Sopfielundshemmet

Det äldsta vårdhemmet i landet beläget på samma ställe från 1870-1987.

Datum: 16 mars 2010

Föreläsare: Personalutvecklare Elisabeth Philipsson

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Märta Henrietta Eriksson, föddes i mitten av 1920-talet. Hon kom till Sofielunds vårdhem när hon var sju år gammal och blev kvar där till 1987, då vårdhemmet stängdes. Hon tillbringade nästan 60 år på vårdhemmet Sofielund. Föreläsningen kommer att handla om hennes historia, Sofielunds historia och omsorgens historia.

Jag träffade Märta när jag började arbeta som vuxenlärare på Sofielunds vårdhem 1970. Vi höll kontakten fram tills hon avled på Vallonens servicehus i Skultuna för fem år sedan.

Våra vägar skildes åt en tid. Jag arbetade som personalutbildare på omsorgen och sedan många år tillbaka driver jag egen verksamhet med handledning, fortbildning och konsultation inom skola, vård och omsorg. De senaste tio åren har jag arbetat som adjunkt i social och omsorg vid Mälardalens högskola.

Att jag valt att berätta om Märta beror på att hon varit som en ikon som gett mig kraft under alla år jag varit ute och föreläst. Hon behöll alltid sin värdighet och sitt vänliga sätt. Ibland när arbetet känts tungt har jag alltid kunna ta fram henne
som en förebild. Många av oss som arbetar med personer med funktions-nedsättning har kvar bilder av de personer som vi mött under åren. De har betytt oerhört mycket och lärt oss mycket. De har utvecklat oss och gett oss den humanistiska människosyn som omsorgen och all vård grundar sig på.

Jag har delat in föreläsningen i fem epoker. I varje epok kommer jag att göra ett nedslag i Västmanland och Sofielund. Men för att kunna beskriva omsorgs-historien måste man se den ur ett större perspektiv. Det sägs att alla de attityder och värderingar vi har ligger kvar sedan fem generationer tillbaka. Det innebär att vi har med oss en hel del av omsorgens ibland ganska mörka historia. För att förstå att vi fortfarande har kvar dessa attityder, värderingar och förhållningssätt behöver man se det i ett större sammanhang än endast Sofielund.

Första epoken handlar om bondesamhället fram till 1800-talets slut. Slutet av 1800-talet blev en omvälvande tid. Nästa epok är optimismen, därefter följde en tid av pessimism, präglad av många tragiska livsöden för personer med utvecklingsstörning. Så småningom vänder det mot optimism igen och då är vi framme vid mitten av 1900-talet. Man går från de tunga krigsåren och saker börjar hända. Dock ligger i 1950- och 1960-talen kvar en stark kollektiv tanke. Den kollektiva tiden är välkänd för oss, det var vårdhemmens stora era. Men redan i början av 1950-talet när man började göra vårdhemmen mer humana kändes att en förändring var på gång. Under 1960-talet kom man i Sverige till insikt och en positiv utveckling fortsatte även om det varit både uppåt och nedåt vad gäller ekonomi.

Den sista epoken från Sofielunds nedläggning 1987 och fram till idag är nutid och är en omvälvande tid. Det pågår ett paradigmskifte.

Den första delen fram till mitten av 1800-talet handlar om synen på funktionsnedsättning, bortbytingar och trolldom samt folkbokföring. Synen på funktionsnedsättning grundar sig mycket i hur ekonomi och moral växlar i samhället. Moralen i bondesamhället har man inte så stor kännedom om. Vi vet dock att personer med funktionsnedsättning, barn med grava utvecklings-störningar, barn med medfödda sjukdomar fick dö. De levde inte länge.

Längre tillbaka, före Linnés tid, visste man inte varför barn föddes med olika funktionsnedsättningar. Man hade ingen aning om vad det kunde bero på. Enligt sägnen tog man trollen till hjälp. Man menade att trollen hade varit framme och bytt ut barnet. Trollet hade lämnat sitt barn och tagit människobarnet istället. I sägnerna beskrivs mödrarnas kärlek till sina barn. Man vårdar barnet som man tror är trollbarnet för att man vill att det egna barnet skall komma tillbaka. Man kunde ibland stoppa barnet i ugnen eller lägga det på gödselstacken för att trollmor skulle komma och vilja ta sitt barn tillbaka. Det gör inte trollmor. Naturligtvis dör barnet och modern sörjer dels sitt eget ”bortbytta” barn som hon inte fick tillbaka och även trollbarnet som dör.

