Föreläsning av Avdelningschef Bo Lindgren
Den 24 mars 2004
Jag har arbetat i det här landstinget sedan 1967. Tidigare var jag statsanställd eftersom Salberga var en institution som staten var huvudman för. Jag har sysslat med det mesta i omsorgsverksamheten. Jag har arbetat som skötare, överskötare, kurator, personalsekreterare, klinikföreståndare, dagcenterföreståndare, sjukhuschef. Jag har sysslat med alla sidor. Det har varit både roligt och framförallt lärorikt. Man har hela tiden tagit med sig erfarenheter från det tidigare och kunnat omsätta, förändra och förbättra det som man inte tyckte var så bra.
Jag kommer idag att tala om Salberga sjukhus. Jag kommer att dela upp det i två delar. Salberga sjukhus är egentligen två vitt skilda delar: Vi har det gamla Salberga, som aldrig kommer att dö ut, ”Salberga har alltid funnits”. Det skulle aldrig gå att byta namn. Det finns bara Salberga och det går inte att ändra på. Salberga har funnits i 74 år. Det är en lång tid och det har varit en stor arbetsplats. Tidvis var det den största arbetsplatsen i Sala.
Om vi går tillbaka och tittar lite hur det har varit. Redan 1901 beslutades i riksdagen att man skulle upprätta två terrängkårer, tidigare fanns det fyra. Man beslutade efter många om och men att placera en terrängkår i Sala och den hette då Sala Kungl Västmanlands terrängkår. Kasernerna uppfördes 1905-06. Då liksom nu insåg man att det var tokigt att ha så många terrängkårer. Vid riksdagen 1925 beslutade man att lägga ned terrängkåren och 1928 var den helt avvecklad. Inte enbart Sala drabbades.
Dessa förhållandevis nya kaserner stod ju då tomma. När det gällde Sala beslutade man att det skulle bli ett sjukhus.
Man skulle anpassa byggnaden till ett sjukhus. Man byggde till två flygelbyggnader, de blev två slutna avdelningar. De skulle fungera som någon form av straffavdelningar. De var inredda som celler, tjockt glas i fönstren och dessutom luckor för fönstren så att ingen skulle kunna ta sig ut. Det hände ju i alla fall ibland.
På Salberga arbetade nästan enbart friställda militärer som skulle bli sjukvårdare. Det kan ju anses lite egendomligt med tanke på vilket sätt militärer brukar hantera sina underlydande. Det fanns mycket övrigt att önska.
Bild på den första patienten som togs in. Han togs in i nov 1930. Jag har träffat den här patienten. Han levde när jag började 1960. Han skulle alltså ha varit sinnesslö. Men man kan fundera. Om man idag skulle ha testat honom skulle han nog inte ha placerats där. Många patienter var endast lite udda men normalbegåvade. De passade inte in i samhället alltid. Det var enkelt att placera dem på Salberga. Någon gång under 1940-talet hade man ca 400 patienter på Salberga.
På en avdelning kunde finnas 40-45 patienter. Det liknade mest ett logement i det militära. Normalt sett kunde man väl bo tio. Det var inte våningssängar utan det var sängar på golvet och det var så trångt att man knappt kunde gå emellan. Man visste inte bättre på den tiden.
Vad fick de då för behandling. Det kan inte kallas för behandling det var mera en förvaring. Det fanns inga mediciner. Många av dessa patienter var inte i behov av någon medicinering. Idag skulle de ha kunnat fungera ute i samhället.
I början av 1960-talet var många av dem som var intagna ute i den öppna arbetsmarknaden. De jobbade i Morgongåva, på Sala maskinfabrik, som trädgårdsarbetare. Ett hundratal av dem var s k familjevårdspatienter. De arbetade hos bönderna i och omkring Sala. Många hade det mycket bra, en del mindre bra. Det var billig arbetskraft. Bönderna fick en viss ersättning från staten för dessa intagna. De intagna hade ingen ersättning, endast lite fickpengar. Patienterna bodde hos bönderna, en del bodde väldigt bra och umgicks med de övriga familjemedlemmarna. En del bodde dock i ladugården.
I början av 1970-talet beslutades att familjevård fick inte förekomma. Fram till 1967 var dessa patienter så gott som livegna. Det fanns ingen som förde deras talan. De var utlämnade till andras godtycke.
