Västmanlands läns kronikersjukhem på Stallhagen 1932-1977.

Föreläsning av: Valborg Svärd och Sirkka-Liisa Johansson
Den 18 oktober 2006

 
 
 
 
 
 
 

Valborg Svärd

När jag var 16 år kom jag till Västerås. Jag hade en faster i Västerås. Mina andra tre fastrar bodde i Amerika. Min kusin var barnsköterska men arbetade på upptagningsanstalten för sinnessjuka på Kroniska sjukhemmet. Det såg så härligt ut. På kvällen satt hon och broderade när det var tyst på salarna. Jag tänkte, tänk, vad gärna jag skulle vilja arbeta inom vården. Men jag hade ju inga pengar. Min faster och farbror hade en hyresgäst som också arbetade inom vården. Han gick till husmor och bad att jag skulle få börja på sjukhemmet. Det var stor arbetslöshet på 1930-talet. När jag kom till husmor, som hette Terese Bergendahl, tittade hon på mina betyg och säger: ”Vad skall fröken här och göra med sådana betyg?”. Jag svarade att jag inte hade några pengar. Det var herr Kronsten som rekommenderade mig, så att jag skulle få börja, liksom på nåder. Sedan blev jag kvar där i 40 år!

Den 28 september 1935 började jag på sjukhemmet. Alla anställda bodde på hemmet och jag fick dela ett rum med två andra. Det var ett stort rum. Senare fick jag ett eget rum. Männen bodde i små tvårummare på gården. Maskinist, eldare, vaktmästare. Sköterskorna bodde på sina avdelningar. På avd 1 hade vi tolv patienter och vi var två sjukvårdsbiträden, på avd 2 var de tre på 14 patienter, för där hade man ”extrarummare”, dvs patienter i enskilt rum med extra uppassning. Maten serverades på sängen på brickor med fyra ben och kaffet i nysilverservis. Man hade ett par tre extrarummare i taget. Avgift för detta var fem kronor extra per dag. En sjuksköterska hade ansvar för både avd 1 och avd 2. Vi som arbetade på avd 1 arbetade ganska mycket för oss själva.  Sjuksköterskan kom och delade ut medicin. Vi hade det mycket bra och skötte våra patienter till största belåtenhet men med små medel.

Avd 3 var en manlig avdelning med 28 vårdplatser med fyra sjukvårdsbiträden och en sjuksköterska.

Avd 4 hade 28 patienter med fyra sjukvårdsbiträden och en sjuksköterska.

Avd 5 hade 23 patienter med tre sjukvårdsbiträden och en sjuksköterska.

Avd 6 hade 28 patienter med fyra sjukvårdsbiträden och en sjuksköterska.
Det fanns en nattsjuksköterska och ett nattsjukvårdsbiträde för hela sjukhemmet.

När jag började 1935 fanns inga hjälpmedel. Vatten fick vi bära in. Patienterna var ganska dåliga och kunde inte sköta sig själva. Vi fick tvätta dem med övre och nedre toalett. Vi hade en handduk för övre toalett och en för nedre toalett. Men när det var byte fick vi ta handduken för övre toalett till nedre toalett och en ny handduk till övre. Det sparades verkligen på den tiden.

Vi hade inte tillgång till blöjor som man har idag. Vi använde cellstoff, som köptes in i stora balar. Istället för tvättlappar användes träull som man gjorde bollar av och som gick att lägga i en stor glasburk med såpa och 96%-ig sprit. Ett kilo såpa, en liter 96%-ig sprit och 1 dl destillerat vatten kokades ihop. Varje avdelning fick lite av detta, en lösning som späddes ut med vatten. Bollarna lades ner i denna lösning och blev mjuka och sköna och användes som tvättlappar. Patienterna fick aldrig några liggsår tack vare att vi skötte dem så noga med zinksalva efter att vi hade tvättat dem riktigt rena.

