Föreläsning vid Medicinhistoriska Sällskapet Westmannias jubileumsfirande
22 nov 2005.
Föreläsare Lars Thorén
Sessionssalen Landstingets kansli

 

 
 

Uppsala är det äldsta universitetet i Norden och vi hade också en på 1500-talet en läkare Benedictus Olai som försökte sig på lite undervisning. Men han skrev i alla fall den första läkarboken i Sverige 1578 ”En nyttig läkarebok”.

Det var svårt med universitetet under Gustav Wasas tid. Man räknade med att 1595 återupprättades universitet. Det tillsattes en professur i medicin med Johannes år 1613. Sedan kom en man vid namn Johan Prank i praktisk medicin några år senare.

Det första sjukhuset kom 1708 Nosocomium Academicum som Lars Roberg gjorde iordning. Det var dock så att det kom inte igång så fort som han hade tänkt sig på grund av att pesten kom och man vårdade pestsjuka. Det kom därför inte igång förrän 1717. Uppsala var dock långt före Stockholm. I Stockholm är Serafimerlasarettet Sveriges första lasarett, vilket är fel!!.

Landstinget fick ett sjukhus år 1811 och Uppsala Akademiska sjukhus stod färdigt 1867 samtidigt som sjukhuset i Västerås.  Det var inte så märkligt att man ville ha ett medicinhistoriskt museum. Idén var inte originell, det hade föreslagits många gånger att det skulle bildas ett medicinhistoriskt museum i Uppsala men det har inte blivit av.

Det är givetvis många problem som uppstår när man skall starta ett museum. Jag vill visa er lite om museets organisation. Man måste ha en huvudman och vi valde att göra en stiftelse. I stiftelsen ingår universitet, landsting och medicinhistoriska föreningen. Det första problemet som dyker upp är ekonomin. Ekonomin bör man helst bygga upp innan man startar museet.
Vi tiggde pengar från olika håll. Vi fick också anslag från landstinget, från universitetet. Därmed har vi anslag från båda årligen så att vi kan hyra lokaler och har till driften.

Entréavgifter bidrar väldigt lite till ekonomin. Vi lyckades tigga ihop lite pengar. Jag befann mig just då i en bra situation. Det var många läkemedelsfirmor, instrumentfirmor m m som jag under min aktiva tid hjälpt med råd och prövningar och instruktioner och jag tog aldrig betalt av dem. Jag tänkte att det kanske jag kan ta sedan. När jag blev pensionerad och begärde pengar av dem till ett museum kunde de inte säga nej.

Sedan gäller det personal. Jag tror det är viktigt att man inte gör en stor avlönad personalstat när man startar ett museum. Det säger landstinget direkt nej till.  Jag tror det är en av orsakerna till att man har slagit igen Stockholmsmuseet. Personalstaten där har blivit för stor.  Vi har en avlönad, Eva Ahlsten, som numera är museiföreståndare. Min hustru Ingrid och jag som har byggt upp och drivit museet börjar bli äldre och måste trygga museets framtid. Vi behöver en ungdom som föreståndare. Min hustru och jag hjälper till så gott vi kan. När vi inte orkar längre får väl en anställas.

Lokalfrågan är lika bekymmersam. Under årens lopp har vi prövat många olika typer av lokaler. Det gick i stöpet alltihop tills vi började preparera för en byggnad i södra Ulleråkerområdet. En byggnad som byggdes på 1890-talet som administrativ byggnad för sinnessjukhuset Ulleråker.  Där har vi hela nedre våningen och där finns också psykiatrihistoriskt museum i den övre våningen, som var den gamle överläkarens bostad. Den undre våningen går upp, vilket gör att vi har två våningar i den stora demonstrationssalen. Det innebär att vi har åtta meter upp i tak. Vi har sökt tillstånd att få bygga några balkonger runt omkring men det gick inte då byggnaden är byggnadsminnesmärke.

Det är föremålen som är det viktigaste. Vi har gamla samlingar också. Det är svårt att komma åt föremål från 1600- och 1700-talen idag. Den förste professorn i kirurgi och anatomi 1774-1803 Adolf Murray samlade kirurgiska instrument från slutet av 1600-talet och från 1700-talet fram till sin avgång. Det är underbart att kunna börja med den samlingen.