De utvecklingsstörda och psykiskt handikappade har haft en guru, nämligen Carl Grünewald. Han insåg att systemet var helt galet och han arbetade mycket för de utvecklingssstörda och var med och tillskapade omsorgslagen som kom 1967 och som gav de utvecklingssstörda mänskliga rättigheter. Rätt till skola, sysselsättning och rätt till ett värdigt boende. Han vurmade för de utvecklingsstörda. Den här lagen gav de utvecklingsstörda rättigheter och framförallt landstinget, efter landstinget tog över Salberga efter 1967. Landstinget ålades att skaffa fram lärare, ordna sysselsättning. Det gjorde man också. För dem som bodde på det gamla regementet tillskapade man verkstäder. Man hade skomakeri, bokbinderi, tillverkning av kräftmjärdar, plastgarage till bilar m m. Många av patienterna jobbade och var verkligt duktiga och gjorde bra jobb.
Patienterna fick en viss ersättning för arbetet. 1958 tjänade patienterna gemensamt 46 000 kr, 1959 116 000 kr, 1960 var det 100 000 kr. Under de här åren gjorde patienterna ett verkligt bra arbete. De hade dessutom ersättning från Försäkringskassan, vilket gjorde att en del patienter hade ganska gott om pengar. En del sparade och hade en del när de lämnade sjukhuset.
Vi hade en del som arbetade ute i den öppna marknaden. Vi hade en patient som fick sparken från jobbet i Morgongåva därför att han jobbade för bra. Han kom till sin arbetsplats på morgonen, stod vid maskinen och körde det han skulle. På rasten gick han och åt och när rasten var slut stod han där igen. Han jobbade som en maskin. Tidsstudiemännen på Morgongåva tyckte det var ett bra objekt och tyckte att de övriga anställda skulle kunna jobba lika bra. Alla ackorden förstördes och de andra arbetarna blev arga och gick till chefen och sade att den mannen förstörde ackorden för dem, varpå patienten från Salberga fick sparken.
Vi hade många duktiga skogsarbetare. Sala kommun hade skog och patienterna arbetade i skogen för avtalsenlig lön. Man kan ju fundera om dessa människor skulle vara på institution.
Jag har träffat och träffar fortfarande en hel del av dem som var på Salberga under 1950- och 60-talen. De fungerar väl, har arbete och familj och lever som andra människor ute i samhället.
Tvångssterilisering förekom under 1940-60-talen. Man hade den synen att dessa människor inte skulle fortplanta sig utan steriliseras. Därigenom skulle man få färre förståndshandikappade ute i samhället, vilket var en lögn. För detta finns inget vetenskapligt bevisat. Man satte ultiman. På Salberga fanns en läkare, Dr Salzman, som var en bra doktor men hade åsikten att dessa människor skulle steriliseras. Man sade till patienten: ”Vill du lämna Salberga måste Du sterilisera Dig!”. Många gick med på det mot sin vilja. På senare år har staten upptäckt att det var tokigt och man har avsatt pengar till dessa personer som plåster på såren. Var och en som kunde påvisa att de blivit tvångssteriliserade skulle få en ersättning av 175 000 kr. Jag har varit med och hjälpt fyra av dessa till ersättning. De pengar som avsattes i första omgången räckte inte till utan man var tvungen avsätta ytterligare pengar för att finansiera det hela.
Efter Salzman kom en läkare som hette Hindhede 1976. Han hade tidigare varit överläkare på Västra marks sjukhus i Örebro. Det var identiskt lika lokal som Salberg. Om vi åkte till Västra Mark för att hämta patienter kunde vi ta Salbergas nycklar med oss för de passade också till Västra Marks lokaler. På Västra Mark vårdades endast kvinnor och på Salberga endast män. Man hade ett visst utbyte i form av danser och fester. Det var mycket uppskattat. Tycke uppstod bland många och det skrevs brev osv.
Hindhede insåg att sysselsättning och utbildning var något man måste satsa på. Han fick igång utbildning. Tvättinrättningen på Salberga lades ned och alla maskiner togs borg, varefter man köpte in en del maskiner och startade en yrkesskola. Som mest hade man fyra yrkeslärare. Man hade både teoretisk och praktisk utbildning.
