Föreläsare: Överläkare Bengt Bäckbro
Datum: 2003-11-20
Först vill jag tacka Sällskapet för att jag fått möjligheten komma hit och tala om röntgenverksamheten. Jag vill också tacka Mats Kurol, överläkare på röntgen, som har hjälpt till att ta fram en hel del bilder, som jag skall visa.
Jag har varit en del på landstingets arkiv, där personalen varit mycket tillmötesgående och plockat fram papper från gamla tider. Jag tackar också dem hjärtligt för hjälpen.
Röntgenverksamheten i Västerås är faktiskt 100 år. Men innan vi kommer fram till 1904, då man startade i Västerås, skall jag gå några år tillbaka i tiden, till Wilhelm Conrad Röntgen. Den 8 november 1895 gjorde han den här upptäckten, en ny form av strålar av ett alldeles speciellt slag. Han ägnade det året ända fram till jul med att kartlägga dessa strålars egenskaper och presenterade en skrift den 28 december samma år. Allt vad som står i denna skrift visar sig vara hållbart än idag. Det var verkligen en vetenskaplig bedrift av Röntgen, en spektakulär nyhet för allmänheten att kunna lysa igenom materia, lysa igenom människor. Det var oerhört fascinerande för den tiden.
Nyheten spred sig snabbt i början av 1896 och redan i februari det året hade en läkare i Stockholm, Tor Stenbeck, satt upp den första röntgenutrustningen.
Det var mycket enkla utrustningar och exponeringstiderna var långa. Exponeringstiden för den första handbilden som togs på Akademiska sjukhuset var en timme. Det säger lite om hur det gick till.
Akademiska sjukhuset var det första sjukhus som fick en röntgenutrustning och den placerades på medicinavdelningen. Året var 1898. Serafimerlasarettet i Stockholm fick sin utrustning 1899 och vid sekelskiftet fanns ca tio apparater i Sverige men bara några få på sjukhus. Västerås fick sin utrustning 1904 och Lunds lasarett 1905. Frågan är om vi var tidiga eller sena. Sannolikt var vi ganska tidiga i det här förloppet.
År 1904. Vad vet vi om den här första tiden? Röntgenutrustningen placerades på lasarettet i Stallhagen, i ett 12 m2 stort rum på operationsavdelningen. Jag har hittat papper där det står att utrustningen kostade 1.600 kr. Dessvärre framgick det inte vad det var för typ av utrustning, bara att det var röntgenapparat till sjukhuset.
Om man jämför med utsagor från andra sjukhus var den här tiden 1904 och fram till 1915 en försökstid. De utrustningar som fanns användes ofta sporadiskt. Det var skelettundersökningar, lite främmande kroppar osv. Det var ganska enkla undersökningar. Man var emellertid tidigt medveten om farorna med de här strålarna. Strålarna kallade Röntgen X-strålar. I januari 1896 för att hedra Röntgen beslutade man i Tyskland för att kalla X-strålar för röntgenstrålar. Namnet X-strålar har slagit igenom i de anglosachsiska länderna som X-ray department osv.
Här i Västerås verkade på den tiden Petrus Lundgren som lasarettsläkare. Han var ensam läkare fram till 1905, då han fick en underläkare och 1921 fick han ytterligare en underläkare. När man tittar på vad som opererades här då blir man imponerad. Det var en gedigen operationslista. Eftersom Lundgren var ende läkare från början kunde han rimligen inte avsätta mycket tid för att göra försök med den här röntgenapparaten som fanns. Det är möjligt att man kan hitta andra uppgifter om den här tiden. I verksamhetsberättelserna står det inget specifikt om röntgenundersökningar eller behandlingar.
Efter 1920 dyker det upp uppgifter. I landstingets arkiv fanns en bok om röntgenfotografering. I boken hade man skrivit för hand namn, datum, eventuellt journalnummer och vilken typ av röntgen som gjordes. Mellan 1922 och 1928 finns alla undersökningar nedtecknade. 1922 gjordes 546 undersökningar och huvuddelen var skelettundersökningar, hand- och fotleder, underben, höfter osv. Även lungor gjordes då. Något som förvånar mig mycket var att man redan då undersökte magsäcken med kontrast. Det var inte många röntgenbilder som togs av ryggar på 1920-talet, men det står antecknat rygg, hel rygg osv, vilket är märkligt att man klarade med den teknik man hade. Röntgen av lungor gjordes också 1923 gjordes 81 sådana undersökningar och nio grovtarmsundersökningar med kontrast. 1920 flyttade man från operationsavdelningen till en flygel och sannolikt inköpte man ny utrustning då. Den tekniska utvecklingen gick snabbt och man fick bättre standard. På 1920-talet var det en realitet här på sjukhuset. Mellan 600 och 800 undersökningar per år gjordes, dvs nästan dagliga undersökningar. Det finns också en bok som talar om vilka behandlingar man gjorde. I den boken står det t ex diagnos röntgenbehandling och ljusbehandling, kvartsljusbehandlingar. De står i en enda röra och jag har inte gått igenom dem i detalj. Jag uppskattar att ca 10% av dessa behandlingar var röntgenbehandlingar och resten var ljusbehandlingar.
Den sista undersökning som gjordes här på Stallhagen var den 8 februari 1928. Då hade man invigt det nya lasarettet den 28 januari och höll på att flytta över dit.
År 1928 flyttade man till vad vi idag kallar Gamla lasarettet. Man beslutade redan 1918 att det skulle byggas ett nytt sjukhus väster om sanatoriet Skogsfjället, som låg därute. Byggtiden blev sju år. Vårdplatserna ökade från 90 till 285, varav 56 var reumatikerplatser. För röntgens del påpekade man senare att det var bra att det tog så lång tid. Det hann hända mycket inom röntgen och man kunde ta till sig moderniteter på ett annat sätt. Man fick också tid att planera. Kostnaden för gamla lasarettet var sex miljoner.