Vi har ytterligare en samling. Det var Magnus Retzius, som senare blev professor i obstetrik i Stockholm. Han började samla instrument redan under sin studieresa ute i Europa för att bli obstetriker. Han samlade på sig en stor mängd och hela sin samling sålde han till kirurgiska kliniken 1862. Professor Mestertonte köpte samlingen för 7 500 riksdaler, idag ca 75 000 kr. För de pengarna kan man inte få bråkdelen av den samlingen idag. Det är en samling av förlossningstänger. Den äldsta tången är från ca 1600. Sedan finns det från 1600-talet flera tänger och framåt till 1800-talets mitt. Sedan har vi fyllt på resten. Det gör att den tångsamlingen kan inte ens det stora museet i London slå. Det finns inga sådan samling av tänger någon annanstans.

Vår egen insamling. När jag kom tillbaka från Örebro till Uppsala började jag samla på mitten av 1950-talet. Jag hade stor hjälp av sjukhusdirektören Anders Grönwall och intendenten Erik Thynelius, som ställde lokaler till förfogande, stora förråd under gamla sjukhuset och ett stall uppe på regementsområdet. Den här insamlingen har jag haft mycket glädje av. Där var hjälpen kommen från alla sjuksköterskor och kolleger, vaktmästare, transportarbetare m fl. Alla var inne på den linjen att inget fick kastas bort innan Lars Thorén hade tittat på det. Det var en bra utgångspunkt. De hjälpte mig in med föremålen i förrådet osv. Jag hade då inte så mycket tid att ägna mig åt insamlingen under de åren jag var i tjänst.

En viktig punkt är gåvor. Jag hade den idén att det egentligen inte var gamla föremål jag skulle visa utan visa utvecklingen. Utställningen är därför gjord så att den börjar så långt bak i tiden vi kan komma, till 1600-talet med förlossningstängerna, till år 2005. Häromdagen fick jag en narkosmaskin som skulle täcka 2005 och den var byggd år 2005. Den är heldatoriserad. Jag har alltså anestesins framväxt från 1846 när etern kom fram till 2005. På det viset kan jag visa hela utvecklingen.

Jag vill peka på hur farligt de här instrumenten lever. De här gamla samlingarna var från 1700-talet och början av 1800-talet. Tanken att använda dem har kommit upp flera gånger. Den första inventeringen gjordes 1874 av Nadar Lidén. Det  fanns då 1000 objekt i samlingarna. År 1946 fick Åke Meyersson i uppdrag av min företrädare Olle Hulthén att göra en inventering och då fanns bara 500 föremål. År 1976 gjorde Eva Nyström en inventering och då fanns 400 föremål. Då hade jag emellertid möjlighet att låsa in samlingarna i källaren och sedan dess har inget försvunnit. Det är ändå en stor förlust som skett. Det visar att föremålssamlingar måste bevakas noggrant och låsas in.

Det är ytterligare saker som behöver komma till. Vi har apotekare Stig Ekström, gammal producent av pharmacihistoriska museer i Köping bl a. Vi träffades 1985 och meddelade varandra vad vi ville ha. Jag sade då att när jag blir pensionär skall jag försöka bygga upp ett museum Uppsala och då blev Ekström genast intresserad. Det föll sig ganska naturligt att man skulle ha ett pharmacihistoriskt museum i Uppsala. Jag hade planerat ett tandläkarmuseum men jag nappade på Ekströms idé. Vi har ju pharmaciutbildning i Uppsala och odontologisk uppdelning i Stockholm. Mina tandläkarstolar gick till Baltikum och en del instrument till Stockholm och några har jag behållit.

Stig Ekström berättade att han hade redan en pharmacihistorisk samling klar och i gåvobrev 1985 eller 1988 donerade han den samlingen till Uppsala. Han flyttade själv också till Uppsala för att hjälpa till att ställa i ordning ett pharmacihistoriskt museum, som vi har i en av de stora salarna.