Vissa förändringar gjordes allteftersom patientantalet sjönk. Man fick lediga lokaler och kunde anställa ytterligare lärare, såsom hushållslärare. För patienter som tidigare aldrig haft möjlighet att gå i skola blev det nu en verklighet. De tester som man gjorde och som låg till grund för dessa intagningar byggde mer på kunskap än på social funktion. En person som inte fått gå i skolan kunde ju ingenting men om han hade gått i skolan hade han troligen klarat intagningen. Många av de intagna var barn som inte hade gått i skolan. Vi hade ett par tvillingar från Göteborg som aldrig hade gått i skolan. De kom till Salberga och gick på Salbohedsskolan. Gick där en kort tid men misskötte sig på skolan och kom tillbaka till Salberga. De skrevs ut för många år sedan. En av tvillingarna hälsade på mig för två år sedan. Han driver ett eget företag i Uppsala, har familj och fyra barn och är väletablerad i samhället. Hans tvillingbror fungerar också bra. Detta är inget enstaka fall. Jag har träffat alltför många personer som varit intagna under 1950-70-talet och som inte borde varit intagna på Salberga.
1967, när omsorgslagen kom, hade man ordentliga kriterier och gjorde bra undersökningar. Det var ingen tvekan om att man skulle till Salberga om domstolen bedömde det så. Man hade en frivillig intagning, §34. Sedan hade man §35, det motsvarar ungefär dagens LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård), en tvångsintagning. Man blev inte dömd men blev intagen för att man hade gjort något som man i normalfall skulle blivit dömd för. §37 innebar att personen dömdes till vård på Salberga. Då kom den juridiska biten in i det hela, beslutsnämnden. Den har ändrat namn under tiden och kallats utskrivningsnämnd. Det var jurister som beslutade om utskrivning men naturligtvis vägde läkarens ord tungt.
Den nya omsorgslagen föreskrev också att specialsjukhusen skulle avvecklas. Carl Grünewalds ambition var att de stora sjukhusen skulle bort. Det gällde även Salberga och Västra Mark. Man ålade hemkommunerna att bygga upp resurser för att kunna ta hem patienter som vistats på dessa stora sjukhus. Det möttes med mycket vånda. Det kostade pengar för kommunerna. Men framförallt hade man mycket dålig kunskap om hur dessa patienter skulle tas om hand. På något sätt lyckades man dock hjälpligt kunna ta hem patienter. När det gäller Salberga tömdes det ganska fort.
I slutet av 1970-talet började man tala om nedläggning. Vi hade ett landstingsråd, Rune Hedlund, som var Salabo, och han ville rädda så mycket han kunde. Han hade många diskussioner med Carl Grünewald om att Salberga skulle få finnas kvar men att man skulle bygga nya lokaler. Carl Grünewald var mycket emot detta. Rune Hedlund ville ha 120 vårdplatser, men Carl G var emot. Efter många om och men beslutade man att 40 vårdplatser var vad som behövdes.
1983 på hösten, när den nya enheten öppnades, bestod den av fyra hus och varje hus hade tio vårdplatser. Det bodde fem personer på varje sida i vart och ett av husen och i mitten ligger allaktivitet. Det fanns bastu, samlingslokal mm.
När enheten öppnades fanns det 48 patienter kvar på Salberga. Dessa skulle in på dessa 40 vårdplatser. På varje 5-enhet hade man ett rum som var handikappanpassat och det var dubbelt så stort som de andra rummen. Det gjorde att där kunde man placera två patienter. På så sätt fick man plats med alla 48. Det blev lite problem men i stort fungerade det bra. Efter ett år var vi nere under 40. Patientantalet sjönk successivt och 1985 stod ett hus tomt. Inga nya patienter kom till.
Omsorgsdirektören och tjänstemännen kom på att på Sofielunds vårdhem för gravt utvecklingsstörda fanns många Salabor. Man beslutade då att flytta hem dem till Sala. Dessa patienter fick det bättre i och med att de fick egna rum, mer personal osv. Ett år senare stod ytterligare ett hus tomt. Några år senare fick kommunen i uppdrag att ordna bostäder i Sala eftersom utvecklingsstörda inte skulle bo på institution och Salberga ansågs vara en institution.
