Föreläsning av Margareta Machl och Kerstin Rännar den 21 febr 2002 på landstingets kansli
Sammanfattning av skrifterna: Psykiatrins begynnelse i Västmanland, del I och II, omfattar åren 1884-1923.
Kerstin Rännar var anställd vid Västmanlands läns landsting under åren 1973 fram till pensionering år 2000. De sista tio åren som koordinator vid psykiatriska forskningsenheten, sedermera Centrum för klinisk forskning.
Margareta Machl var anställd vid Västmanlands läns landsting under åren 1961 fram till pensioneringen 1987. Under 1960-talet psykolog inom barnpsykiatrin och från 1973 chefpsykolog inom Västerås sjukvårdsförvaltning.
När vi skulle göra en sammanställning av vår rapport på ungefär en timma märkte vi att vi måste rensa i materialet annars skulle vi få prata väldigt fort för att hinna med allting. Vi har därför dragit ut vissa delar, men hoppas att ni ändå kan följa någon slags röd tråd.
När vi först började bearbeta journalböckerna var vi intresserade av innehållet och det var det vi tänkte dokumentera. Men när vi började dokumentera innehållet blev vi nyfikna på helt andra saker. I journalböckerna stod ingenting om hur anstalten såg ut, hur den hade kommit till eller vad som hade förevarit dessförinnan. Vår nyfikenhet ledde oss allt längre tillbaka i tiden och till slut hamnade vi i medeltiden. Då kan man ju tycka, vad har psykiatri på medeltiden att göra, då var det väl lite hipp som happ? Men inte!
Om man läser i Upplandslagen år 1296 i manhelgdbalken står det: ”Att om någon mister vettet skall detta kungöras för grannar, sockenmän, ett hundradesting och han skall hållas i fängelse av sina fränder”. Det låter hemskt med fängelse men om man fortsätter läsa i urkunderna ser man vad som menas. De sjuka kunde inte ansvara för sig själva, anhöriga var skyldiga att ta hand om dem och det fick inte ske i lönndom utan skulle kungöras.
Vi letade fram en gammal karta över Västerås. Vad man kanske först tittar efter om man är lekman beträffande vårdanstalt för sinnessjuka, är hospital. Det fanns hospital i Västerås den här tiden men det var till för de leprasjuka liksom alla hospital. Det tillkom antagligen senare än den anstalt vi har dokumenterat men man har hittat en hospitalstomt inritad i hörnet av Skolgatan och Västra Kyrkogatan och den fann man på en ritning från 1600-talet. Hospitalet finns nämnt redan på 1300-talet genom gåvor och annat.
Vi är däremot intresserade av det s k Helgeandshuset, som låg där Stora Westmannia nu ligger, där Lillån rann fram. Munkgatan fanns inte då utan det var Lillån. Man har hört talas om någon revyvisa som fanns ”att det stiger en doft från Lillåns stränder” och det kan man ju tänka sig. Det var väl kloaken som rann förbi. Nu är Lillån emellertid överbyggd. Helgeandskyrkan fanns kvar ända in på 1800-talet och var daterad till 1200-talet. Om det stämmer är den en av våra äldsta i Sverige.
Vi går vidare till reformationen, 1500-talet. Då hade lepran i stort sett försvunnit och hospitalen var inte längre nödvändiga. Där det fanns både hospital och helgeandshus slogs dessa ihop och det blev något som man kallade de fattigas hospital. Därifrån kommer alltså ordet hospital för sinnessjukhus.
Gustav Wasa drog in klostren och därmed miste helgeandshusen sin stöttepelare men han utgav också ett fribrev 1528 för sådana inrättningar så att de skulle kunna fortsätta. År 1533 fick hospitalet i Västerås sitt första reglemente. Då tillsattes vad man kallade en redesven, det var en syssloman. Han skulle bo på hospitalet och alla skulle vara honom underdåniga. Det var noga reglerat hur man skulle leva. Man började dagen med knäfall och bön till Gud om syndernas förlåtelse och allt kiv bestraffades. Det var hårda bud.
På 1600-talet fanns fortfarande hospitalet kvar och det nämns i en urkund som biskop Rudbeckius gav ut år 1623, Det var då vårt första gymnasium i Sverige kom till och det står i urkunden. Det står i den vidare om kyrkan, om tryckeriet och om hospitalet. Hospitalet fick sin inkomst från vissa socknar och så fanns det tiggare. Man hade nämligen monopol på tiggeri i staden. Det var s k biddare. De tillsattes inte efter Rudbeckius död men fanns fram till dess.
Vi går vidare till 1700-talet. Det var en svår tid med svält, till och med syssloman svalt och man tog inte in nya patienter. Dessutom brann hospitalet år 1714 men byggdes upp igen år 1720.