När patienterna hade tvättats var det dags att hämta matvagnen från köket och dela ut frukost. Efter frukost skulle man bädda ordentligt för alla patienterna. Ett sjukvårdsbiträde fick ta hand om och städa köket, ”sköljen” samt korridoren medan det andra sjukvårdsbiträdet städade salarna. När allt detta var gjort var klockan ca 11 och då fick det ena biträdet gå på två timmars ledighet och det andra stanna kvar. Den som gick på två timmars ledighet fick ta middagsvagnen och dela ut den tidiga middagen. De patienter som kunde sitta upp och äta skulle göra det. Det var ett tungt jobb att hjälpa dem upp i stolarna. Det gällde att vara stark, då vi fick bära dem från sängen till stolarna. Ett sjukvårdsbiträde fick två timmars ledighet på eftermiddagen och komma med matvagnen till kvällsmaten.
Efter kvällsmaten fick vi hjälpas åt att lägga de patienter som inte klarade det själva. Ett sjukvårdsbiträde måste stanna kvar till kl nio på kvällen och en till kl åtta, då nattvakten kom och ställde om klockorna. Under tiden hände en hel del. Man gick runt och såg till att allting var ordnat för natten.

Vi hjälptes åt med draglakanen under dagen. De drogs 2-3 gånger för att de skulle kännas sköna. Lakanen var av linnetyg för att de skulle kännas svala och sköna. Om lakanen var det minsta våta drog vi dem under dagen. På kvällen tog vi bort lakanen och lade dem i kallt vatten i sköljen. Därefter sköljde vi upp lakanen och hängde upp dem i tvättstugan och då kunde de användas dagen därpå igen.
Vi var ”billiga” inom landstinget på den tiden.

Patienterna var mycket nöjda med vården på sjukhemmet. De hade ofta kommit hemifrån eller från lasarettet, där de var färdig-behandlade. Jag tror inte patienterna kunde ha det bättre. De flesta patienter som kom till sjukhemmet blev kvar tills de gick bort. Det blev deras sista hem.

Vi hade inte mycket ledighet. Vi hade rätt till en ledig dag var fjortonde dag men det blev oftast tre veckor innan vi kunde ta ut den. Patienterna kände av den anledningen väldigt väl igen oss. Vi var som ett team allihop och alla var nöjda. Det var som ett hem för oss, vi bodde ju där och vi gick ner till arbetet på morgonen och upp till våra rum på kvällen. Det hände mycket under en arbetsdag innan det blev kväll för oss.

Jag minns en kväll, jag hade sista passet. Vi arbetade från kl 06.00-20.00. En av oss måste stanna till kl 9 på kvällen tills nattvakten kom och en sådan kväll var jag ensam. Det var i advent. En liten tant vinkade till mig och berättade att hennes son hade varit på besök den dagen och haft Folkbladet med sig. Han hade läst lite nyheter men också en dikt som hon ville att jag skulle läsa en gång till för henne innan hon somnade. Jag skulle sedan få ta Folkbladet med mig. Jag minns dikten än idag. Den hette Tankar i Advent.

”Jag brukar tänka ibland hur det kommer att se ut
i den himmel som nu är förtäckt.
Hur vi skall bo när vår vandring är slut,
har vi avlagt vår jordiska dräkt.
Det står ju skrivet i böckernas bok, att var sak av guld skall bestå
och att väldoft skall stiga mot gyllene tak i det rum där de saliga bo.
Men fastän allt blir så fint så tror jag ändå
att mitt hjärta av glansen blir sjukt
och jag tror att jag fram till vår Herre skall gå
och bedja helt stilla och mjukt
att han gör mig en plats på ett undanskymt loft
i sitt strålande himmelska hus.
På ett loft i vars rofyllda vrår finns en doft
utav granbarr och nytända ljus.”

                 Den stod i Folkbladet 1936.Tanten fick höra den en gång till och jag fick ta med mig Folkbladet till mig. Jag glömmer inte dikten och varje advent tänker jag på den och kommer ihåg den ända sedan 1936. Tanten blev nöjd och hon somnade fint.

Kanske  var den här tanten en backstugutant som hade en liten karott med vatten och en grankvist och ett tänt ljus. För henne var det advent.

De åren jag arbetade på sjukhemmet glömmer jag aldrig. Det var som ett hem för mig.

Lönen för ett sjukvårdsbiträde på den tiden var 48 kr och 50 öre i månaden samt fritt vivre, dvs fri bostad och mat. För att pengarna skulle räcka kom man från lasarettet med halva månadslönen. Det var ett mycket fint kök. Vi fick bra mat och blev alltid mätta. Vi orkade arbeta dygnet runt om det behövdes. Ingen av oss visste t ex vad en cigarrett var för något. Vi var friska, duktiga arbets-människor.