Hur gick man då tillväga här i Västerås med begränsad kunskap om att planera en röntgenavdelning? Det fanns ett stjärnskott inom röntgen på den tiden, Gösta Forsell. Han var en av de stora pionjärerna inom världsradiologin. Han fick en professur i Stockholm 1917 och det var den första professuren i hela världen inom röntgendiagnostik. Man skrev till Forsell och frågade vad han tyckte om det här projektet att starta en röntgen. Han skrev ett utförligt brev till svar, där han gav en hel del praktiska tips hur man skulle gå tillväga när man köpte röntgenutrustning så att man inte blev lurad av firmorna. Han hade många praktiska synpunkter. Han föreslog att man skulle liera sig med en kunnig person, som skulle ha hand om utredningsarbetet. Han föreslog lasarettsläkaren Erik Lysholm i Mörby. Erik Lysholm är också en av de här personerna inom röntgendiagnostiken som har lämnat spår efter sig. På 1930-talet konstruerade han ett undersökningsbord för att undersöka skallen på ett kontrollerat sätt, så att man kunde återskapa projektioner osv. Lysholmbord kallades det. Även Forsell har konstruerat en hel del av de tidigare röntgenapparaterna.
Lysholm åtog sig det här uppdraget och fick från Västerås mycket beröm för sitt arbete under planeringstiden.
Skiss östra mellanflygeln
Lysholm gjorde det mesta i planeringsarbetet. På slutet kom den tilltänkte lasarettsläkaren till röntgen, Gösta Runström. När han beskriver det här planeringsarbetet säger han att han var bara med i inköp av några apparater men resten gjorde Lysholm. Det var säkert en mycket kompetent person.
Den 28 januari 1928 invigdes lasarettet med pompa och ståt. Tal av landshövdingen, borgmästaren, domprosten och stadsrådet Petterson förklarade det hela invigt. Det är roligt att läsa de talen för att se den tidens pompösa stil.
Här är alltså en skiss på avdelningen i den här flygeln, på samma plan som medicin- och kirurgmottagningarna fanns. Det intressanta är att här finns röntgen fortfarande. Det är det våningsplan där mammografin idag håller till. Väntrummet är detsamma, ett litet rum som jag tror är förråd nu, det var ett undersökningsrum för urinvägarna. Här hade man ett laboratorium som var kombinerat terapi och diagnostik.
Jag tror det var lasarettsläkaren på kirurgavdelningen som sade att ”det här är Nordens modernaste röntgenavdelning. Då kan det vara intressant att se hur det såg ut på några av laboratorierna.
Kombinerat terapi- och diagnostikrum
Notera särskilt att högspänningsledningarna hänger från taket ner till apparaterna helt oskyddade. Stativet för undersökning av lungor var den högsta moderniteten på den tiden. .
Diagnostikrum ur två vinklar
Transformatorrummet placerades en trappa upp.
Man var mycket stolt. Det var en utomordentligt ändamålsenlig avdelning.
Gösta Runström startade som lasarettsläkare här i Västerås och hade två medhjälpare, en röntgensköterska och ett biträde. Jag tror att röntgensköterskan kallades för 1.a röntgensköterska. Runström slutade 1931. Han arbetade här de fyra första åren. Han var med lic när han kom hit. Han ville göra en akademisk karriär och blev senare professor i Göteborg i röntgendiagnostik. Han skrev mycket om öronens sjukdomar och diagnostiken av dessa.
Det första året 1928 gjorde man 2650 undersökningar. Jämför då med de 800 som hade gjorts på Stallhagen året innan. Man gjorde 330 behandlingar. Fram till 1939 ökade antalet undersökningar till 8 100 och antalet behandlingar ökade till 17 700. Det var således en kraftig ökning under 1930-talet.
På Stallhagen gjordes några få undersökningar av njurarna. Det torde ha varit en översiktsbild där man kan se stenar och möjligen njurens kontur och kanske något som indikerar att det rör sig om en tumör. I övrigt hade man bara möjlighet undersöka njurarna genom att lägga upp en kateter via urinblåsan upp i urinledaren och fylla njurbäckenet med kontrast. Det gjordes säkert i några fall. I början av 1930-talet kom den intravenösa metoden som innebar att man sprutade kontrast i en ven, där jodsaltet utsöndrades med urinen och man fick en bild av njurbäcken, urinledare och blåsa.
Den här kurvan visar röntgenavdelningens undersökningar och behandlingar från 1928 till 1961. Under första tiden ökar undersökningarna hela tiden och var fler än behandlingarna. I mitten av 1930-talet skedde någonting. Behandlingarna ökade kraftigt ända fram till mitten av 1940-talet med 26 000 behandlingar per år. Det är svårt att förstå hur man klarade det med de här två behandlingsrummen man hade att tillgå.