Man behöver också samlingar av medicinsk litteratur. Vi har ett litet bibliotek med inte minst medicinhistorisk litteratur. Där hade jag lite att bygga på. Jag började samla medicinhistoriska böcker redan på 1940-talet, böcker som jag tyckte var av stort intresse.

Arkivhandlingar kan också komma in och samlas upp från olika håll. Så har vi då förrådslokalerna. I ett museum har man i stort sett utställt en tredjedel och två tredjedelar finns i förrådslokalerna. Vi har fått stora sådana lokaler i källaren under museet och i landstingets förråd i källarvåningen likaledes två stora lokaler. Vi klarar oss ganska bra med dessa utrymmen.

Utställningen
Planeringen är viktig. När man planerar ett museum måste man hålla alla vägar öppna, alla kontakter slutna och ha stor beredskap för överraskningar. Om man har den fria synen tror jag det går att klara det hela.

Målsättningen måste man ha klar för sig innan man börjar. Min önskan var som jag tidigare nämnt att göra en utställning om utvecklingen inom medicinen. Det innebär att man måste kontakta producenterna för att få de allra senaste maskinerna. Det har gått bättre än jag trodde. När jag idag ringer chefen för ett företag och säger att jag vill ha den och den maskinen, den kan kosta tre kvarts miljon eller så, möter det aldrig på motstånd. De inser att ha den där maskinen stående där är för dem en gratis utställningsplats. Många människor passerar förbi och ser föremålen.

Förhandlingen måste drivas med iver men med lite diplomati när man skall övertyga dem som makten haver och pengarna besitter att det är viktigt att ställa upp med ekonomiskt stöd för museet.

Det gäller också att han publikanpassning. Ett sådant här museum i en universitetsstad måste vara anpassad för allmänheten, för medicine studerande och för kolleger så att alla kan ha glädje av att titta på samlingarna.

Hjälpmedel är i mångt och mycket att man har texter, bilder och förklarande moment tillsammans med föremålen. Det kräver ett betydande arbete. Utformningen måste man också tänka på. Man har slutna montrar, öppna placeringar osv och måste då vara klar över att det rör sig om unika värdefulla föremål i slutna rum så att de inte försvinner.

Dokumentationen är utomordentligt viktig. Hustrun Ingrid tillsammans med Eva Ahlsten dokumenterar alla föremål jag ställer dit. Det blir beskrivet i ett dokument och fotograferat. Man noterar var föremålen kommer ifrån, vad de har använts till. Till detta fogas manualer och bruksanvisningar som vi kan tigga från de firmor vi får maskiner av.

Museets utveckling.
1993 fick vi tillgång till lokalerna på Ulleråkersområdet och 1995 kunde vi ha invigning. Det tog oss två år att plocka ihop föremål till utställningen. År 2005 hade vi jubileumsår, 10-årsjubileum. Under tiden från invigningen till jubileumsåret tillkom en hel del saker. Först en monter med etnomedicin, där vi skildrar lite av vad som händer i utvecklingsländer. En kollega Hofvander ställde i ordning den. Det är en tillgång. Vi har också Elisabeth Dillners samling, från sjuksköterskeskolan. Den tog vi över och har utställt i två rum det viktigaste ur hennes samling. Det rör sig om vård, omvårdnad och lite av folkmedicin och folktro från gången tid.

Vi har också fått en monter med pacemaker. Den första pacemakern inplanterades 1958 i Stockholm. Den har vi nu i Uppsala. Siemens och Pacemaker var de två stora aktörerna på marknaden. Siemens köpte tursamt nog upp Pacemaker. Jag ringde då chefen på Siemens och menade att nu när han köpt Pacemaker har han tidernas stora chans att göra en utställning av pacemakerutvecklingen från 1958 fram till 2003. Han skickade hit tre ingenjörer med alla pacemakrar som fanns i de två bolagens kamrar och gjorde en utställningsmonter som visade pacemakerns utveckling.

Vi har gjort en egen monter som visar elektriciteten i medicinen. De gamla elektriska apparaterna som fanns och som man strök över huden fram till våra transcutana stimulatorer.