Nu var husen ånyo tomma och då bestämdes att man skulle inrätta och förlägga en rättspsykiatrisk enhet på Salberga. Den togs i bruk 1997. Den var avsedd för 30 vårdplatser. Tio vårdplatser reserverades för de Salbergapatienter som fanns kvar sedan tidigare. Det var inte enbart västmanlänningar utan de kom från hela landet. Salberga skulle alltså sälja platser till bättre behövande. Alla som vårdas på Salberga idag är dömda till psykiatrisk vård. För närvarande finns sju icke västmanlänningar. Alla är dömda till vård enligt LRV (lagen om rättspsykiatrisk vård).
Vi har också nya Salberga. I slutet av 1950-talet visade det sig att de gravt utvecklingsstörda hade en dålig boendesituation. De bodde på stora enheter, bl a Källhagens sjukhus, Vipeholms sjukhus, där mycket gravt utvecklingsstörda vårdades. Man funderade då om man skulle kunna förlägga någon form av vårdenhet till Västmanland. Det blev lite konkurrens. Det innebar för kommunerna att få arbetstillfällen. Efter många om och men i slutet på 1950-talet lyckades Sala-politikerna övertyga. In anslutning till det gamla Salbergaregementet byggde man sex paviljonger där man skulle vårda gravt utvecklingsstörda. Fyra paviljonger var avsedda för vuxna gravt utvecklingsstörda och två paviljonger för barn/ungdomar under 15 år.
1964 öppnades nya Salberga. Att rekrytera personal var svårt. Man fick nästan ta vad man fick. Patienterna kom och inom ett år hade man fyllt hela sjukhuset, 18 avdelningar. Nya Salberga var en riksanstalt. De flesta som vårdades där kom från andra landsting. Det kom en hel del från storstadsregionerna. Många av de patienter som kom till Salberga var sängliggande och strykrädda. När man kom i närheten av patienten kröp de ihop och skyggade. De hade tydligen varit vana att få stryk.
Det satsades mycket resurser på patienterna, man anställde psykologer, speciallärare. Vi hade som mest ett 30-tal lärare och 8-9 psykologer, som jobbade enbart med dessa patienter. De gjorde ett oerhört arbete. De fick i stort sett upp alla sängliggande patienter och aktiverade dem. Vi hade många studiebesök från hela landet och som blev mycket imponerade. Man ordnade en hel del aktiviteter för patienterna. Vi skapade också en träningsskola. När de som gjorde studiebesök hos oss fick se hur vi aktiverade patienterna började de tänka att de också skulle klara av det. Allt detta var Carl Grünewalds förtjänst. Han tog dit inte mindre än fem läkare, bl a överläkare Carl Hallberg. Dr Brorson hade barn- och ungdomsavdelningarna och Carl Hallberg hade hand om vuxenavdelningen. De gjorde ett fantastiskt arbete.
Sjukhusdirektör Ivar Höijer var chef förutom för Sala lasarett också för Salberga sjukhus och Lillåstrands sjukhem. 1982 beslutade man inom landstinget att bryta loss den s k omsorgsdelen och bli en egen enhet under omsorgsdirektören. Jag fick tjänsten som chef för omsorgsdelen, ett sexårsförordnande. Mitt uppdrag var att avveckla nya Salberga, som byggdes1964. På fem år tömde vi hela detta sjukhus. Det var ett stort jobb. Patienterna flyttades hem till sina kommuner. Kommunerna fick hospitera hos oss och lära sig hur de skulle ta hand om patienterna för att klara dem. Kommunerna var nöjda med det eftersom det blev billigare att ta hem dem än att betala dyra avgifter till Sala. Förutom patienterna hade vi 300 personal som skulle avskedas eller omplaceras. I Västmanlands landsting har man alltid hävdat att man inte sagt upp någon fast anställd personal. Det hävdade man då också. Vi lyckades omplacera all ordinarie personal, till Sala, Heby, Tillberga och Västerås. Sala kommun hyrde ett av husen och byggde om till långvårdsavdelning. Det är den finaste långvårdsavdelning som Sala har, med både rehabilitering och vård i livets slutskede. Ett av husen hyrde kommun och använde till dagis och fritidsverksamhet.
Under en tid innan kommunen byggt ut åldringsvården hade man på Salberga också en senildemensavdelning.