Acke Renander kom 1932 och efterträdde Runström. Renander var en röntgenprofil i Västerås. Han verkade till 1959 då han gick i pension. Renander var en man som hade haft fina uppgifter innan han kom till Västerås. Den andra världskongressen i radiologi ägde rum i Stockholm 1928 och Acke Renander hade fått det stora förtroendet att vara generalsekreterare. Han var inte disputerad, han var med lic. Han hade vikarierat i Västerås på röntgenavdelningen vid några tillfällen under åren 1928-1931. De här fyra första lasarettsläkarna, frånsett Runström, var Lennart Norrlin, Alfred Bjure, och Ivar Behring. Lennart Norrlin kom från Köping hit till Stallhagen 1923 när Petrus Lundgren slutade. Lennart Norrlin var också styresman för sjukhuset och var kvar till sin pensionering 1941. På medicinavdelningen härskade Alfred Bjure, som kom hit 1928 och var kvar till 1955 då Per Wising tog över. På patologen var det Ivar Behring som kom hit 1929 och pensionerades 1965. De här fyra var lasarettsläkare långa perioder och satte en verklig prägel på medicinen i den här stan. De var också flitiga. Det fanns en Västmanlands läkarförening som hade regelbundna möten då det hölls föredrag. Där var de här fyra ofta förekommande som föreläsare. De skrev också. Acke Renander skrev drygt tjugotalet vetenskapliga artiklar under 1930-talet fram till 1941, framförallt i Acta Radiologica Scandinavica men också i tyska och franska vetenskapliga tidskrifter. De rörde de mest olika områden, bl a lungor och magsäck. Han hade ett mycket brett register. 1941 lade han fram sin doktorsavhandling. Denna handlade om en viss sorts njurstenar och deras egenskaper. Möjligen kan man se att antalet undersökningar 1940 sjunker något på röntgen. Svårt att veta om det har med hans avhandling att göra.
Acke Renander blev med dr liksom de andra. I början av 1930-talet bildades CA – centrallasarettets aesculaper. Även där var dessa pionjärer flitiga föredragshållare.
Personalen på röntgen ökade från de tre 1928 till tio personer i slutet av 1930-talet. Det anställdes fler sköterskor och något skrivbiträde osv.
År 1937 fick röntgen en underläkare. Den personen skulle tjänstgöra i Västerås och dessutom skulle han göra regelbundna resor som konsult och hjälpreda inom röntgen på sjukhusen i Köping, Norberg och Sala. Den första innehavaren av den här tjänsten hette Erik Evers. När man tänker på hur de arbetade den här tiden, att de hela tiden ökade behandlingarna och diagnostiken, måste jag passa på att påminna om att 1938 minskade arbetstiden för sjukhuspersonal till 54 timmar i veckan. De behövde inte så mycket betalt. De hade fri kost och logi. Alla bodde på sjukhuset.
Vad gäller röntgenbehandlingarna uppvisar patienterna en mängd olika diagnoser. Det var cancersjukdomar, lymfkörtelcancer, lymfom, som var vanligt förekommande. Därutöver de mest skiftande hudsjukdomar, menorrhagier m m. Troligen prövade man röntgenstrålarna på väldigt mycket på 1930-talet och som man hade sett haft effekt här och var. Detta förklarar i så fall den här toppen som blev under den tiden.
1930-talet visade stigande antal undersökningar, förnyade utrustningar i mitten av 1930-talet. 1936 fick man exempelvis täckta kablar.
Så är vi framme vid 1940. Röntgenbehandlingarna hade ökat från 330 till 17 700.
Redan i slutet av 1930-talet begärde Acke Renander att få utökade lokaler. Han ville också ha vårdplatser för de patienter som behandlades. De ville ha en vårdavdelning med 20 platser. De fick gehör för detta men på grund av andra världskriget fick man lov att lägga många byggplaner på is. Det var inte tider att lägga pengar på ombyggnader. Efter hand under 1940-talet kom nya specialiteter. Det kom en gynekolog, BB-avdelningen utökades och blev dubbelt så stor, öron- och ögonläkare. Alla dessa nya specialiteter ville ha sina egna mottagningslokaler osv. Under 1940-talet hade byggts några personalbostäder på lasarettsområdet. Man användes dessa till de nya specialiteterna och frigjorde utrymmen på så sätt.
De nya specialiteterna påverkade också röntgen. Det blev nya specialundersökningar som de här klinikerna efterfrågade. T ex gjordes mycket Hsg under 1940-talet, dvs undersökning av livmodern och äggledarna. Det gjordes flera hundra sådana undersökningar om året.
Man började också göra artrografier, först av knäleder, undersökning med kontrast för att titta på menisker.
Röntgens vårdplatser kom i bakgrunden för allt det här andra som skulle till. 1948 fick man de efterlängtade vårdplatserna men bara sju inte 20 som man önskat. Dessa hade man under en tioårsperiod och diagnoser och resultat redovisades årligen.
Personalen ökade från tio till 17. Man fick en biträdande lasarettsläkare 1943. Den var inte besatt under hela 1940-talet utan det var vikarier. Vi som varit med under senare delen av 1900-talet på röntgen vill gärna notera att en läkare som hette Gunnar Tilling kom till avdelningen första gången den 15 maj 1948. Gunnar Tilling gjorde en stor insats på röntgen i Västerås. Han var andra underläkare, avancerade redan 1949 till förste underläkare. Som jag tolkar det som skrivs om vårdplatserna var det nog han som skötte dem mycket under delar av 1950-talet.
Antalet behandlingar nådde sin topp under 1940-talet. Då ökade även de diagnostiska undersökningarna kraftigt – personalen var dock förvånande konstant.
Då är vi framme vid 1950-talet. I början av 1950-talet fick avdelningen nya lokaler. Det byggdes en spiraltrappa till våningen under och där fick man ett special- och ett genomlysningslaboratorium samt vissa andra lokaler.
Vad som hände inom radiologin på 50-talet var att neuroradiologin plötsligt fick en väldig fart. Med de gamla metoderna hade man haft svårt att studera sjukliga förändringar i hjärnan och ryggmärgen. Nedre delen av ländryggen hade man gjort s k myelografier, det gjorde man tidigt, redan 1928. I övrigt hade man svårt att komma åt neuroområdet.