Arkiv har kommit till i källaren. Det är vår ambition att kunna ställa det till förfogande för genomgångar och forskning. Vi har också ordnat ett mikroskoprum i källaren. Det fick inte plats i bottenvåningen. Elektronmikroskopen tar stor plats, varför det modernaste elektronmikroskopet får stå i källaren tillsammans med några andra mikroskop.

Ett kemirum har vi gjort och också ett fysiologirum. Vi har fått en hel del material från den gamle professorn Torsten Theorell som skildrar uppsalafysiologin.

Vidare har vi numera en frimärksutställning med medicinska motiv. Vi hade en sjuksköterska Ragnhild Blomqvist, som samlade frimärken med medicinska motiv. Efter hennes bortgång fick vi dessa frimärken.

Slutligen har vi gjort en videofilmning av föremålen. En god vän till mig är en ivrig filmare och som har filmat när vi har förevisat föremålen.

När man samlar föremål till ett medicinhistoriskt museum uppstår ibland roliga situationer, överraskningar och förbluffande historier.

 

Operationsbord 1860-talet 
Innan narkosen kom med etern 1876 hade man ett stabilt bord och två personer höll patienten medan kirurgen gjorde sitt snabba ingrepp. Det handlade mest om yttre kirurgi.

När etern hade kommit 1846 och kloroformen 1847 kunde man spänna fast patienten på bordet och detta är första generationens operationsbord. Jag brukar beteckna det som 1850-tal. Skorna är av trä och användes för att fixera fötterna. Man lägger vadd runtomkring foten och skjuter in den och lindar en linda omkring. På det viset har man båda fötterna fixerade. På sidan sitter hål i övre raden intill bordskanten där man kan haka fast handleden. Man har en dyna vid ena änden av bordetför att skona patientens kotor.  Det här bordet visste jag fanns. En av de gamla underläkarna hos K.G. Lennander,, som var professor i slutet av 1800-talet, berättade att Lennander hade detta som sitt älsklingsbord. Han beskrev detta 1930 men vi hade inget bord. Många trodde att det hade blivit förstört. Men så var det en källare där jag rensade ut en massa trams. Det fanns ett rum kvar och det var också fullt med gamla linoleummattor och annat skräp. Jag funderade en lång stund om jag skulle göra mig besvär
och röja även det här rummet.  Men då tänkte jag som så att har jag röjt ut de andra så tar jag det här också. Längst in i det rummet stod vårt underbara operationsbord. Ni kan föreställe er hur det känns utmed ryggraden när man får se en sådan sak. Nu är det med på utställningen och vi kan ge en översikt över hela utvecklingen över 150 år fram till Stilles nuvarande elektroniskt styrda bord.

Mikroskoprummet
Vi har två montrar där man kan se utvecklingen av mikroskopet. Sedan kommer elektronmikroskopet och de andra typerna. På övre raden har vi en kopia av ett Leeuwenhockmikroskop från 1600-talets mitt.. Därefter kommer ett 1700-talsmikroskop. En besökande från Östhammar besökte oss och till honom sade jag att i den här utvecklingsserien saknar jag tyvärr ett Culpepermikroskop. Det var från mitten av 1700-talet. Det var en tekniker i Storbritannien som byggde de här mikroskopen. Han nämnde då att han kände en Jansson som hade ett gammalt mikroskop. Jansson var död men hans hustru levde och bodde i Uppsala  Jag sade då till honom att jag inte hade tid med honom då jag genast ville ha tag på hustrun till Jansson. Jag kastade mig på telefon och fick tag på fru Jansson, som hade ett gammalt mikroskop. Hon hade hört mitt föredrag några dagar innan och hade tänkt att det är ju på medicinhistoriska museet mikroskopet skall vara. Jag åkte dit genast och jag fick mikroskopet av henne. Med en gång jag fick se mikroskopet upptäckte jag att det var ett Culpepermikroskop. Det är det enda mikroskop som har en förvaringslåda som ser ut som en pyramid. Jag öppnade mikroskoplådan och det var ett fullständigt korrekt mikroskop med alla tillbehör. Det kändes också. Jag fick nästan dåligt samvete att jag bett om mikroskopet. En kort tid efteråt gick ett sådant mikroskop i London och det betalades med ca 180 000 svenska kronor.