Sedan har man sagt att Västmanland aldrig haft något sinnessjukhus. Men år 1778 kan man läsa i inköpslistor att man köpte ett stycke karbas med lås och bojor med järn och lås. Det var sådana attiraljer man använde för sinnessjuka. Vi hade alltså ett sinnessjukhus men det kallades på den tiden för dårhus. Det började med dårstugan. Det finns också nämnt hur man byggde om hospitalet för att uslingarna skulle få lite mera luft. Dessutom byggdes ett nytt hus i slutet av 1700-talet med 8 + 6 celler för dårar. Att dessa människor behandlades illa då var inte så konstigt ty man trodde att de var behäftade med mer arvssynd än vi andra. Det är väl en fördom som levt kvar ganska länge, ända in på 1900-talet.
Innan man togs in på dårhuset skulle man gå igenom en provkur och den var inte lätt. Det står om en kvinna från Simtuna att hon rakades på huvudet och man hällde kallt vatten på. Hon fick stå på svältkost och laxerades innan. Det var så att om man genomgick provkuren och blev frisk fick man skickas hem. Vi undrar dock hur många som blev friska. Det vet vi inte.
Det talas också om hur ”de stackars uslingarna” hade det. Lite bättre än andra fick de ibland. Det står t ex att för vanligt folk gick det åt sex kärvar halm per månad men dårarna fick tre per vecka.
Så fortsatte det fram till 1837 då dårhuset lades ned. Då hade vi fått ett nytt lasarett år 1826 nere vid Stora Gatan. Förmodligen avvecklade man hela hospitalsområdet. Då flyttades 19 dårar till Uppsala hospital. Det beskrivs som en bedrövlig färd med häst och vagn över slätten. Alla övriga skickades hem till anhöriga och kommuner att ta hand om. Det var bara de mest svårskötta som skickades till Uppsala. Därefter har vi alltså inte haft något mentalsjukhus, men vi hade det mellan 1778 och 1837.
Lasarettet på Stora Gatan blev ganska snart för litet och fungerade dåligt. Det byggdes ett nytt på 1860-talet på Stallhagen. Där fanns det två celler för sinnessjuka. Samma fanns i Sala och Köping, möjligen också i Norberg. Det klagades väldigt mycket på att vården var dålig för dessa sjuka. Det var många på väntelista till Uppsala, ett tag 50 personer.
År 1878 kom ett förslag från borgmästaren i Arboga att man skulle tillsätta en kommitté för att göra en översyn över hur de sinnessjuka hade det. Då hade också en ny stadga kommit 1858, som bl a stadgade att det skulle vara vård inte enbart förvaring. Man skulle inte längre kalla det för dårhus utan sinnessjukhus och det skulle vara till för behandling av människor. Teori och praktik var väl då som nu lite olika och vi kan se att ”det merendels blott varit förwaringsrum för sådana olycklige personer”. Det är inte så olikt vad vi ibland hör idag om psykiatrin. Allt är sig likt under solen.
Efter förslaget att det skulle byggas antingen en stor anstalt centralt eller en mindre vid varje sjukhus tillsattes en kommitté. På den tiden tycktes kommittéerna ha arbetat snabbt för den tillsattes år 1878, år 1880 låg förslaget och 1882 var byggnaden klar. Jag tror det är rekord i det här landstinget. Förslaget gick ut på att bygga ett envånings stenhus centralt på Stallhagen nära det nya lasarettet. Ett stenhus med en vind och med 16 celler, dagrum, badrum och andra faciliteter och bostäder för vaktpersonal. Förslaget gick igenom med mindre ändringar. Redan 1882 stod det ”till avsyning klart” och man kunde flytta in.
År 1883 kom en ny stadga som skulle bli mönsterbildande för många år framåt. Dess intentioner stämde mycket väl med den här upptagningsanstalten till skillnad från många ute i landet. Där låg Västmanland väl framme.
Byggnaden byggdes och fanns kvar till 1967 då den revs. År 1882 har vi alltså byggnaden klar, envånings stenhus med vind. Nu skall vi titta lite närmare på vad den innehåller.
Vårdkostnader och vårdplatser
För att inte trötta er med för mycket siffror skall vi redogöra för kostnaderna för två olika år 1894 och 1903.
Ni får själva räkna om det hela i dagens penningvärde. 1 kr då var ca 40 kr
År 1894 vårdades 31 patienter och dessa utnyttjade 1380 dagar, dvs ca 44 dagar per patient. Medelkostnaden för varje dag uppgick till 2 kr och 70 öre. Den totala sjukvårdskostnaden för hela året uppgick till 3733 kr och 42 öre. (Idag = 149 320)
Tio år senare 1903, vårdades 52 patienter och medelkostnaden för varje underhållsdag var 1 kr och 56 öre. Den totala sjukvårdskostnaden uppgick till 7694 kr och 93 öre.. (idag =307 800)
År 1894 belastade varje patient sjukvården med 120 kr och 41 öre (idag =4800)och
År 1903 var motsvarande siffra 147 kr och 98 öre, (idag=5920) en höjning med 27 kr och 57 öre.