Lillåstrands sjukhem skulle också avvecklas. De kvarvarande patienterna flyttades till Salberga och bildade något som sedan kom att heta Lärkängens behandlingshem, som lades ned för tre år sedan. Idag finns verksamhet i två hus. De övriga står tomma och kostar pengar. Statens institutionsstyrelse använde under tio år på 1990-talet ett av husen för LVM-vård (lagen om vård av missbrukare).
Vad skall hända med den rättspsykiatriska vården i framtiden? Vi vet att man har arbetat med att ändra den nuvarande lagstiftningen. Den är ju ändå inte gammal. Den senaste lagstiftningen kom 1995. Jag var med i förarbetena till den lagstiftningen. Förslaget idag är att alla som begår kriminella handlingar skall dömas till fängelse, men de skall ges möjlighet till psykiatrisk vård om sådant behov föreligger. De skall då kunna flyttas över för att få sin psykiatriska vård under rehabiliteringstiden för att sedan återgå till fängelse. Det pågår diskussioner. Lagrådsremissen är inte skriven ännu, får se om den kommer i höst. Jag är inte speciellt optimistisk. Man hade redan i början av 2002 sagt att 2005 skall det vara genomfört och nu har man sagt 2007. Om man säger 2010 är man kanske närmast.
Detta innebär en otrygghetsfaktor för oss som jobbat länge. Det har hela tiden kommit nya meddelanden. Kriminalvårdsstyrelsen var i Salberga för några månader sedan och tittade på våra lokaler och de kommer inte att godkännas som de ser ut idag. De är inte godtagbara ur säkerhetssynpunkter för den typ av vård det är fråga om. Det har gjorts en åtgärdsbeskrivning över vilken typ av hus som krävs. Nu är det politikernas sak att avgöra om man vill satsa pengar, vilket jag förmodar att de måste. Det är ju fråga om ett antal arbetstillfällen som tillskapas. Staten kommer förmodligen att finansiera en del. Landstingen kommer att stå för vården. Det är dock en ovisshet.
Husen som byggdes 1963 kan inte användas. De är nedgångna och utslitna.
De andra husen skulle kunna användas t ex till åldringsvård. Husen är fina och väl underhållna med bra hygienutrymmen, dagrum, kök m m samt allt i markplan.
För ett antal år sedan när diktatorn i Rumänien försvann fick man se skrämmande bilder därifrån hur barn och utvecklingsstörda hade det. Stackars människor. Men jag menar: Titta hur vi hade det i Sverige för 50 år sedan. Det såg nästan likadant ut. Barnen gömdes undan. Jag hade en kollega som arbetade i Gävle ett halvår, som åkte runt och inspekterade hur det såg ut i landet. Han hittade både det ena och andra ute i kalvkättar osv. Det är mycket tack vare Carl Grünewald som dessa människor fått det bättre. Idag finns också en riksorganisation, där det finns personer som engagerar sig för de handikappade. Psykiskt handikappade är nog den handikappgrupp som fått de mesta resurserna de senaste åren. De fick en lagstiftning som gav dem rättigheter som inga andra hade.
Jag har sett alltför mycket genom åren hur dessa människor farit illa. Jag brukar ta några exempel för att belysa hur det var. Straffavdelningar är avdelningar där patienter som inte skött sig låstes in. Där var det en hård mentalitet. Det hände ju att patienterna avvek och gjorde en massa rackartyg. När de kom tillbaka hände det att de fick stryk. Ofta medicinerades de ganska hårt. Carl Grünewald inspekterade Salberga sjukhus i egenskap av byrådirektör med jämna mellanrum. När han kom skulle allt städas och putsas. Alla intagna patienter hade rätt att före inspektionen begära enskilt samtal med Carl Grünewald. Vid ett tillfälle på dr Salzmans tid hade vi en patient från Kopparberg som ville ha 72 timmars permission för att besöka någon. Där satt Grünewald, dr Salzman, föreståndaren och patienten. Carl G frågade vad dr Salzman tyckte och Salzman svarade att det var inte han som bestämde utan det var Grünewald. Då tyckte Grünewald att patienten skulle få permission. ”Det tycker inte jag” svarade Salzman då och så blev det ingen permission. Dr Sdalzman hade vikarierat på Socialstyrelsen som direktör och inspekterat och hanterade Grünewald som en liten pojke. Så snart Salzman försvann växte Grünewald och han utnyttjade sin auktoritet.