     Culpepermikroskop

Centrifug
Här är ett annat exempel som kanske behöver förklaras. Det är en hematokritcentrifug. Man räknar röda blodkroppar för att få en uppfattning om hur mycket av blodets volym som är blodkroppar och hur mycket som är plasma. Som medicine kandidater fick vi sitta och räkna vilket tog tid och var tjatigt. Redan 1889 beskrevs en sådan centrifug. Man vevar på med veven och den där anordningen där uppe snurrar. Det ligger två smala glasrör i skänklarna. Man fyller dem med blod och vevar i ca 15-20 minuter. Därefter kan man mäta på röret hur mycket som är blodkroppsmassa och hur mycket som är plasma. En man från Lund vid namn Sven Gustaf Hedin ritade konstruktionen. Han flyttade sedan till Uppsala och blev professor i medicinsk kemi. Han hade tydligen tagit med sig sin hematokritcentrifug.  Det var inte så aktuellt på den tiden men på 1950-talet när man började med vätskebalans och tillförsel av vätska var det viktigt att flera gånger under dagen få en uppgift om de här förhållandena. Då hade man inte tid att sitta och räkna blodkroppar utan man använde hemaokritcentrifug dock av en helt annan typ än ovanstående. I den nya kunde man plocka in många rör på en gång.

Den här centrifugen hade jag kanske sett på bild eller hört talas om. Jag besökte en kollega inom klinisk kemi och han hade ett skåp med en hel del saker i. Jag såg i ett hörn längst bak i skåpet en sådan här centrifug. Jag sade ”Vad i herrans namn har du Hedins hematokritcentrifug?” ”Har jag?” svarade han. Jag fick den till museet. Det är en verklig klenod.

En annan klenod är Laennecs stetoskop. Man lyssnar på hjärta och lungor. Det har man gjort sedan Hippokrates tid 400 år före Kristus men då lagt örat mot skinnet. Men det är obekvämt och dessutom blir det lite biljud när patienten andas. Den förste som gjorde en sådan lyssningsmaskin, ett stetoskop, som varje doktor har idag, var Laennec i Paris.  Han har inom parentes sagt världens vackraste förnamn, René, Teophil, Hyacint. Han har en staty i Paris. När jag besökte Paris en vår upplevde jag en doft av hyacint och kunde följa den och hittade statyn.

Jag tror inte det finns mer än ett sådant stetoskop utanför Paris och det råkar finnas här. Man frågar sig då hur det kan komma sig. Det här stetoskopet är en rund trärulle med ett hål borrat i centrum och som kan appliceras mot t ex hjärtat och man kan lyssna. Det var en herre vid namn Magnus Retzius som skulle bli förlossningsläkare i början av 1800-talet. Han åkte runt i Europa för att lära sig mera om yrket. Han kom till Paris och där blev han intresserad av det stetoskop som fanns där. När man skall undersöka mammans mage och lyssna på fostrets hjärta osv är det obekvämt att böja sig fram och lägga örat mot bukskinnet. Han hade hört talas om uppfinningen som man kunde stoppa mellan patienten och örat.  Han åkte dit ned och studerade hos  Laennec i tre månader. De  blev goda vänner och när han skulle åka hem och tog  adjö stack Laennec ned handen i fickan och räckte över stetoskopet till honom 1820. Han hade ett i andra fickan också. Min undran är varför han gjorde det. Han måste ju haft många studerande hos sig och hade inte stetoskop att ge till alla. Jag tror att han var imponerad av att ha en studerande uppifrån norra ishavet och tänkte kanske att när han åker hem får han ta med sig kunskapen från Paris.

I mitten av 1800-talet hade Volta och de andra kommit med sina elektriska funderingar. Då prövade man också att sätta in nålar i underarmen och arbeta med underarmsmusklerna. Det visade sig då att man kunde avleda elektriska potentialer. Man tänkt då att om det så i den tvärstrimmiga muskulaturen här måste det ju vara så även i hjärtat som är en enda stor klump av tvärstrimmig muskulatur. Den som framförallt nappade på det här var en man vid namn Auguste Waller som utförde det första Ekg på människa 1887. Han undersökte också sin hund Jimmy med Ekg. Han hade ett instrument som kallades för kapillärelektrometer.