Som kuriosa kan vi nämna att förutom gängse vårdkostnader satsade landstingen i hela Sverige pengar på bl a länsdetektiver, ridande poliser mm. Men inte nog med det, medel gick också till skottpengar på bl a örnar, berguvar och duvhökar. 2 kr för en uv eller örn men bara 1 kr för en duvhök. I Västmanland drog man in skottpengen på örn år 1914.
Vad hade då landstinget för inkomster utöver de vanliga sjukvårdsavgifterna, som patienterna själva stod för? Jo den viktigaste inkomstkällan var den särskilda avgift på brännvin som tillföll landstingen, vid sekelskiftet var den hela 36%.
Nedanstående visar hur det förhöll sig i Västmanland vid verkställd revision av Vestmanlands läns landstings räkenskaper för år 1900.
Outtagna anslagsmedel för år 1899 650:00 kr
Uttaxerade landstingsmedel 38 182:22 kr
Andel i brännvinsskatten 17 682:13 kr
D:o vinstmedel ifrån städernas
spritbolag 86 834:85 kr
Varje berättelse över verkställd revision avslutades med orden
”Vid räkenskapernas granskning har ingen anmärkning förekommit.
Alla anstalter för sjukvården äro väl och ändamålsenligt ordnade, och som revisorerna funnit räkenskaperna ordentligt förda och fullständigt verificerade, få de på grund deraf föreslå full ansvarsfrihet för direktionen.”
Ett undantag från detta finns år 1899: ”Vid räkenskapernas granskning har endast anmärkts att räkningen N:o 44 är upptagen till kr 39:32 istället för kr 39:22”!
Platsbrist var även då ett problem. Det framgår tydligt när man tittar på väntetider för patienterna. År 1883 var väntetiden 40 dagar för män och 32 dagar för kvinnor, tio år senare 1893 var väntetiden 53 dagar för män och 69 dagar för kvinnor. Läget blir alltmer akut. År1904 hade väntetiden ökat till 453 dagar för män och 403 dagar för kvinnor.
Vid en inspektion av sinnessjukvården på länslasarettet i Västmanland år 1903 får Västerås bra betyg vad gäller själva byggnaden, men lokalerna anses till vissa delar mindre ändamålsenliga. Bl a påpekades några saker som man borde ta med vid en ombyggnad:
– varje våning avses för patienter av ett kön
– från båda våningarna skall det finnas en direkt utgång till promenadgård
– ett isoleringsrum på varje våning borde finnas i reserv
– alla klosetter i sovrummen skall tas bort och istället skall en central klosett inrättas i varje våning! Det är väl verkligen ändamålsenligt.
” En väsentlig förbättring härutinnan torde dock kunna utan för stora ekonomiska uppoffringar åvägabringas genom vissa lokala förändringar, åsyftande att bereda möjlighet för en permanent och effektiv öfvervakning af sådana sjuka, som däraf äro i behof.”
I räkenskaperna för år 1906 framgår att man gjort nödvändig om och tillbyggnad till en summa av 30 623 kr och 69 öre.(idag ca 1,23 mkr) (År 1873 över gick Sverige till benämningen kronor. En krona då är i dagens värde ca 40 kr).
Vårdtider
Den allra första perioden 1884-1893 vårdades patienterna i genomsnitt tre veckor. Inte alltför lång tid kan man tycka. Men korta vårdtider om endast några dagar var mycket ovanligt. Den patient som låg inne längst hade en vårdtid på 417 dagar.
Nästa period 1894-1903 ökar medelvårdtiden till 80 dagar. Den här perioden har vi en patient som vårdades 1527 dagar d v s i drygt fyra år.
Däremot perioden 1904-1913 utmärker sig med mycket långa vårdtider. Medelvårdtiden ligger på 383 dagar. Det är mer än ett år i genomsnitt. Här hittar vi en patient en 27-årig stålarbetare som skrevs ut oförbättrad till hemmet efter en vårdtid på tio år! Men vi vet nästan ingenting om denne patient. Det finns ingen anamnes och ingen diagnos! 1906 från april till december tas inga patienter in. Vi förstod först inte varför men fick svar på frågan i en verkställd revision av räkenskaperna för 1905: Anstalten var utrymd och föremål för fullständig reparation till följd av beslutad omändring och tillbyggnad.
Från 1914-1923 är medelvårdtiden kortare, knappt ett år.