I början av 1950-talet kom några stora innovationer. Man hade tidigare gjort många försök att undersöka hjärnans hålrum och nu kom encephalografi (luftskalle) med patienten sittande som lumbalpunkteras och luft sprutas in som sedan går upp i hjärnans hålrum. Det var ingen behaglig undersökning för patienterna. Men den var den gängse första metoden där man ville ha fram en diagnos på neurosidan.
1953 gjordes den första luftskallen i Västerås. 27 stycken det året. 1960 gjordes 157 luftskallar.
Den andra innovationen var färgskalle. Man undersökte hjärnans blodkärl med kontrast. Man hade utvecklat filmväxlare och kunde se ett förlopp. Patienten var liggande och man punkterade halspulsådern. Nålen satt i halspulsådern och kontrast sprutades in som gick upp till den halvans kärl i hjärnan. 1953 gjordes 54 färgskallar. 1960 gjordes 208 färgskallar (carotisangiografier). Det var således en hög aktivitet under 1950-talet i det här nya speciallaboratoriet, som var beläget nere i källaren.
Man hade länge försökt hitta metoder att undersöka blodkärl på ett enkelt sätt. Ofta var det så att man försökte komma åt hjärtat genom att gå via halspulsådern och man hade försökt gå in i hjärtat från vensidan på olika sätt med uretärkatetrar. En läkare i Tyskland använde den metoden på sig själv. Han nådde höger förmak med den katetern. När han trodde sig vara där promenerade han över till röntgenavdelningen och lät sig fotograferas och det visade sig att det var sant. Mannen hette Werner Forsmann som sedan fick delat Nobelpris.
På Karolinska sjukhuset fanns en ung man från Mora, Sven Ivan Seldinger. Han gjorde många undersökningar av kärlen med sina konstiga metoder. Problemet var att man lätt ville komma in i kärlet och styra katetern in från stora kroppspulsådern och ut till olika grenar. Metoderna var så besvärliga att det ofta var kirurgen som frilade artären. Det var dock ett starkt önskemål från röntgen att man inte skulle blanda in kirurgerna i det här. Man ville ha en egen metod.
Seldinger stod en dag med tre saker som han hade laborerat med, nämligen en nål, en kateter och en stålledare, som användes för att göra pianotråd. Plötsligt kom han på det: man punkterar artären, och när man kom in i den med spetsen sticker man in pianotråden och över den drar man bort nålen och trär in katetern över ledaren. Den här tekniken har sedan varit den gängse för att komma in i artärsystemet både från armarna och från ljumskarna.
Seldinger är en av de svenska röntgenologer som är mest citerad i världen. Han slutade sin gärning i Mora som överläkare.
Även här i Västerås började man göra arteriografieroch aortografier. Deras antal steg under 1950-talet, men framförallt var det neuroradiologins årtionde
I och med 1959 års utgång slutade Acke Renander. Gunnar Tilling, som varit några år på 50-talet i Uppsala och skrivit en avhandling, kom tillbaka och blev bitr lasarettsläkare. Gunnar Tilling vikarierade på den vakanta tjänsten som lasarettsläkare från den 1 september 1959 till 1 februari 1961, ett och ett halvt år. Befattningen hade bytt namn 1960, då var det överläkare och det var inte styresman utan chefläkare som infördes som beteckningar.
Personalen ökade under den här tiden från 17 till 24 fram till 1960. På 1960-talet var målet att komma in i det nya lasarettet. Dit flyttades verksamheten 1968. Den här avdelningen med två våningsplan och med hög aktivitet av undersökningar var en ganska bra arbetsplats. I baracken som fanns från undervåningen och bakåt fanns rondrum, sekreterare, kök- och personalrum samt att inte förglömma drängkammaren. Det har alltid funnits drängkamrar på röntgenavdelningar bortsett från senare år. Det var ett trevligt ställe där man samlades efter dagens slit och släp och där ett i underläkarkretsar vanligt samtalsämne var överläkarnas tillkortakommanden på olika sätt. I det avseendet var det ingen skillnad.
Läkarnas lönesättningar på 1960-talet.
Det hade hunnit bli fem underläkare på röntgen och dessa underläkare ansåg att de gjorde det mesta på avdelningen. De två överläkarna hjälpte till men underläkarna drog ett tungt lass. Det fanns en vikarie på röntgen i början av 1960-talet som nog kände detta väldigt starkt. Han var av finlandssvensk härkomst. Han skulle en dag i början av februari åka till Fagersta ett ärende. Hans vänlige chef, Gunnar Sorne, uppmanade honom att köra försiktigt eftersom det var halt ute. ”Det kan Du ge dig på att jag skall göra. Jag har hustru, tre barn och två överläkare att försörja”. Ändå var stämningen ganska god. Men sedan kom den sjätte underläkartjänsten 1966 och då var det så att läkarna hade en mindre lönedel från landstinget och sedan hade man mottagningsinkomster av polikliniska patienter. Det var ingen svårighet inom de kliniska specialiteterna, var och en hade sin mottagning och plockade in sina pengar. Men på röntgen där vi arbetade tillsammans var det svårt att veta vem som skulle ha vilka av kronorna. Det fanns ju många lasarettsläkare tidigare som hade tagit de där pengarna själva och givit några allmosor till sina medarbetare. I Västerås fanns dock ett ganska bra pottsystem, där de två cheferna, överläkaren och bitr överläkaren, tog bra mycket mer än hälften av den här potten. Då tyckte underläkarna att skall vi verkligen dela på det här lilla när vi blir sex. Det började komma lite skuggor över avdelningen och man funderade på det där. Våra vänner Gunnar Sorne och Gunnar Tilling som då var överläkare resp bitr överläkare, tyckte att vi hade rätt i och för sig men det sved ju. Det blev en förhandlingsomgång där underläkarna föreslog att förhållandet skulle vara 2:1. Vi sex skulle få 60% och överläkarna 40% av potten. Sedan fick var och en dela som den tyckte i sin grupp.