Jag minns mycket väl när jag fick min första avlöning. Det var en lördag. Då ville jag gå ut på stan och se hur det såg ut. Vi fick lön var fjortonde dag så jag hade 24 kr och 25 öre på mig. Jag kom till Vasagatan och där hade en massa folk samlats innanför ett högt staket. Då fick jag se att det var Högsberg som hade auktion inne på gården. När jag tittade in där fick jag syn på en stor tavla av Oscar II med en mycket fin ram. Vi hade inga tavlor på väggarna. Jag hade 25 öre löst på mig i fickan. När Högsberg ropade ut och frågade om det inte var någon som ville ha tavlan ropade jag ”Jo för 25 öre”. Han slog med detsamma och jag fick tavlan. Efteråt tänkte jag att den stora tavlan kan jag inte ha hemma på min vägg. Jag gick Köpmangatan på väg hem och vid Källgatan fanns en antikaffär som hette Lings. Jag gick in där för att sälja tavlan. Antikhandlaren tittade på mig och sade att folk inte vet vad den här tavlan är värd. Han bjöd mig tio kronor för den. På några minuter hade jag tjänat 9 kr 75 öre. Det var storslaget. Det är ett av de roligaste minnen från alla mina år.

                 År 1940 slutade jag på avd 1. Då kom husmor och ville ha mig till husmorsassistent. Jag ansågs vara duktig att skriva. Jag hade jobbat på apoteket också. Vi hade eget apotek i källaren. Vaktmästaren gick ut varje morgon och handlade på apoteket Bävern. Jag vet inte hur många tusen tabletter jag har gjort åt folk. Vi fick ämnen från apoteket som skulle fyllas med fenocetin, koffein och allt vad som behövdes och sedan sätta ihop. Vi hade en blåsbälg till hjälp. Varje minut jag hade satt jag och gjorde pulver samt såplösningen som vi använde för att förhindra liggsår. Det var många intressanta arbetsuppgifter som husmor och jag hade. Vi hade även hand om linneförrådet. Alla avdelningar hade sitt linne märkt.

Husmor var mycket försiktig. Hon trodde inte att alla avdelningar skickade ner smutstvätten varje måndag. Vi fick till uppgift att kontrollera varje avdelning att deras smutstvätt stämde. När tvätten kom tillbaka skulle vi kontrollera att allt linnet var märkt.

Köket på sjukhemmet hade mycket god mat. Föreståndaren för köket kunde fråga patienterna om de längtade efter någonting. Ofta fick de till svar Stuvade korngryn och stekt fläsk.

Under min tid var det tre husmödrar som hade behörighet att ansvara för apotek. När det tillsattes klinikföreståndare upphörde också ansvaret för apotek. Då kom medicinen färdig från apoteket Bävern.

Vårt apotek upphörde, då ingen av husmödrarna var utbildade för den sortens uppgifter. En tid kom apoteket hem och jag hjälpte till Men sedan lades det ner och medicinen fick tas direkt från apoteket.

                 Jag gick ut på avdelningen. Jag gick och lärde mig omvårdnad, hur man sköter en patient så att de inte ligger och stelnar till. I flera år arbetade jag som sjukgymnast. Jag lärde mig av de sjukgymnaster som fanns. De tyckte jag kunde klara patienterna själv och de kunde vara på lasarettet. Jag var även på lasarettet en tid och lärde mig. Vi fick patienter som kom från lasarettet och som hade brutit lårbenet och måste rehabiliteras. Det var min uppgift. Jag var inte så ung men var stark. Jag jobbade med patienterna trots att de ibland sade att de inte orkade. Vi hade inga hjälpmedel. Vi hade bara en bock på fyra ben som de kunde stödja sig mot och sedan fick de hänga mot mig. De ville ligga kvar i sängen, de trodde inte de skulle bli bättre. Det var ett mycket hårt arbete. De gamla hade svårt att börja på nytt. Det gjorde ju så ont. Men hur det än var de blev mycket glada när de kunde ta en käpp och gå själva.