Som en följd av så många och långa vårdtider påträffar vi en del patienter som dör på anstalten, bl a några i tbc.
Diagnoser:
Klassifikation var ett okänt begrepp. Man följde däremot något som kallades för den officiella nomenklaturen. Och man skilde inte alltid på fysiskt och psykiskt sjuka personer.
De vanligaste diagnoserna är paranoia, mani och melankoli. Det är förstås männen som är nojiga medan kvinnorna dominerar när det är frågan om melankoli. En viss övervikt för män också när det gäller diagnosen Insania.
I Medicinalstyrelsens berättelse från 1898 finns uppgifter om antalet sinnessjuka och idioter i hela riket. Totalt i Sverige fanns då nästan 10 000 sinnessjuka dessutom drygt 7000 som klassades som idioter.
Västmanland bidrog med 283 sinnessjuka och 180 idioter.
Hur stor roll yttre faktorer kan ha påverkat att just pigor, bondhustrur och änkor drabbades av melankoli kan man ju bara spekulera i. En trolig orsak kan ju vara att vardagslivet då var tungt och fyllt med bekymmer. Det gällde ju för kvinnorna att försöka klara överlevnaden för både dem själva och framförallt barnaskaran som kunde vara ganska stor.
Inte förrän perioden 1904-1913 träffar vi på diagnosen Alcoholismus.som huvuddiagnos. Ett par fall av alchoholismus fann vi även i slutet av 1800-talet med då endast som bidiagnos. Säkert fanns den tidigare också men ansågs väl inte som en sjukdom. Man kan kanske förvänta sig annars att i så svåra tider med tungt arbete och fattigdom att det skulle medföra alkoholism.. För övrigt är det den här perioden som så få diagnoser är satta.
Den här perioden finner vi också fyra patienter som har tbc Kanske fanns det fler med tbc och med alkoholism t ex, vad vet vi?
Patienter. Kön, yrke och hemort
Kön
Från 1884 till 1923 , d v s nästan 40 år, rör det sig som 1118 patienter (intagningar om man så vill. En del kom ju tillbaka dock inte så många). Från 1894-1903 är könsfördelningen är ganska jämn med en liten övervikt för kvinnor i åldern 50 år och uppåt.. Detta ändras så att från 1904 till 1923 dominerar kvinnorna markant i samtliga åldersgrupper. Den yngste patienten i hela materialet är en yngling på 15 år och den äldsta, en kvinna 85 år
Yrke
Man skiljer inte alltid på yrken och civilstånd. och därför är det svårt att se om något yrke förekommer mer än något annat.
Vi vill dock peka på några intressanta data. I den första rapporten som omfattar åren 1884-1893 är bondhustru den vanligaste s k anhörigkategori och därnäst kommer bonddotter.
Men utvecklingen går trots allt framåt och från sekelskiftet dyker det upp både teoretiska och praktiska yrken. Några exempel är arkitekt och teknolog och av de praktiska yrken hittar vi nu frisörer, städerskor, tvätterskor kokerskor osv.
Som yrkesgrupper har vi också noterat fattighjon, fångar och luffare. Dessa förekom mest de första tio åren i vårt material och ”fattighjon” upphörde helt efter 1914. Bättre tider?
Änka förekommer inte alltför sällan men däremot inte änkeman. Troligen beror det på att mannen i regel hade någon form av yrke.
Hemort
Hemorten för de patienter som inte kom från någon av städerna är ofta ett bynamn. Vi har därför av naturliga skäl valt de större orterna, eftersom dagens kommunindelning inte går att använda.
De flesta människorna bodde på landsbygden. Västmanland hade år 1893 140 000 invånare varav endast 20 000 bodde i städerna. Västerås var störst med 6 500 invånare, därefter kom Sala, Arboga och Köping.
Fagersta finns inte angivet men däremot Västanfors och även Norberg.
Endast ett par tre stycken kom från annat län. Däribland en luffare.
Personal
I början och mitten av 1800-talet jobbade på sjukhusen förutom läkare och syssloman även vaktare och vakterskor. I början av 1800-talet hade t ex vaktaren en årslön på 10 riksdaler samt livsmedel i form av råg, malt, ärtor, salt kött och strömming. Vaktaren och även vakterskan fick dock betydligt bättre lön i slutet av 1800-talet efter att de hade gjort en framställan om löneförhöjning. Som skäl hade de angett ”långvarig och väl vitsordad tjänstgöring samt ett synnerligen ansträngande och maktpåliggande arbete”.
Under senare delen av 1800-talet dyker det upp fler kategorier såsom
u-läkare, översköterska och sjuksköterska, biträden, hushållerska kokerska tvätterska samt en prästman.
Prästmannen blev också föremål för löneförhöjning, för han var skyldig att predika varannan söndag på lasarettet samt infinna sig om någon patient kallade på honom för att få enskilt religionssamtal.