En sägen från slutet av 1600-talet berättar om en pojke som var sjuklig och skröplig från 6 månaders ålder. Vid födseln verkade pojken frisk. Ett halvår senare hände en dag när modern arbetat ute på åkern och kom hem att pojken hade förändrats. Hon antog att trollet hade varit framme och bytt ut barnet. Modern skötte barnet med stor kärlek. Men både föräldrarna och andra personer menade att pojken var en bortbyting. Utan att vara helt övertygade om detta beslöt föräldrarna en julafton att försöka byta ut det skadade barnet mot det rätta friska barnet som de ansåg att de borde ha haft. Pojken sattes därför ut på dynghögen några timmar för att ett byte skulle ske. Efter någon timma tog de in pojken som då var medvetslös. Vad föräldrarna såg var att pojkens spasmer hade försvunnit. ”Munnen som förut varit uppdragen till ena örat hade återtagit sitt rätta läge.” Det var sammalunda med lemmarna som låg raka och utsträckta, det döda barnet så vackert och dejligt som ett barn kunde vara”. Med det ansåg föräldrarna att de hade fått tillbaka sitt barn. Att barnet var dött betydde mindre. De hade ju fått tillbaka sitt barn.

Den här typen av sägner vill visa den kärlek som barn fick men också det svåra i att ha barn med funktionsnedsättningar på den tiden.

Vad vi kan se i Västmanland den här tiden är bondekultur och gruvkultur det dominerande. Det innebär att personer med lätta utvecklingsstörningar inte hade så stora problem. Det ställdes inte lika stora krav på den intellektuella kompetensen om man jämför med den utveckling som kom med industrialiseringen. Ju mer utvecklingen har gått framåt desto svårare har det blivit att ha även en lätt utvecklingsstörning. Men förr var det inga problem eftersom personerna jobbade i jordbruket och i gruvorna. Problemet för dem var det stora utnyttjandet de var föremål för. Man tror sig veta att många av dem mådde mycket dåligt och att de hölls undangömda.

Vid slutet av 1700-talet blev husförhörslängderna mer vanliga. I vårt land har vi en lång tradition att alla skall lära sig läsa och alla skulle kunna sin katekes. Det ålades prästerna att se till att människorna kunde katekesen. För varje person skulle också antecknas hur det låg till. Om någon inte kunde katekesen kunde det fällas lite olika omdömen om dessa. Så t ex ”Till svagsinta hava räknas dem som i husförhörslängderna ha något av följande benämningar: besynnerlig, dårlig, ej fullt klok, ej fullt vetande, ej vid sina sinnen, sinnesoredig, fel i förståndet, fjollig, förståndet något rubbat, galen, lite svag osv.”. Detta beskriver synen på de utvecklingsstörda. Lär man sig inte katekesen avskiljs man från dem som kan katekesen.

Redan något tidigare visste man att runt Sofielundstrakten hade man börjat med verksamhet för barn som var ”lite efter”. I slutet av 1800-talet började komma en stark bildningstanke. Man kallade den här tiden för den goda viljans och samariternas tid. Optimism rådde. Det var gott att leva i samhället, god ekonomi och de första vårdhemmen startade. Det fanns en stark kristlig tanke. . Emmanuella Carlbäck, den första som startade ett vårdhem, skrev ned en pedagogik kring hur man skulle vara, hur barn som var utvecklingsstörda och barn som var döva skulle undervisas. Emmanuella Carlbäck menade att man skulle vara en kristen sjuksköterska, då de hade en stark barmhärtighetstanke. Det krävdes för att kunna arbeta med idioterna, de icke bildbara personerna.

Sofielunds idiotanstalt startade 1867 i liten skala i Munktorp Så småningom flyttades verksamheten mot Sofielund, man fick mark, och Sofielundshemmet kunde byggas. 1870 började verksamheten vid Sofielund och 1890 tog landstinget över verksamheten. Mannen som startade Sofielunds vårdhem hette R. Bruce och var dövstum. Han hade gått på Manillaskolan, som var en skola i Stockholm för gravt hörselskadade. Han gifte sig två gånger och båda hans hustrur blev föreståndare på Sofielunds vårdhem. Runt om i Sverige byggdes vårdhem. De var pampiga, stora och en stark kristen tanke rådde. Den kristna tanken hade dock inte någon större framträdande roll i Västmanland.

Kort från den här tiden föreställer inte personerna i vardagen. De var ofta uppklädda inför fotografering.

De första åren på Sofielunds vårdhem upplevdes som en mycket bra tid. Man hade ett starkt omhändertagande och starkt skydd. Från början byggdes hus ut mot vägen. Tanken var att de utvecklingsstörda skulle vara nära människorna i samhället. Sakta byggdes Sofielund om. Det byggdes kring ett centrum och en stor skorsten. Så småningom blev Sofielund avskilt från samhället, det blev sin egen plats i Kolbäcksdalen.