                 Vi hade en gammal man, en bonde utifrån Björksta. Han var i sin svärmors trädgård och ramlade ned från ett päronträd i oktober månad. Han kom från lasarettet till sjukhemmet. Jag tog emot honom och han säger ”du får bära dig åt med mig hur du vill bara jag kommer hem till Frida till julafton.. Jag jobbade med den här stora tunga bonden och dagen före julafton kunde han åka hem. Min man och jag blev deras bästa vänner.

                 Jag minns en tant som jag inte fick röra för att hon hade så ont. Hon ville ligga i sängen tills hon skulle gå bort. Jag kom tillbaka dag efter dag och arbetade med henne. Till slut blev hon så bra. När det blev påsk och prästen skulle komma och ge dem nattvarden och hålla lite predikan säger den gammal tanten, som absolut inte hade velat ha sjukgymnastik från början, ”tänk att jag blev så bra när du var så energisk med mig. Så nu vill jag gå och ta nattvarden. Jag skall tacka både Gud och dig att jag kan gå ur sängen själv”.

                 Visst var det till nytta att kunna hjälpa även en gammal människa att komma igång. Det var så givande att arbeta med sjukgymnastik.

Det har varit ett rikt liv även om det inte givit några stora inkomster. Pengar är inte alltid det viktigaste. Det finns hur mycket som helst att berätta om min tid på sjukhemmet, men nu tror jag att jag lämnar över till Sirkka-Liisa, som får berätta om ”slit och släng”-perioden.
När jag gick hem 197 satte jag mig hemma vid bordet och skrev om mina år vid sjukhemmet. Farväl till sjukhemmet. Jag vill sluta med mina 40 år vid sjukhemmet genom att läsa dikten jag skrev.

”Åren som gått och gett sjukhemmet färg börjar nu snart försvinna. En efter annan sin stav lägger ner, vila från yrket vi finna.
Hur lycklig var tiden som nu är förbi.
Dagen var lång, ingen stress låg däri.
Lön i kontanter vi jagade ej. Ära och makt ej vinna.
Sjukhemmet vad börjar bliva av Dig?
Lindénkranar, grävskopor, säg?
Hjälmprydda jobbare knegar och gnor, förintelse blir vad vi tror.
Vattenfontänen, de sjukas oas. Dig kan vi aldrig glömma. Gräsmattans grönska och ros som ej tas i minnenas hägn vi gömma. Kastanjeträden med blommande ljus, 
prydit sin plats kring vårt älskade hus. 
Kanslihuset, landstingets statussymbol.
Symbol – om Dig vill vi aldrig drömma.”

Sirkka-Liisa Johansson

Jag blev klar undersköterska 1964 och fick arbete på kirurg 1-vård på centrallasarettet. Samma år gifte jag mig. Året 1965 fick jag en pojke, 1966 kom det två. Därefter slutade vi med den sysselsättningen. Då hade jag tre små barn var”arbetslös” och hade dessutom flyttat ut på landet, till Säby. Under den tiden ringer från central-lasarettet Ingrid Persson, som hade hand om all personal. Husmor Ejvor Wickström behövde undersköterskor. Jag tänkte: ”Här sitter jag med ett nyköpt hus, tre små barn”, och blir erbjuden arbete på sjukhemmet. Jag hade gått min undersköterske- och biträdesutbildning på sjukhemmet i Sala och lovade mig själv när jag slutade där, Aldrig mer sjukhem!.
Sjukhemmet i Sala var ett fint sjukhem, men patienterna var mycket dåliga och man kunde inte prata med dem.

Men nöden har ingen lag, även om det låter hemskt att säga så. Men ni skall få höra att jag sedermera trivdes mycket bra med arbetet på sjukhem.

Jag ringde upp Ejvor Wickström. Det var en mycket positiv och angenäm bekantskap. Det kändes som att ringa hem till mamma. Hon frågade mig hur jag hade det, hur jag kunde arbeta, om jag kunde arbeta kvällstid. Vi diskuterade och jag fick känslan av att få vara med och bestämma. Ejvor hade ett schema som jag skulle arbeta efter. Hennes utstrålning var sådan att hon fick mig att känna mig välkommen dit.