Så småningom tröt argumenten i den här förhandlingen. Underläkarna kände sig mycket starka i sin argumentering. En gång satt Gunnar Tilling och underläkarnas chefsförhandlare, den äldste underläkaren på den tiden. Tilling som kände med borgarna i Västerås sade: ”Men vad skall folk säga på stan om de får reda på att underläkaren på röntgen tjänar mer än biskopen?”. Då replikerade han: ”Vad tror Du Gunnar att de skall säga på stan om de får höra att bitr överläkaren på röntgen inte är nöjd med att tjäna dubbelt så mycket som biskopen?” Förhandlingarna ajournerades efter det här replikskiftet och jag tror det blev så att underläkarna fick som de ville. Egentligen var det ju bara ett överskott som skulle fördelas. Alla hade det bra och mådde bra.
Trots dessa skärmytslingar kring det här med pengarna var stämningen mycket god på avdelningen. Vi hade ett gott förhållande till våra överläkare. Tilling hade som sitt specialområde skelettundersökningar och var mycket kunnig. Gunnar Sorne hade sin bakgrund på Serafimerlasarettet och var en allmänradiolog men var också kunnig inom neuroradiologi. Dessa två var mycket olika personligheter men det var ändå en genomgående mycket trevlig stämning.
I slutet av 1960-talet stod det nya lasarettet färdigt. 1968 flyttade röntgen in här. Det som mest slog oss var att då hade den nya tekniken med bildförstärkare och TV-monitorer kommit. Tidigare hade vi genomlyst t ex magsäck och grovtarm i mörkrum, varmt sommartid med stängda fönster och neddragna gardiner, en härlig odör. Det var inte alla som höll sitt lavemang till toaletten. Arbetsmiljön var inte särskilt trevlig. Nu fick vi då helt plötsligt arbeta i ljuset. Jag erinrar mig en situation från det gamla lasarettet, där vårt genomlysningslaboratorium låg mot sydost. Under de varma perioderna låg solen på och temperaturen steg och det kändes olidligt att arbeta. Då var det en av läkarna som löste det hela genom att klä sig i fotbeklädnad, kalsonger, shorts och blyförkläde. Det gick alldeles utmärkt när han var inne i det här mörkrummet. Patienterna såg inte mycket av honom. Men när han skulle gå ut i korridoren och titta på sina bilder tog han på sig röda glasögon, som man använde för att behålla mörkerseendet. Då var det ett och annat ögonbryn som höjdes
På det nya lasarettet fanns också framkallningsmaskiner av en helt annan klass än vi haft på det gamla stället. Det var snabba maskiner, allt gick mycket fortare och allt var så modernt och fint.
Tiden från 1968 och framåt domineras mycket av de nya tekniker som kom i slutet på 1900-talet; ultraljud, datortomografi, mammografi, angiografi, intervention och det senaste magnetkameran.
Innan jag går in på dessa vill jag säga något om Västra sjukhuset. Västra sjukhusets röntgenavdelning, som startade 1977, hade en fullständig utrustning för all basal röntgenverksamhet. Huvudkunden var primärvårdens doktorer och patienter. Avdelningen gjorde en stor nytta genom att avlasta centrallasarettet många av de här undersökningarna. Ulf Claeson var där som ende läkare och hade under alla år en mycket bra personal. Det märktes tydligt när den här verksamheten lades ned 1994. Då skulle centrallasarettet ta över primärvårdens undersökningar, men där var de inte högprioriterade utan hamnade sist i kön. Det skapades köer av enkla undersökningar som hade stor betydelse för patienter och läkare i primärvården men som man på centrallasarettet inte kunde prioritera. Detta ledde fram till att det 1999 kom propåer om att starta röntgenverksamhet igen på t ex Västra sjukhuset. I april år 2002, öppnades röntgenavdelning på Eriksborg i privat regi, medicinsk röntgen, ett dotterbolag till Praktikertjänst. En heldigitalavdelning öppnades. Man kan undersöka skelett, lungor och dessutom har man en magnetkamera. Man räknar med att under ett år göra 19000 undersökningar. Varje gång man träffar en familjeläkare tackar de för att den här servicen har kommit tillbaka till dem. De har öppet hus där och man kan snabbt få de här undersökningarna. Nu är det alltså återställt på Västra sjukhuset kan man säga.
Ultraljud
Detta är en modern ultraljudsapparat, där man ser manöverbordet och en monitor med bild samt ytterligare en monitor. Undersökaren använder transducer som han för över patientens hud.
Nyheten kom i slutet av 1960-talet -”att man kunde använda ultraljud inom medicinen”. Den första tekniken hette B-scan. Man kunde skicka in ett ljud och få ett eko tillbaka och mäta avstånd. Detta använde vi i början av 1970-talet för att se förskjutningar av medellinjestrukturen i hjärnan. En struktur som sitter mitt i hjärnan ger eko när man prövar från sidan. Tittar man från andra sidan och får symmetri är det tecken på att det inte finns något ökat tryck i hjärnan. Om det är en blödning på ena sidan eller en tumör kan överskjutningen påvisas. Detta var dock inte nog utan man måste följa upp med färgskalle. Det var ändock det första med ultraljud hos oss.