Vi hade en utvecklingsstörd alkoholiserad man från Stockholm. Till saken hör att dr Salzman var jude. Patienten gick in till dr Salzman och bad om permission för att åka till Stockholm. Han fick nej, varpå patienten sade: ”Det var djävla synd att inte Hitler fick tag på dig och gjorde tvål av dig som han gjorde med andra juddjävlar.”
Ett annat exempel är en patient som var epileptiker och som fick ett utbrott en natt. Han slog sönder allt som gick att slå sönder på sitt rum. Därefter barrikaderade han sig inne på sitt rum. Han tog en bordsskiva som han slog av benen på. Tog bordsskivan och satte den mot väggen och kröp ned bakom bordsskivan. Han kastade glas mot personalen. Man rekvirerade polis som kom dit och med batong letade efter patienten. Patienten hade sitt nattkärl på sitt rum fullt med både det ena och det andra. När polisen kom in i rummet fick han innehållet över sig. Det var inte så trevligt. Vi fick rekvirera brandkåren som kom och kopplade på 8 kg tryck på bordsskivan som åkte all världens väg varefter de kastade sig över patienten. Han fick sedan ligga i bälte. Morgonen därpå kom dr Salzman på rond och förklarade att efter den händelsen så måste han ligga där. Salzman sade att han själv skulle ha en månads permission och ordinerade patienten att ligga i bälte den tiden. Därefter skulle Salzman se till att patienten kom till ett annat ställe. Patienten låg alltså i bälte en hel månad, fick endast gå upp för att göra toalettbesök. När Salzman kom tillbaka transporterades patienten till den fasta paviljongen i Säter. Året därpå gjorde jag min skötarutbildning på Säter. Jag träffade då den här patienten som i stort sett var ett vrak. Så kunde det gå till. Bestraffningar tillhörde reglerna. Bältesläggning var vanligt. Lobotomi förekom också. På den tiden gick man bara in i hjärnan och chansade på att det var rätt nervbana man skar av. Personligheten försvann helt.
I slutet av 1950-talet kom psykofarmaka. Hibernal, Nozinan m m. Många patienter som var stökiga medicinerades med psykofarmaka trots att de egentligen inte hade någon psykisk störning. De var utvecklingsstörda, lite oroliga, lite besvärliga. ECT-behandling användes och gjordes inte i narkos på den tiden. Salberga köpte en gammal uttjänt apparat från Sidsjöns sjukhus som man använde. Fyra man höll patienten och utförde el-chocken utan narkos, vilket måste ha varit mycket obehagligt. Många fick skador, bl a skelettskador. På Säters sjukhus var det mycket vanligt med el-chocker utan narkos.
Man hade också något som kallades insulincomabehandling. Man injicerade insulin för att de gick i coma, varefter man väckte dem. Till en början väckte man dem genom att gå ned med en sond. Senare fick man medel Glucagon som man injicerade och väckte dem på det sättet.
September 1981 stod det i tidningen: utvecklingsstörd patient bands och misshandlades. Detta väckte folkstorm. Personerna som gjorde detta fick senare fängelse. Detta var patienter som mycket gravt utvecklingsstörda.
Dr Hindhede som var överläkare kom inte alls överens med Grünewald. Docent Meurman överläkare på Sala lasarett och dr Hindhede allierade sig och skrev en hel del artiklar rörande Grünewald och hans uttalande. En patient på Salberga sjukhus ströp en gravt utvecklingsstörd kvinnlig patient. Det blev mycket skriverier om detta. Om man vet vilken patient det var och vilken kvinna det var förvånar man sig inte över händelsen, även om det naturligtvis var mycket tragiskt. Den mördade kvinnan hade också en tvillingsyster, som några månader senare dog i en kroppslig sjukdom.