Semesterledighet beviljades åt en del av betjäningen med 21 dagar och för övrig sjukvårdspersonal med 15 dagar. Detta ändrades och i ett protokoll från 1906 läser vi att det blev 21 dagar för alla.
Ordningsstadga och instruktioner
I 1858 års stadga särskiljes de sinnessjuka från övriga patienter. Tidigare hade man tänkt sig att övriga hjon skulle hjälpa till med tillsynen av de vanvittiga. Det föreskrevs i den stadgan bl a att de sinnessjuka skulle med mildhet behandlas.
I 1866 års stadgar framhålls att patienten skall vårdas med omtänksamhet, påpassighet och människokärlek och att man genom goda lämpor och kärleksfullt bemötande skulle försöka hindra och mildra våldsutbrott.
I instruktion för uppsyningsman och förestånderska gäller att dessa antages efter överläkarens förslag och står under dennes förmanskap. De skall ha ”oaflåtlig” tillsyn över personalen. Utan överläkarens medgivande får dessa två inte avlägsna sig från hospitalet. Samma regler gäller i stort sett för övrig sjukvårdsbetjäning. Alla har mycket noggrant reglerat hur de skall utföra sitt dagliga arbete. Likaså framhålls tystnadsplikten.
Förhållningsreglerna slutar med orden ”överläkaren äger rätt att bestämma”.
Men över allihopa lyser den av alla kände Med dr och chirurgie magister Johan Fredrik Claréus, född den 7 september 1827 i Skållerud i Värmland. Han har ju som bekant också en gata uppkallad efter sig strax intill landstingets kansli. Claréus disputerade 1857 över ”Hornhinnans histologi” och blev Med dr. I december samma år blev han chirurgie magister, tog s k operationsexamen. Han utnämndes till lasarettsläkare den 6 februari 1859 och fick då en lön på 300 riksdaler = 12 600 kr samt fri bostad.
Han införde en hel del nyheter, bl a rondskålar, uringlas mm. Dessutom ordinerade han patienterna att gå ut och få frisk luft. Han påpekade vikten av renlighet och snygghet, organens rengöring skulle ske medelst ymnigt vattenbruk. Dessutom upprättade han också ett litet patientbibliotek, troligen baserat på gåvor.
1862 fick han ett resestipendium och for till Tyskland och Frankrike. Han skall ha lämnat en skriftlig redogörelse jämte bilagor som skall finnas i centrallasarettets arkiv. Vi har dock inte lyckats hitta dem.
Clareus skrev 1860 en inlaga till Kgl Sundhets collegiet om lasarettets vid Stora Gatan dåliga status.
”Det fanns gott om väggohyra och mangelboden användes också som likbod. Flera patienter var ibland sysselsatta hela dagen igenom i samma rum där lik för tillfället förvarades.”
Två år senare stod lasarettet färdigt och lär ha kostat 76 000 riksdaler = ca 3,4 miljoner. Det placerades inom Stallhagen och förutom huvudbyggnaden fanns flyglar och i den ena av dem två celler för sinnessjuka.
Under Clareus tid uppfördes Upptagningsanstalten för sinnessjuka, 20 platser.
Clareus lär ha haft ett häftigt lynne och kunde skrämma iväg patienter från mottagningen för att ögonblicket därefter rusa efter dem och hämta dem tillbaka.
Efter ett liv fyllt av arbete och kamp för förbättringar dog han i november 1893 av en hastigt förlöpande sjukdom, 66 år gammal.
Vi tänkte vi skulle titta lite på patienterna och deras dagliga liv. Dr Claréus som vi berättade om var mycket noggrann med hur det skulle gå till. När anstalten utrustades skrev han noggranna listor över allting, till och med att i patienternas livstycken skulle det vara tennknappar. Han var med i minsta detalj. Anstalten fick överta en hel del material från lasarettet på Stora Gatan men det fanns också nyanskaffningar, så t ex sängutrustning. Nu var det inte halmkärvar längre utan ordentliga madrasser av tagel och krollsprint, fjäderkuddar, lakan av linne och bomull, handdukar o s v samt lakan av oblekt tältduk. Han skrev också noggranna listor över hur patienterna skulle vara klädda. Männen och kvinnorna hade vinterkläder, tröjor, kavajer av äkta blå kommis. Männen hade byxor i ljust kläde på vintern och kvinnorna hade blå-vitrandiga linneklänningar. Ganska fint alltså. Sommartid hade männen lite lättare kläder, västar och byxor i blå-vitrandigt linnetyg och kvinnorna hade kjortel och livstycke med tennknappar i blå boj.