Tekniken utvecklades i mitten av 1980-talet starkt och i slutet av 1980-talet fanns maskiner som kunde användas för att ta fram väldigt mycket. Framförallt bukområdet med de parenchymatösa organen lever, njure, mjälte, buksportkörtel. En av fördelarna var att det man såg kunde man lätt punktera och ta cellprover eller att punktera cystor. På det sättet använder man ultraljud inom mammografin. När man tror att en knöl är en cysta kan man direkt punktera med ultraljudet och tömma cystan.
Bilden visar en ultraljudundersökning av en gallblåsa och vi ser en sten i gallblåsan som ger den här skuggan.
På små barn som har en öppen fontanell kan man undersöka centrala delar av hjärnan med ultraljud. Det är fortfarande en inte ovanlig undersökning. Man tittar efter blödningar och förändringar centralt i hjärnan hos de här små barnen.
Njurar är också tillgängliga för ultraljud.
Punktioner i samband med ultraljud är en fördel. Det kan tyckas att med alla nya metoder som har kommit att ultraljud skulle falla i glömska men det är inte fallet alls. I år, 2003, räknar man med att göra 8600 undersökningar vid centrallasarettet.
Mammografi
Man började med mammografi i slutet på 1960-talet. Under 1970-talet var det en röntgenläkare i Gävle, Bengt Lundgren, som tog upp den här metoden. Det kom nya filmer och förstärkningsskärmar så att man kunde minska doserna och göra undersökningar av brösten och se tumörer. Bengt Lundgren arbetade också tillsammans med Socialstyrelsen med att utveckla en metod att göra hälsokontroller så enkelt som möjligt för att kunna massundersöka och på så vis påvisa cancertumörer.
1977 tog vi hem den här metoden till Västerås och började med klinisk mammografi på remiss från kirurgerna och öppenvårdsläkarna. Vi var då med och försökte bedöma olika förändringar i brösten.
1985 pågick prov i Dalarna och Östergötlands län för att se hur det här med hälsokontroller fungerade. 1985 säger Socialstyrelsen att ”nu tycker man att man ser att detta är hållbart och rekommenderar landstingen att börja dessa kontroller”.
Vi gjorde en utredning hos oss sommaren 1985, och i augusti 1986 startade våra hälsokontroller. Mammografin flyttade då till egen lokal i den ursprungliga röntgenavdelningen i det s k gamla lasarettet. Här samlades klinisk mammografi och centrum för hälsokontrollerna. De standardiserade hälsokontrollerna utfördes dels vid en stationär enhet på Västra sjukhusets röntgenavdelning och dels vid en mobil enhet som ställdes upp i de olika kommunerna i länet.
Selekterade fall omhändertogs vid den centrala enheten i Västerås.
Verksamheten har gått bra med hög kvalitetskontroll. Varje gång man har gått igenom en åldersgrupp kvinnor presenteras resultaten för Socialstyrelsen. Den är mycket noga övervakad.
Denna enhet inom röntgen har haft en god utveckling sedan starten. Till detta bidrar såväl läkaren Eva Frodis som avdelningsföreståndaren Eva Hånell.
Mammografiavdelningen här i Västerås är både nationellt och internationellt känd. Västerås har sedan länge haft kurser i att ta bra bilder. Man är mycket beroende av bra bildtagande. De flesta som sysslar med mammografi i Sverige har gått dessa kurser. Det har även kommit personer från andra länder som kommit för att titta på verksamheten. Det är glädjande att det har gått så bra. För närvarande gör man 45000 screeningundersökningar per år och ca 6700 kliniska undersökningar, alltså efter remiss från läkare.
Det har varit många påhopp i massmedia på den här verksamheten genom åren. Det finns några speciella som fört en kamp mot dem som sysslar med mammografi. Speciellt i Svenska Dagbladet har skrivits mycket negativt. Men om man tittar på de vetenskapliga publikationer som kommit genom åren håller den här metoden och jag hoppas verksamheten kan fortsätta.
Datortomografi
Det finns de som säger att näst efter röntgens upptäckt 1895 är datortomografin den största förnyelsen inom röntgenområdet. Bilden visar en datortomograf med en patient liggande på ett bord och som åker igenom det här hålet. En kontrastspruta manövreras av en sjuksköterska. Man tar snittbilder av kroppen. De första datortomograferna som kom kallades för emi-scanners och var avsedda endast för hjärnan.
Efter 1975 började det komma helkroppsdatortomografier. De utvecklades också tekniskt snabbt och det blev detektorer som satt runt om. Man laborerade med rörelser och kom fram till ett bättre och bättre resultat.
1982 fick Västerås sin första datortomograf. Det var en stor händelse. Då föll neuroradiologin som man sett sedan 1950.talet, undan och ersattes med datortomografi framförallt vad gäller hjärnan. Många av dessa gamla undersökningar såsom luftskalle försvann.
Vid den här tiden hade vi en landshövding i Västerås som var röntgenläkare. Han var här och hälsade på strax efter det vi hade fått den här maskinen. Man stod i manöverrummet och alla finesser förevisades. Landshövdingen kände behov av att luta sig mot väggen och då sade det pang i maskineriet och allt slocknade. Han hade råkat luta sig mot den röda knappen som är reservavstängningsknapp. Föreställningen blev lite längre än planerat, eftersom det tog ganska lång tid att starta om maskinen på den tiden. Numera finns det en bygel över de här avstängningsknapparna, ”till nästa landhövdingebesök”.
Från 1982 och framåt har datortomografitekniken kommit in på alla områden. Man har hittat nya områden. Nu är det tekniskt möjligt att med hjälp av de snitt man tagit bygga upp en tredimensionell bild som man sedan kan rotera. Vid t ex en frakturerad fotled, där det är svårt att se fragment, kan man bygga upp en modell av fotleden, snurra på den för att se hur den ser ut.