Jag började arbeta på avd 76, år 1968. Jag arbetade två kvällar i veckan samt varannan helg. Avd 76 var en manlig avdelning. Jag har alltid trivts bäst på manliga avdelningar. Män är lite rejälare, de klappar till istället. Kvinnorna däremot, de nyps. Jag har fått många nyp av kvinnorna men jag har fått många smällar av männen också. På avd 76 fanns 25 vårdplatser när jag började och 24 när jag slutade. Sjuksköterskan på avd 76, syster Gunvor, var inte kvar länge.  Efter henne kom Lena Alexandersson, sedan Birgitta Bood. Det var stor omsättning på sjuksköterskor. Det blev bättre ordning när en sjuksköterska vid namn Ingrid Christensen kom som avdelningsföreståndare och Ann-Marie Karlsson som sjuksköterska. De stannade kvar ända tills vi flyttade, 1977.

På kvällstid var avdelningarna kopplade. Sjuksköterskorna som arbetade på avd 74 när jag kom dit var syster Olga och syster Dagny. Syster Olga gick i pension några år senare och då kom Gunilla Rotter. Jag tyckte hon var ung och vacker som en vårdag och samtidigt till avd 76 kom Ann-Marie Karlsson. Då hände något nytt inom vården, något som jag inte hade upplevt tidigare. Det kom två unga sjuksköterskor som satte på sig gulrockarna och var ute och hjälpte till på avdelningarna. Det upplevde vi mycket positivt. De läkare som arbetade på avd 76 när jag började där var dr Åke Boman, Dr Skrastins, Dr Sellin och på slutet kom en snygg ung kille som hette Per Olof Lundgren.

Vi hade ingen beröring med de övriga avdelningarna på sjukhemmet. De betraktades som ”dom däruppe och dom därnere”. Jag tror inte att jag någon gång var inne på avd 75. Man kände inte alls till de avdelningarna.

Ett veckoschema kunde se ut så här. Måndag var tydligen baddag, vilket inte alltid var så populärt bland patienterna. Under tiden som patienterna badade skulle sängarna tvättas och bäddas rent. Sängbord och övriga möbler skulle göras rena. Allt skulle vara rent och snyggt när patienterna kom åter från badet.

Tisdag och fredag var s k magdagar. Lavemang för dem som behövde det. Under sommaren var det ofta stort problem. Man öppnade fönstren när man hade dessa magdagar. Valborg pratade ju om det fina kansliet här i huset. Personalen där åt lunch nere på sjukhemmet. När det var magdagar vi fick vi klagomål, eftersom de inte tyckte det var trevligt att äta lunch där nere då.

Vi hade också en terapiavdelning. De patienter som kunde fick åka ner till terapiavdelningen. En del av dem kunde utföra en del saker, men en del patienterna var så pass dåliga att de t ex bara satt och filade på en färdig fågel. Vinsten var det sociala. Patienterna fick prata en stund och dricka kaffe.

Dagtid var vi ofta kort om folk. På söndagar tjänstgjorde en sjuksköterska, en undersköterska och fyra biträden på 25 patienter. En av biträdena kunde inte lyfta, henne räknade vi bort direkt.  Första helgen jag jobbade där kom jag underfund med att hon som gjorde smörgåsarna även hade till uppgift att tömma urinflaskorna. Jag som var ny där tyckte inte detta var så hygiensikt, varför jag försökte  ändra på det, men det gick inte.

Vi hade som policy på avd 76 att alla patienter som kunde skulle till frukost sitta, vara tvättade och påklädda och sitta i rullstolarna. Ingrid Myrnäs, som tillträdde efter Ejvor Wickström, sade till dem som jobbade på andra avdelningar och klagade över att de inte hann med, att de skulle gå upp till avd 76 och titta. Där hinner de med. Det kändes bra för oss.

På salarna fanns inte vatten. Vatten och handfat kördes på vagnar, bidéskål och tvättfat. Blå eller gröna tvättlappar hade vi till nedre toalett, vita till övre toalett. Så småningom kom blöjorna. Jag har ett svagt minne av blöjorna, men jag minns att de var avlånga. När de skulle användas på herrarna fick vi försöka forma till dem så gott det gick och stoppade i så mycket blöjor vi kunde framtill och drog sedan åt med en plastsnibb. Alla som har haft småpojkar vet ju att de kissar uppåt. När patienterna låg hade de sina urinflaskor i sängarna.  Enligt min mening var urinflaskorna anatomiskt felbyggda. Jag ritade om en urinflaska och skickade in till förslagskommittén, vilket godtogs och jag fick 100 kr för förslaget. Den modellen lär vara i bruk än idag.

