färdigt och öppnas den 28 januari 1928. Det blir till sist ett delat lasarett med medicinklinik med 84 vårdplatser och kirurgklinik med 125 vårdplatser samt med en patologisk enhet och en röntgenavdelning. Det blir också länets centrallasarett.

6. I den fortsatta utbyggnaden av lasaretten byggs ett helt nytt lasarett i Fagersta 1949 och nedläggning av lasarettet i Norberg. I Fagersta byggs en enhet med 72 vårdplatser + förlossning och BB, vilket redan 1954 blir utbyggt med ytterligare 60 medicinvårdplatser. Genom detta blir lasarettet ett delat lasarett. Även i Köping blir utbyggnad med en medicinenhet 1949 till ett delat lasarett. Så sker också i Sala 1952. En helt ny lasarettsbyggnad blir det ytterligare i Köping 1962, i Sala 1971 samt – en första etapp i det helt nya stora centrallasarettet i Västerås 1968, Västerås sjätte lasarett.

7. Övrigt. För att ej glömmas bort nämns här slutligen dels Epidemisjukhuset i Västerås byggt 1888, dels sanatoriet Skogsfjället i Västerås, byggt 1911. Båda dessa verksamheter inordnades så småningom som kliniker inom centrallasarettet, infektionskliniken respektive lungkliniken.