Det var viktigt att försöka få ut folk i arbete. En del av den utbildning man gav på Sofielund handlade om att personerna skulle kunna utbildas och bli arbetsföra samhällsmedborgare. Det blev dock inte riktigt så. Man märkte att människorna blev kvar på vårdhemmen, de skrevs inte ut därifrån. Samtidigt började det blåsa hårdare vindar i Sverige och därmed även i Västmanland. Nu handlade det om rasbiologi och arvshygien.

Märta kom till Sofielund som 7-åring därför att hon hade läs- och skrivsvårigheter. Hon hade en mycket lätt utvecklingsstörning. När Märta hade gått i skolan en tid lärde hon sig läsa. När det var dags för konfirmation hade hon frågat om hon fick åka hem. Hon ville åka hem till sina föräldrar. Detta nekades hon då hon i och med sin läskunnighet blev användbar på vårdhemmet. Under nästan hela sitt liv på Sofielund var hennes uppgift att huvudsakligen städa trappor. Många andra drabbades av liknande öde. Tanken var från början att värna och hjälpa till med utbildning för att sedan kunna komma ut i samhället. Sofielund ändrades från att vara ett ställe där man kunde skrivas ut från till att bli ett ställe där man fick stanna kvar.

Omkring 1925 började man göra intelligenstest som fransmannen Binet hade konstruerat. Det blev vanligt att intelligenstesta bl a idioter. Många människor intelligenstestades och de som inte hade en intelligens som stämde med den som ansågs normal klassades som onormal. Tider kom, fyllda av negativa attityder och värderingar, som än idag påverkar synen på personer med utvecklings-störning. Man testade sociopater, alkoholmissbrukare, människor med psykiska problem och med detta trubbiga instrument fick man fram personer med låg intelligens. Då handlade det inte längre om att värna utan att vakta och vaka. Vakta och vaka gjordes på stora anstalter. Detta var en tid med stora nedrustningar efter första och andra världskriget och många kaserner stod tomma. I Västmanland stängdes regementet i Sala och gjordes om till specialsjukhuset Salberga. Dit kom aldrig Märta, men det fanns de på Sofielund som kom till Salberga och många av dem stannade kvar. För en del av dessa personer utgjorde Salberga ett hot. Till Salberga kom man när man skulle utredas. Om man inte skötte sig kunde man hamna på Salberga. Salberga var ett specialsjukhus där man kunde få rätt medicin utprovad.

Alla patienter fotograferades nakna. Diagnoser ställdes efter utseende och beteende. År ca 1960. Vipeholm, Lund

I rashygienens tidevarv gällde att skydda samhället från sociopater och idioter. Man kom fram till att det inte skulle födas fler sådana. Det räckte med dem som fanns. År 1934 kom en steriliseringslag som tillät tvångssterilisering. Jag känner till två kvinnor som blivit steriliserade mot sin vilja och burit den sorgen hela livet. Steriliseringslagen upphörde 1970.

För Sofielund var detta en tung tid. Man började tro att personer med utvecklingsstörning kunde vara farliga. De kanske var psykiskt sjuka. Det gjorde att man började vända Sofielund inåt för att skydda samhället. Det finns inga uttalade rester av det men det finns kvar en rädsla för personer som inte alltid tänker som vi. Den rädslan bär vi med oss från den tiden. För att komma vidare måste man förstå att personer med utvecklingsstörning är människor som alla andra även om de inte har samma tankeverksamhet. Det är oerhört viktigt att lägga bort alla värderingar kring dem. Vi kan inte längre prata om dem som en särskild grupp. Då man kom till en anstalt, kom till Sofielund, fanns man i ett kollektiv, i en grupp. Man hade inget eget liv. Den synen har gjort det svårt för många människor med utvecklingsstörning att få tillgång till det goda liv de har rätt till.

I slutet av 1940-talet efter kriget började ljusare tider. Landstinget ansvarade för personer med utvecklingsstörning. Det kom en omsorgslag 1944, där man skrev att landstinget skulle ansvara för att bildbara personer skulle få skol-undervisning. År 1955 kom en lag som sade att även personer som inte direkt var bildbara skulle få skolundervisning. Märta fick skolundervisning på Sofielund, vilket var en räddning för henne. Hon talade gärna om skoltiden, om en fru Garpe, som var lärare på skolhemmet och mycket omtyckt. När man träffar en positiv människa under sitt liv som ger en något positivt har man kvar det hela sitt liv. Jag tror att Märta bar med sig denna lärarinna hela sin levnad. Märta kände aldrig någon bitterhet.

Mitten av 1900-talet. Märta är kvar på Sofielund. Skolhemmet har rivits. Man börjar modernisera vårdhemmen. Man ser att 1950-talets goda tid ger resultat. Det föds färre barn med utvecklingsstörning. Understimulering och vanvård är borta. Behovet att komma till vårdhem minskar. Men de som finns på vårdhemmet är kvar.