Kapillärelektrometer
Det är ett glasrör som går där och sedan ett på andra sidan. På hitsidan finns en rund kula som innehåller koncentrerad svavelsyra. På andra sidan har man kvicksilver. Mellan dessa två går ett rör där man kan låta kvicksilvret gå in nerifrån och svavelsyran ovanifrån så att de möts någonstans mitt i röret som ligger mellan de två stora rören. Man kan sedan koppla upp sin avledning från arm till arm ned i ändan på glasröret där det finns kontaktelektroder. När hjärtat slår och de elektriska impulserna kommer ändras ytspänningen i kontakten mellan kvicksilver och svavelsyra och den rör på sig. Då sätter man upp den i en hållare på en vit vägg bakom och belyser den så att man ser den här kontaktytan på den vita väggen och filmar med en filmkamera. Det var det första Ekg. Einthoven som står för begynnelsen av vårt moderna Ekg han hörde talas om detta och reste till London för att titta på Waller  vad höll på med. Han blev mycket intresserad. Einthoven var professor i fysiologi i Leiden och hade naturligtvis intresse av hjärtats fysiologi. Einthoven menade dock att det instrument som Waller använde hade inte framtiden för sig. Han införde istället stränggalvanometern, dvs en sträng av kisel 0,2 mm tjock som han hållit i silverånga för att den skulle bli mer elektriskt ledande. Sedan tar man sin avledning kopplad till den övre ändan till den nedre ändan och sedan går strömimpulserna genom den tunna tråden i ett kraftigt magnetfält. Då rör sig tråden i magnetfältet vinkelrätt mot magnetfältets kraftlinjer. Man skickar in en ljusstråle där, har kameran på andra ändan och strängen rör sig, varvid man kan fotografera skuggan av strängen i kameran. Det var alltså den moderna Ekg-maskinens uppt äckt.

Den första Ekg-maskinen som producerades industriellt var 1906 och den har vi också. Den hittade jag på den gamla fysiologens vind. Den hade köpts för att visa studenterna den elektriska aktiviteten i hjärtmuskulaturen.

Jag hade aldrig tidigare sett en sådan maskin förut. På det stora museet i London där jag var någon gång i början av 1950-talet, hade de en bild av en sådan Ekg-maskin. Av någon anledning gick den bilden in i min hjärna. När jag står på fysiologen och packar upp en ganska stor låda med en massa strunt i ligger lite vadd nere i lådan. Jag tänkte att det måste vara något som är skört. När jag vecklar upp vadden får jag för första gången i mitt liv se en riktig kapillärelektrometer. Jag kände igen den med detsamma och ni kan tänka er hur det kändes.

Slutligen vill jag säga att bygga ett museum bjuder på många överraskningar men också en hel del glädjeämnen. Glädjeämne är inte minst det intresse man möter från landstingshåll, universitet, från publik som kommer och besöker museet. Mycket arbete har min hustru Ingrid och jag lagt ned. Nu lämnar vi över det till Eva Ahlsten, som kommer att ta hand om det. Vi tycker att vår pensionärstid på detta sätt varit rik och givande.

Karin Karlsson. Landstingsfullmäktiges ordförande
Jag skall inte vara mångord. Vilken imponerande föredragning det har varit ikväll och vilken inspirerande föredragning  och visning av Sällskapets verksamhet. Jag vill som särskilt inbjuden gäst tacka Sällskapet för allt ni gör som har betydelse för att bevara landstinget Västmanlands medicinhistoria i vid bemärkelse.

Jag vill också som medlem i Sällskapet sedan starten tacka er som är eldsjälar och engagerade för att bidra till att Sällskapet växer så det knakar och också dokumenterar allt som hänt och visar att det finns en framtid för den här typen av verksamhet som kommer att vara oerhört viktigt för kommande generationer.
Jag vill också passa på att tacka alla er som förberett den här jubileumskvällen, förberett presentationerna,  ni i styrelsen och i arbetsgrupperna. Men också ni som förberett måltiden. Medan jag har mikrofonen tackar jag för maten i förväg.
Lycka till i fortsättningen.