När man är intagen på institution är maten viktig. Varken upplysningar om maten eller kläderna fanns i journalerna utan vi har fått leta oss fram i landstingshandlingar och annat. Beträffande maten kunde vi få fram data ur s k spiselistor, vilka fanns långt tillbaka i tiden.
Här finns alltså matsedel dag ut och dag in, exakt med mått och vikt, hur mycket man skulle få. Det var inte så dåligt. Man åt frukost kl 08-08:30 på morgonen och då fick man 3 dl oskummad mjölk och ett bröd på ungefär ett hekto eller lite mindre beroende på om det var rågbröd eller annat. Man åt middag vid 13-tiden och då var det kött eller fisk, 170 gram står det ofta. Fisk kunde vara kabeljo, lutfisk. Köttet var oxkött eller annat. Till helgerna fick man stek, kalvstek eller lammstek. Kalv var inte så ovanligt då. Allt serverades med potatis och sås och man fick efterrätt. Det kunde vara nyponsoppa och den kunde innehålla också russin och sirap, eller sagosoppa. Det varierades hela tiden. Till aftonvard kl sju på kvällen åt man gröt. Det varierades också, havregröt, råggröt o s v. Risgrynsgröt fick man till jul. Även detta med oskummad mjölk 3 dl, grötdoppa tror jag man kallade det. Dessutom fanns det sjukportioner som bestod av soppor och också som kallades nollportion, något som vi inte har lyckats lista ut vad det är. Nollportion var inte noll utan det kunde vara sagosoppa, nyponsoppa bl a.
Vad gjorde då patienterna? Liksom tidigare skulle de hjälpa till. Det var ett bevis på friskhet att man underordnade sig och hjälpte till precis som det varit långt in i våra dagar. De fick hjälpa till med handräckning, inne med disk, städning, ute med att räfsa löv, hugga ved m m. Dessutom fanns det annan sysselsättning, man stickade, repade lappar och krollsprint, som jag fick lov att slå upp och titta vad det var. Man fick syssla med sitt yrke ibland, en skomakare eller snickare t ex. De som inte var sysselsatta skulle vistas i dagrum eller ute i parken. Det fanns tydligen någon slags rastgård. Vi har läst på ett ställe att en patient klättrade över staketet och sprang hem.
Det fanns också patienter som inte gick att sysselsätta och som inte kunde vara uppe bland andra, melankoliker som låg i sängen eller de våldsamma som sparkade på dörrar och väggar och slogs. Det står om en vårdare som fick ett blått öga av en patient. Det gick ganska våldsamt till ibland. Patienterna smetade med exkrementer m m. Från början finns ganska noggrant redovisat hur mycket tvångsmedel som användes. Man använde vanliga tvångströjor, skyddshandskar, även bojor av något slag samt isolerings- och stormcell.
Det finns inte dokumenterat hur mycket tvångsmedel som användes. Vi har måst lusläsa och försöka hitta när man satte ut tvångsmedel och därav dragit slutsatsen att de måste ha satts in. De skulle alltid sättas in på doktors ordination och det har vi inte heller kunnat utläsa hur det gick till. Det stod om en man som hade tvångströja som han bitande och rivande slet av sig och då fick han bäddas i halm i stormcell. Det fanns alltså isolering av olika slag.
Med tiden gick man mer ifrån tvångsmedel och började med långbad. Man fick alltså ligga i timmar i badet. Ganska tidigt, redan omkring 1910-14 har vi hittat det i handlingarna.
Mot slutet av perioden tillkom någonting nytt. Patienterna fick ligga i sängen i början av sin vistelse, fick inte gå upp ur sängen. De vaktades, skulle ligga stilla och där bakom alla de behandlingarna finns en teori även om vi tycker den är ganska underlig, t ex tidigare när de bands stående med utsträckta armar och fick stå så i ett antal timmar. Teorin var att det skulle dämpa raserianfall, trötta ut dem så att de blev mer medgörliga och dessutom skulle det också visa vem som bestämde. Varför låg då patienterna i sängen? Vad vi har kunnat läsa oss till skulle det minska värmeutsläppet och all kraft skulle gå åt till att läka sjukdomen. Dessutom skulle de bli mer lätthanterliga. Det är alltså både och, både för patienten och personalen. De låg ganska länge i sängen innan de fick komma upp.
Det fanns också andra behandlingar. Vi hade inte de värsta här. Vi var ju en upptagningsanstalt inte ett sinnessjukhus, det var lättare behandlingar här. Dessutom hade man mediciner, men de visar sig vara ganska enahanda under hela 40-årsperioden. Opium, morfin, kloral, bromkalium, senare veronal etc. Ibland står det hypnotica eller sedativa utan någon angivelse, ofta har det inte varit någon mängd angiven. Vi undrade om det fanns någon normaldos eftersom det inte stod hur mycket man gav. Det var alltså lugnande mediciner. När de inte ville ta medicin blandade man det i socker. Man hade inga möjligheter att tvångsmedicinera. Lika lite möjlighet hade man att tvångsmata människor. I början av vår undersökningsperiod förekom människor som matvägrade, melankoliker ofta. Då gav man dem lavemang med mjölk och honung och trodde det skulle hjälpa. Alla dog så tydligen hjälpte det inte. Mot slutet läser vi om att man kunde sätta magslang. Det står efter tolv dygns svält sattes magslang, det är någon gång fram emot 1920-talet.