När vi fått upp alla patienterna och det var dags för frukost kom matvagnen med gröt, välling ägg och sill. Sillen var mycket god, vi hade ett underbart kök här på sjukhemmet. De patienter som inte kunde äta själva fick vi mata. Efter frukost bort med disken. Sedan var det kö till toaletten. Tre toaletter hade vi på avd 76. Toaletterna var så små att det inte fanns någon möjlighet att vara två när de behövde hjälpas in på toaletten. Om patienten hade rullstol fick man ta i med handkraft och försöka hjälpa dem in till toaletten. Det fanns ingen lyftanordning på sjukhemmet till en början. Den kom senare.

När alla var klara med frukost och toalettbesök blev det en stund över för oss personal att dricka kaffe. Vi hade ett litet rum som personalrum som även tjänstgjorde som rum för de patienter som var svårt sjuka. Jag minns en liten farbror som gick omkring i rummet, ställde sig i dörren och tittade på oss. Vi bad honom komma in till oss men han sade ”att det gör jag inte, för jag har konstaterat att när ni träder genom denna port ni vänder aldrig åter”.

Lunchen var också mycket god och vällagad. Patienterna fick också önska mat. Det var undersköterskan och sjuksköterskan som delade ut maten. Jag kom dit som ny undersköterska och skulle dela ut maten och runt omkring mig står tre sjukvårdsbiträden som vet precis vad varje patient skulle ha. Det tog ju dubbelt så lång tid för mig eftersom jag var ny. Jag vet inte varför det var så men det var väl sådana regler.

När alla fått sin mat, vilket var under besökstid, hände det att anhöriga också åt sina kära makars mat. Om det var söndag lade jag på lite extra på tallriken så att det skulle räcka åt den anhörige också, när de ändå var där.

På söndagar var vi två personal som hjälptes åt att lägga alla dessa patienter.  Det var den här tiden det stod i tidningen om att alla på sjukhem skulle ha eget rum. Det var en valpropaganda. Det stod mycket i tidningarna om att patienterna fick läggas på eftermiddagen alldeles för tidigt. Jag minns att jag var mycket förargad över detta skriveri. Verkligheten var att patienterna orkade inte sitta uppe. Efter lunch stod i nästan varje dörr intill patientsalarna en anhörig som sade att hennes/hans anhörige var tröttast. Vi ordnade ett visst system för att hinna med. Vi började i ena ändan och körde hela raden ut så att alla fick lägga sig.

Vissa söndagar var det gudstjänst. Jag jobbade på en manlig avdelning och där hade vi en patient som ville lyssna på prästen. Patienterna på avdelningen ovanför, en kvinnlig avdelning, skjutsades ner av personalen när klockan var kvart över tolv för att lyssna på prästen som skulle komma klockan ett. Så snart de hade ätit färdigt kördes de ner till oss och fick sitta där och vänta på prästen. Det var inte så lätt. Patienterna blev ju kissnödiga och vi hade ju fullt upp med våra patienter. Jag sade åt Ingrid Myrnäs att gudstjänsterna borde hon ha i sin korridor. Och så blev det senare. Det var inte så roligt alltid. När prästen började tala var det någon som skrek ”Stäng dörren”. Männen ville hellre höra på sport på radio. Vad beträffar annan underhållning minns jag inte att det förekom. Det hände att gitarrsystrarna kom och spelade, Snoddas var där en gång. Gunilla och jag tog hand om Snoddas. Då var vi på nedre våningen med våra patienter så att de fick lyssna. Lucia firades med luciatåg. En av systrarna berättade för mig att hon och ett biträde hade gått in till en farbror med var sitt bäcken på huvudet och sjungit luciasången. När de var färdiga stod dr Sellin bakom och tittade på dem. Det tyckte det kändes förargligt men patienten tyckte det var roligt

Så småningom började det talas om att det skulle byggas ett nytt sjukhus. Det skulle bli så fantastiskt så att vi alla funderade över om våra patienter skulle följa med dit. Det lät inte som det var byggt för dem. Det verkade som det skulle dit helt andra patienter när Västra sjukhuset skulle byggas. Vi hade möten då våra sjukhusdirektörer informerade. Jag minns att en sjuksköterska, Dagny Eriksson, frågade hur många vårdplatser det skulle bli. Svaret blev att det skulle bli samma antal som vi hade på sjukhemmet. När vi kommer ut till detta enorma sjukhus visade det sig innehålla 56 vårdplatser på varje avdelning. Detta glömde aldrig sjuksköterskan. Hon tyckte det var ett stort svek.