Detta är alltså snitt av hjärnan på olika nivåer. Längst ned skallbasen, lite högre upp hålrummen centralt i hjärnan. Här fick man stora möjligheter att undersöka hjärnan och se tumörer, se förändringar eller att kunna utesluta förändringar.
Infarkt
Här syns en infarkt tydligt.
Blödning
Det här är bröstkorgen med luftstrupe, huvudstammarna som går ut i lungorna, kroppspulsådern och hjärtat med dess olika delar. Det vita är kontrast som sprutats in i området. Under tiden tar man snittbilder.
Buk, lever
Här ser man lever, mjälte, stora kroppspulsådern samt fri vätska i buken. I levern finns några mörkare områden som indikerar tumörer, metastaser eller dylikt.
År 2003, gjordes 17000 undersökningar med hjälp av två datortomografer. Det har varit en kraftig expansion. Totalt görs på röntgen 100000 undersökningar per år.
Kärlundersökningar och intervention
Jag talade lite om kärlundersökningar tidigare, vilket man började med på 1950-talet och som stod och stampade ganska länge tills på 1980-talet då det började ta fart. Vi fick bättre katetrar. Vi kunde göra speciella undersökningar av kärlområden och fick allmänt bättre utrustning.
Bilden visar en uppställning för en sådan kärlundersökning med patienten inklädd, röret inklätt, sjuksköterska och doktor. Man går in i vänster ljumske i artären och manövrerar sin kateter till det kärl som skall undersökas.
Ett område som vi hade hållit på med länge men som nu gav bättre resultat var nedre delen av stora kroppspulsådern och de stora iliacakärlen som går ned till respektive ben. Här har man gått in med en kateter på höger sida och sprutar in kontrast som rinner ned med blodet och på så sätt tas bilder vartefter.
Här ligger en kateter upptill i aorta. Man ser njurartärerna som utgår från stora kroppspulsådern.
Detta är artären på nedre delen av lårbenet i höjd med knäet och underbenets kärl. Här finns förträngningar i mellersta delen av området. Röntgenläkaren har gått ned med en ballongkateter och blåst hela det här området, dvs expanderat ballongen inne i kärlet och trängt ut den här förträngningen. En 4 mm:s ballong har använts. Den nedre bilden är resultatet av behandlingen.
Detta är något som vi idag gör på röntgen ända uppifrån aorta. Förträngningar på nedre delen av aorta kan man också vidga och sätta in s k stentnät som sitter i väggen och håller kärlet öppet.
Det är en omfattande verksamhet av sådana ingrepp idag.
Detta är ett exempel på en selektiv undersökning. Man har gått upp med katetern i stora kroppspulsådern och in i höger njurartär och sprutar kontrast. Då får man bara njuren kontrastfylld och slipper allt störande från aortas grenar. Det är en konst röntgenläkaren får lära sig att kunna manövrera den här katetern inne i kroppspulsådern och sedan få in den i olika kärl.
Nästa fas visar att kontrasten börjar gå ur. Man börjar se konturen på njuren och i nästa fas blir hela njurvävnaden kontrastuppladdad.
Vad som kommit under 1990-talet vad gäller de här kärlundersökningarna är också hjärtundersökningar. Man började med coronarangiografi, dvs undersökningar i hjärtats kranskärl. Samma teknik användes. Man går upp från ljumsken och hakar i de här kärlen och kontrastfyller dem en efter en.
Man är nu uppe i 700 diagnostiska undersökningar per år av hjärtats kranskärl. De perifera undersökningarna inklusive intervention rör sig också om ca 700 per år. I år räknar man med att göra 250 terapeutiska ingrepp vad gäller hjärtat. När man har klarlagt en förträngning på de här huvudstammarna går man in med fina ballonger och vidgar.
Man samarbetar mycket nära med kardiologerna liksom med dem som jobbar med perifer kärlundersökning och terapi. Jag tror det är till fördel för röntgen att sådana grupper bildar där man får olika specialister som kan arbeta nära varandra. Det har varit en stor fördel för röntgen. Detsamma gäller inom mammografin, där mammografen, kirurgen, onkologen, cytologen, patologen arbetar nära varandra.
Magnetkamera
Så har vi magnetkameran. Patienten ligger i ett rör omgiven av magneterna. Tekniken var känd redan tidigt, användes för spectroskopi redan på 1950-talet. Det är två herrar som har utvecklat tekniken för kliniskt bruk och som fick 2003 års Nobelpris i medicin. Den ene är kemist och den andra är fysiker. Det handlar om ett kraftigt magnetfält, vätejoner och radiovågor. Det har således ingenting att göra med röntgen eller joniserande strålning. Ordet magnetröntgen kan man helt utmönstra. Vi kallar det för MRT, magnetisk resonanstomografi, På engelska säger man ofta MRI, magnetic resonanse imaging.
En fördel med denna undersökningsteknik är att man kan lägga snitt i flera olika plan. Med datortomografi kan man bara ta transversella snitt men här kan man lägga longitudinella snitt i kroppen och man kan lägga dem lite olika. Det underlättar diagnostiken. Det var också så att man såg nya saker. Vad gäller hjärnan kan man undersöka bakre skallgropen mycket bättre än med datortomografen. Sjukdomen MS kan nu diagnostiseras med hjälp av magnetkameran. I område efter område kommer den till stor användning. Det görs för närvarande mellan 2000-3000 undersökningar årligen på centrallasarettet. Undersökningar utförs också på Eriksborg, men det finns två MR-kameror på centrallasarettet och jag tror att ännu större tyngdpunkt kommer att läggas på den här verksamheten i framtiden. Den är så värdefull för klinikerna.