Om man läser i journalerna kan man få fram mycket underliga saker om patienterna. Det står om en patient att han visade inget tecken på sinnessjukdom annat än vanlig fånighet. Jag undrar hur många som är sinnessjuka. En patient beskrivs som argsint och bitande. Den patienten hade svåra smärtor och dog sedan. Man kan ju tänka sig cancer kanske, sådan fruktansvärd ilska och ingenting hjälpte. Om någon står det att den hade ett fånigt ansiktsuttryck.
Journaldokumentation
Den äldsta journalbok som vi kunnat finna är från 1884. Det är en bok i folioformat, svart till färgen och med röd etikett på ryggen. Årtalet är textat med guldfärg. En journalbok var fullt tillräcklig för att inrymma anteckningarna över årets samtliga patienter. Det upprättades alltså inte en journal för varje patient.
Att läsa dessa journaler har varit ett stort nöje och oerhört intressant om än en aning svårläst ibland. Allt är ju skrivet för hand. Det är fortfarande en bit kvar till skrivmaskin och kulspetspenna. Men man måste ändå säga att läkarna på den tiden över lag hade en betydligt bättre och vackrare handstil än vad de har idag. Skulle dagens läkare skriva journalerna för hand är det osannolikt att de själva skulle kunna läsa journalerna efter ett tag. Knappt att de känner igen sin egen namnteckning.
Språket .
Språksynen på den här tiden var en helt annan än idag. Skillnaden är drastisk när man läser så här gamla journaler. Under den period det här rör sig om från 1884-1923, nästan 40 år, kan man se hur språket visserligen utvecklas och förändras men fortfarande 1923 så har vi stavningen med hv istället för v och vi har kvar de plurala verbformerna. Voro blev ju som bekant inte var förrän långt in på 1900-talet.
När man har fört journalanteckningar har man använt dels ett vad man skulle kunna kalla för ett medicinskt allmänspråk, dvs det är klart, enkelt och ganska begripligt i form av enkla metaforer, dels ett mera medicinspråk, fackspråk om man så vill, där det förekommer mera latin än svenska. Även om latinet är ett dött språk så ansågs det av läkarna och andra ”lärde” som helt oomstritt och som ett lysande föredöme ifråga om logik, klarhet och stringens. Latinet var språkens språk i allmänhet och läkarens språk i synnerhet. Det var därför helt naturligt att diagnoserna skrevs på latin.
Man får kanske ändå tillstå att språket i journalerna är anpassat till sin tid. Det är på något sätt tidens spegelbild.
Ett par intressanta begrepp som förekommer är dels att man använder förskönande omskrivning av sådant som kunde tyckas obehagligt eller olustigt att nämna i klarspråk, t ex istället för död så användes hellre ordet avliden, Däremot kunde man ta till uttryck som i våra ögon ter sig både grova och rentav kränkande. Patienterna kunde i journalerna kallas för idiot och dåre och fåne och liknande, och mentalsjukhus kallades ju på den tiden sinnessjukhus och ibland för dårhus. Tänk att som patient få en sådan stämpel på sig, en stämpel som han eller hon fick bära livet igenom och som han eller hon dessutom fått av en läkare. Man vet ju vilken tyngd läkarna har i orden idag för att inte tala om hur det var på den tiden.
Innehåll i journalerna:
Utöver namn, födelseår, (personnummer var på den tiden ett okänt begrepp) hemort, yrke, diagnos och vårdtid består innehållet i journalerna också av en anamnes. Anamnesen är ofta mycket kortfattad för att inte säga torftig. I den mån det förekom någon behandling så nämns det mycket sporadiskt och vi har inte träffat på något som man skulle kunna kalla för daganteckningar. I dessa torftiga anamneser hade man t ex noterat ”patienten begiven på sprit och missbrukar kaffe”. Ett annat exempel är: ”konfirmerad med svag kristendomskunskap”.
Patientens tillstånd vid utskrivningen och vart han eller hon tog vägen är däremot väl dokumenterat. Om en patient stod det att han skrevs ut med motiveringen att han var snäll och därmed kunde ge plats åt bättre behövande. Denne man hade ”bara” legat inne i nästan fyra år. Någon diagnos fanns inte på honom.