Grünewald ondgjorde sig över att vi hade patienter på Salberga som inte borde vara där.Jag tillsammans med kurator, överläkare och ytterligare några gjorde en inventering av alla patienter vid Salberga sjukhus, vilka som behövde vård och vilka som betraktades som färdigvårdade och borde skrivas ut. Vi gjorde en ordentlig sammanställning av detta och presenterade för Grünewald. Kvällen efter Grünewald fått denna sammanställning ringde kvällspressen till mig som tyckte att vi på Salberga var några riktiga drumlar som låste in patienter som inte skulle vara kvar. Vi hade 30 patienter som vi betraktade som utskrivningsfärdiga och som borde tas hem. Man beskyllde oss för att hålla kvar dessa patienter, vilket inte var sant. I pressen stod att 30 patienter hålls kvar på Salberga. Vi gick till Carl Grünewald och bad honom gå ut i pressen och tala om verkligheten. Men det gjorde han inte.
Inför en helg berättade en patient för mig att man planerade en rymning. Man hade skaffat sig nyckel osv. Detta kom till läkarens kännedom, som tog reda på vilka patienter det var och så låste han in dem. Det fanns en personal på den avdelningen som hade ett horn i sidan till Hindhede. Han skrev ett brev till Grünewald och anklagade Hindhede att ha låst in patienterna utan anledning. Därav följde en utredning och det visade sig att Hindhede hade gjort det för att förhindra en rymning och blev friad. Den personalen som hade skvallrat han sade upp sig och flyttade.
När det gällde misshandelshistorien var det mycket allvarligt. Den som var chef på avdelningen och ytterligare några roade sig med att lite rackartyg för sig. De kastade ut karameller på golvet och patienterna fick krypa efter dem och ta upp. Även ren fysisk misshandel förekom. Det fanns en kvinna som jobbade på avdelningen och som såg det här och anmälde det hela. Då uppdagades allt och den här personalen dömdes till fängelse och blev avskedad. Det värsta är att båda jobbar fortfarande inom psykiatrin, den ene inom rättspsykiatrin i Huddinge och den andra inom vården i Uppsala.
Jag har sparat en hel del tidningsurklipp. Jag har varit mentor åt en kvinna som gjort en doktorsavhandling på omsorgen i Sverige genom tiderna. Hon har nyss disputerat. Vi har hjälpt varandra med materail. Från Socialstyrelsens sida ville man ha en uppföljning av tidigare vårdade patienter på Salberga, hur det hade gått för dem. Jag fick i uppdrag att ta fram en grupp som jag bedömde tillhöra genomsnittet. Jag plockade ut 60 patienter som hon gjorde en uppsökande verksamhet på för att se hur det gått för dem. Det var mycket intressant. Det visade sig att fler än hälften av dem som ingick i gruppen hade klarat sig utmärkt. De hade inte återfallit i kriminalitet. Det var endast ett fåtal som direkt hade återfallit och därmed blivit straffade. Det kändes bra.
Vad gjorde personalen på Salberga? Personalen behövde också ha lite trevligt. Man hade startat en idrottsförening redan på 1950-talet och med mängder av aktiviteter, handboll, fotboll mm. Vi tillhörde de tre bästa sjukvårdsinrättningarna i Sverige vad beträffar idrott. Vi har många svenska sjukhusmästerskap. Vi hade stort intresse för friskvård. Vi hade utbyte med andra sjukhus i hela landet. Den här föreningen hade också bingokvällar och fick in en hel del pengar. Vi hade en egen buss som vi åkte runt i. Ekonomin var så pass bra att om någon av oss behövde åka på arbetstid och förlora i inkomst kunde vi ersätta den personen. Klubben finns fortfarande kvar men i begränsad omfattning, eftersom det är mindre antal personal. Vi ordnade julfester för de anställdas barn.
Idag finns inte mycket kvar. Det som tidigare var en festsal hyrs idag av en teaterförening. Det fanns en ridhus som revs och flyttades till Sala ryttarförening. Den som vill se hur det gamla ridhuset såg ut åter man till ryttarföreningen. Huset står där intakt och till och med den gamla vällingklockan och det gamla tornuret finns kvar. Det som finns kvar idag är idrottshallen och några småhus.
På 1960-talet eldade man med kol. Man hade ett stort kolhus. Patienterna hade till uppgift att frakta in kol. Kl 10 på kvällen slutade man elda. Husen var otäta och när man jobbade natt fick man ha mycket kläder på sig. Temperaturen kunde på nätterna gå ned till 12-14 grader inomhus. På morgonen började man elda igen och framemot förmiddagen var det någorlunda varmt igen.
Idag har Salberga 40 patienter.