Ingen av personalen ville flytta, trots att det skulle bli så bra. Vi skulle få vatten på salarna. Vi ansågs vara bakåtsträvare. Vårt ledord de sista åren vi arbetade på sjukhemmet var: ”Gör inget. Det blir bättre när vi kommer till Västra, då har vi vatten på salarna”. Det körde vi med jämt. Ju närmare flyttdagen vi kom desto surare blev vi. Kamratskapet blev ännu mer sammansvetsat. Patienterna började också bli oroliga mot slutet, t ex patienterna Akke, Schinkler, Ringemark m fl, som varit länge på sjukhemmet. Akke körde omkring med VLT varje morgon, alla kände honom och han kände alla. Ringemark satt på nedre våningen och tittade på vilka karlar som skjutsade dit biträdena, om de hade bytt någon karl eller så. Han höll reda på det. När jag senare träffade Akke på Västra sjukhuset var han helt förtvivlad. Han tyckte det var så mycket folk överallt, han var helt förstörd. Han fick inte ha sitt motorfordon som han haft tidigare. Det fick inte stå i korridoren på Västra på grund av brandfara. Men på sjukhemmet ansågs det inte brandfarligt.

Jag kommer väl ihåg patienternas oro. Jag minns särskilt en lördag eftermiddag när det uppstod ett väldigt liv på en sal. Där låg en patient som hade afasi. Han kunde inte prata. Frun skrek och patienten hojtade. När jag kom in och frågade vad det var för liv inne på salen, svarade frun: ”Han är så envis. Han skall inte ha sin haklapp på sig.” Vi hade börjat skola in dem med pappershaklappar. Det skulle de få på Västra. Det var slit och släng. Han fick se mig och vi förstod varann. Jag förklarade för honom att när han kommer till Västra får han inte den haklapp vi använde på sjukhemmet. Då måste han använda pappershaklappar. Då drog han ut sin låda och visade att han hade tre tyghaklappar som han hade sparat. Dom skulle han ha med sig.

En annan händelse jag minns är från en sommarkväll jag arbetade. Vi hade en vikarie som jobbade då. Det var kväll och man skulle borsta lösgommar. De låg i burkar märkta med patienternas namn. Vikarien gick runt och plockade upp alla tänderna. Plötsligt hörde jag hur det skramlade i sköljrummet. Då hade vikarien tömt ur alla lösgommarna och hällt i sköljvasken. Vi hade en personal som lyckades plocka tillbaka gommarna i rätt mugg så när som på ett par stycken. Det var suveränt gjort. När jag kom in till en patient tyckte jag att han såg lite konstig ut. Vi borstade om hans lösgom och bytte ut den. Sådana saker händer och man minns dessa situationer.

Jag minns sjukhemmet om somrarna. Vi körde ut patienterna i backen. Fåglarna kvittrade, vi satt ute och drack kaffe. Att jag från början trodde att jag inte ville jobba på sjukhem stämde inte sedan. Jag har jobbat med äldre hela tiden. Jag har arbetat natt 23 år på Västra sjukhuset och tycker att jag känner mig lite ”dimmig i huvudet”. Man kan inte ha samma klara minne som Valborg Svärd.

Jag vet inte om det var bättre förr. Jag får väl se när jag själv hamnar där. Detta är vad jag som undersköterska har upplevt på sjukhemmet. Jag trivdes mycket bra på sjukhemmet.

Sista kvällen jag jobbade på sjukhemmet ringde de från Västra sjukhuset och frågade om vi hade några sänggrindar. Då hade man flyttat över patienterna men inga sänggrindar. Jag sade till dem att ni har ju vatten på salarna varför behöver ni sänggrindar?