Dock inträder en betydligt sämre journaldokumentation efter Claréus bortgång. Journalföringen blir ännu mer spartansk och ibland saknas anamnes helt. Inte sällan saknas diagnos på patienten och det framgår inte heller vilken läkare som skött patienten. Bortsett från namn och ålder förekommer många gånger endast datum för in- och utskrivning.
Utöver den vanliga anamnesen fanns också ett par bilagor A och B. Bilagorna skulle fyllas i enligt Kgl Stadgan den 2 november 1883 angående sinnessjuka. Bilaga A innehöll ”Frågor som efter undersökning böra af läkare besvaras angående person för hvilken sökes inträde å offentlig eller enskild anstalt för sinnessjuke”. På heder och samvete intygade läkaren då att ”På grund af hvad vid denna undersökning förekommit afgifves intyg som bör innehålla förklaring om personen ifråga lider af sinnessjukdom och i sådant fall om han är i behof av vård på hospital eller asyl.” Bilaga B däremot innehöll ”Upplysningar angående person för hvilken sökes inträde å offentlig eller enskild anstalt för sinnessjuke”. Bilagorna är egentligen intyg där läkaren i bilaga A intygade att patienten var sinnessjuk och i bilaga B att anhöriga tillsammans med kyrkoherden i patientens hemförsamling att upplysningarna om patienten var riktiga.
Vart tog patienterna vägen?
Bortsett från de patienter som skrevs ut till hemmet remitterades de mestadels till Uppsala, Säter och Sundby men även till mer avlägsna orter som Conradsberg, Nyköping, Kristinehamn, Vadstena och Växjö och till och med så långt bort som till Lund.
Säter öppnades 1912 och det syns tydligt på utskrivningarna från Västerås. Sundby öppnade först 1922 (i slutet av den period vi dokumenterat) .
Patientfall
När man läser om patienterna är det vissa som fängslar mer än andra. Vi har tagit upp några exempel i vår rapport. Här tänkte jag läsa upp två som särskilt fastnat i vårt minne.
Det första fallet är en man från Svedvi, 25 år gammal, fångade vår uppmärksamhet på grund av det av honom skrivna material som fanns bevarat i journalboken. Han beskrivs som en man som tror sig vara förföljd och som vill ta livet av sig. Han tycks ha levt ett vanligt liv fram till ett par månader innan han lades in men blev då annorlunda, tystare, ville inte arbeta och gjorde självmordsförsök med en kniv.
Av läkaren har han uppmanats skriva. Han beskriver hur dagarna på anstalten ter sig: torsdag skyfflade de gångarna i parken, gjorde rent under varmvattenpannan. Fredag var det skurning och rakning, lördag bad och ”så är det vecka efter vecka och det är naturligtvis att ta dagen som den kommer och göra det bästa möjliga av den”. Han nämner att dr Lundgren hade lämnat tidningar: Veckojournalen, Idun m fl.
Det andra fallet handlar om två män, båda relativt unga. Den ene hade köpt sig ett litet torp och därefter börjat bli inbunden och nedstämd. Han var så sjuk att han smetade avföring i ansiktet, blev ”ondsint och oregerlig”. Han hotar människor i sin omgivning och måste vaktas. Intagen på anstalten blir han mera stilla, har ett ”sorgmodigt ansiktsuttryck”. Ordineras sängläge. Är tyst och sluten men pratar ibland med obefintliga personer. Hallucinerar om kvinnliga förföljare.
En morgon passade han på när nattvakten inte såg honom att hämta en bräda i badrummet och slog ”därmed en annan sjuk som låg i sin säng i huvudet så att denne en timme senare afled”. Senare säger han att han ”lurat på sitt dåd ett par dagar och äfven utsett brädan i badrummet till begagnande. Haft för afsikt döda någon skötare”. Men då denne inte fanns tillgänglig valde han medpatienten istället.
Hans offer var en mycket sjuk man som beskrivs som ibland våldsam men oftast ”kataleptisk”. I anteckningarna finns noggrant beskrivet hans skador, ”en äppelstor kluns trasig hjärnmassa tränger fram jämte lösa benstycken”. Han måste ha träffats med en oerhörd kraft och inte märkligt att han ganska snabbt dog. Som anteckningarna säger ”Under förbandsläggning mors”.
Förövaren finns kvar i journalerna året därpå. Det finns inga spår i anteckningarna om någon form av utredning. Mannen överfördes året efter gärningen begicks till Säters hospital.
Denna föreläsning är en sammanfattning av två skrifter som vi (Margareta Machl och Kerstin Rännar) publicerat: Psykiatrins begynnelse i Västmanland, del I och II, omfattar åren 1884-1923. Den som är intresserad att läsa skrifterna i sin helhet kan kontakta Kerstin Rännar, tfn 070-666 31 56.