Bilden visar ett längssnitt genom mellersta delen av hjärnan, förlängda märgen, lillhjärnan, hålrummen runt en av de här cisternerna i mitten.
Bilden visar ett tvärsnitt genom hjärnan.
Bilden visar ett tvärsnitt genom hjärnan i höjd med ögonhålorna.
Bilden visar ett snitt i medellinjen där man ser förlängda märgen,
och hela vägen ned genom bröstryggraden och hela vägen ned till övre delen av ländryggen.
I det här avseendet är magnetkameran mycket överlägsen datortomografin tack vare att man kan ta fram längdsnitt och få mycket bra bilder.
Även lederna, knä- och axelleder undersöker man med fördel. Till viss del ersätter denna metod klinikens artroscopier.
Bilden visar alltså en serie snitt genom knäleden med möjlighet att se menisker och ledband på ett ganska tydligt sätt. En fotled, leden mellan en av mellanfotens underben och fotens ben.
Vid användning av magnetkamera har man möjlighet att ge kontrast och förstärka vissa fynd. Man kan se gallträdet t ex. Bilden visar stora gallgången som går ut i tolvfingertarmen och gången till bukspottkörteln. Det går alltså att se strukturer, i det här fallet gallträdet, med magnetkamera och på ett mycket enklare sätt än tidigare.
Bilden visar att man med MR kan visualisera blodkärlen. Här rör det sig om halskärlen. Vi har använt den för studier av bäckenets kärl och jämfört magnetkameran och våra kärlundersökningar med kontrast och funnit att magnetkamerametoden är väl så bra. För dem som inte tålde kontrast finns nu möjlighet att göra de här MR-angiografierna istället.
Under år 2003 har stora förändringar skett vid röntgenavdelningen. Avdelningen har digitaliserats. Tidigare togs bilder och man skyltade dem vid rond. Bilden visar de ljusskåp som användes förut. Här ser man bilder från CT och MR som hänger med många småbilder. Klinikerna satt på rond och såg nästan ingenting på de små bilderna.
Nu är allt detta borta. Det finns inga filmer mer, det finns inga bruna kuvert med röntgenbilder. Nu sitter läkarna vid arbetsstationer med data från remissen och handlingarna, bilden och så kan man växla på olika sätt. Därefter arkiveras det och kan plockas fram gamla bilder på ett helt annat sätt än tidigare.
Arbetsstation i det digitala systemet
Digitaliseringen är en revolution i det praktiska arbetet på en röntgenavdelning. Man startade i maj 2003 och det har gått mycket bra. Inom ortopedin har man inte ortopedrond längre på röntgen utan istället har man en digitaliserad uppställning och kan projicera upp stora bilder och visa småfrakturer tydligt. Röntgenläkaren kommer till ortopedkliniken för morgongenomgång och röntgenläkaren visar de bilder som är aktuella för dagens rond. Det finns i nätverket och bara att ta fram. Inga bilder kommer bort, vilket ofta kunde hända förut.
Det ställs naturligtvis också krav på anpassning till allt det här nya. Jag tror dock det är en period att växa in i det här nya systemet. Det underlättar oerhört. Man har också elektroniska remisser idag. Förr skrev doktorn en remiss och lade den i ett kuvert och skickade till röntgen och så småningom gavs en tid och skickade ett papper till patienten. Nu skriver doktorn remissen på sin dator, trycker på en knapp och då finns den direkt på röntgenavdelningen. Lika snabbt kommer svaret efter undersökning in i journalen. Det är inte helt genomfört ännu men är på god väg. Det ger snabbare service till alla parter.
Etthundra år är en lång tid och det har hänt oerhört mycket. Jag skall sluta med att berätta om Britta Tillenius. I en sådan här framställning fokuseras mycket på alla tekniska nyheter och hur de har växt fram, läkare som varit verksamma osv. Den här verksamheten skulle aldrig ha fungerat om inte personalen funnits. Många har arbetat en stor del av sin yrkesverksamma tid vid röntgenavdelningen i Västerås. Det är många som varit duktiga och arbetsamma. Britta Tillenius är en god representant för den här kretsen. Hon började på röntgen 1946 som biträde och berättade att hon fick handframkalla bilder i mörkrum, blaskade med bilder i olika skålar. Efter några år fick hon ”komma ut” ur mörkrummet och tillsammans med en grupp biträden lärdes hon upp att ta röntgenbilder. Det rörde sig om enklare undersökningar av lungor, skelettundersökningar. Ibland hjälpte de till vid operation. Britta fick ett sådant här uppdrag. Man såg dock att hon hade kapacitet för mer och utnämndes någon gång på 1950-talet till värdinna på röntgen. När jag kom dit 1965 satt Britta i korridoren vid ett bord. Där hade hon en telefon och remisshögar. Hon tog emot patienter, ordnade med tider och svarade i telefon. Hon var röntgens ansikte utåt och skötte den här uppgiften ända tills hon gick i pension 1990. Jag talade med henne häromdagen och vi talade om vår gemensamma tid på röntgen. Hon sade ”att tänkt vad vi jobbade, tänk vad vi slet men vi hade roligt”. Det är något jag har hört från flera som jobbat på röntgen, att de har haft roligt även om de jobbat mycket.
Idag finns en grupp om ca sju pensionerade sjuksköterskor och biträden som tidigare arbetat på röntgen. De träffas en gång i månaden och äter middag tillsammans och skvallrar och pratar om gamla tider.
Det är ett gott betyg till en arbetsplats när man har sådana här pensionärer som kommer ihåg sin verksamma tid på ett så positivt sätt. Britta Tillenius får stå som representant för hela den gruppen.