Carl Grünewald kommer in i bilden. Grünewald var medicinalråd och reste runt i landet tillsammans också med vår vårdchef Göte Hedén. Dessa båda har man mycket att tacka för. Göte Hedén reste runt i slutet av 1970-talet ut på landsbygden och sökte upp de utvecklingsstörda som hade utnyttjats. Via ett TV-program fick man ytterligare insikt. Det visades bilder på personer som satt och gungade i kala dagrum, med benen hopkrupna och vandrade runt runt hela tiden. Därefter förändrades svenskarnas syn på utvecklingsstörda. Man hade fått insikt om att i vårt land fanns personer som var instängda på institutioner. På Sofielund hände detta: att Märta flyttade till en nybyggd avdelning Blåklockan på 1970-talet. Sofielund hade nu sin egen verksamhet med omsorgsöverläkare, sjuksköterska, tandläkare, arbetsplats. Man hade en varubuss som man kunde handla godis, frukt mm. från. Man hade ingen kontakt med samhället. Det berättas att på julafton kom tomten med tåget med julklappar. Isoleringen stärktes.

Man ville modernisera vårdhemmen, göra dem vackra, skapade Blåklockan, Åsengårdarna, gårdarna nere på ängen och från början strikt uppdelade avdelningar för män och kvinnor. Där levde de sitt liv Man jobbade i terapierna eller verkstaden som fanns inom området.

.Barnen med lätta och måttliga utvecklingsstörningar kom till den nybyggda Gersillaskolan i Kungsör. Bondpojkarna kom till ett annexvårdhem, Olfsta, som hade lantbruk. Barn med grava utvecklingsstörningar och vuxna levde på Sofielundshemmet.. I den kollektiva tanken som genomsyrade verksamheterna på den tiden ingick att alla skulle vara likadant klädda. Man kunde se när en hel grupp kom gående. Carl Grünewald beskriver att när en grupp likadant klädda var ute på promenad såg det ut som en grupp gråsuggor. På Sofielund hade alla en Stenmarksmössa och korta täckjackor. Alla var likadant klädda eftersom det var central upphandling av kläder.

I den kollektiva omsorgsvården ingick den s k löpandebandprincipen. Första gången jag kom till avdelningen på besök på Ekbacken, en av de äldre avdelningarna, satt alla gubbarna på rad utanför föreståndarinnans dörr. En vårdare kammade, en rakade och föreståndaren stod bredvid med en flaska hårvatten. Så sent som på 1970-talet fanns fortfarande kvar en stark kollektiv vård. Man kollektivbehandlade den här gruppen, vilket gjorde att det var nästan omöjligt med utveckling. Hela Sofielund var som en enda stor själ. Några flyttade men de flesta stannade kvar.

Psykofarmaka kom. Första tiden handlade det om att värna, sedan vakta och vakta sedan kom vårda. Vården och medicinen blir det viktiga. Man börjar att medicinskt behandla personer med utvecklingsstörning. De behandlas med psykofarmaka.

Carl Grünewald och Göte Hedén är personer att minnas. I slutet av 1960-talet kom också normaliseringsprincipen. Nu skulle personer som bodde på vårdhem få normal dygnsrytm, normal veckorytm, normal årsrytm. Skillnader i vecka och helg skulle upplevas. Faran med normaliseringsprincipen var tanken om att ”de” skulle bli normala. De som bodde på Sofielundshemmet skulle kunna bli som ”vi”, dvs normala. Då började man träna de utvecklingsstörda att bli så lite avvikande som möjligt och kunna anpassa sig till det omgivande samhället. De kallades ofta elever och ADL och social träning infördes på schemat. När de blev ”normala” var tanken att de skulle kunna slussas ut i samhället. Man började öppna upp vårdhemmets slutna värld och började bygga inackorderingshem. De som ansågs mest normala fick flytta ut först.

År 1985 kom en ny omsorgslag som är mycket starkt påverkad av Carl Grünewald som säger att vårdhem är inte en god omsorgsform. Vårdhem för barn togs bort först. Det finns inget barn som mår bättre på ett vårdhem än i en familj.
Han menade att inte ens vuxna mår bättre på ett vårdhem då det är en mycket stark kollektiv vård. Man ser inte individen, man ser bara personen som en del i ett kollektiv.

Vid 1900-talets slut kommer man till insikt. Landstingen lämnar ifrån sig omsorgsverksamheten. I mitten av 1980-talet kommer tre starka reformer. Ädelreformen, psykiatrireformen och handikappreformen. Dessa tre reformer genomfördes i en högkonjunktur.

Sofielundshemmet stängdes 1987 och de flesta fick flytta till sina hem-kommuner. I LSS, lagen om s stöd och service finns starka själv-bestämmandeprinciper precis som i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen. Man skulle få flytta dit man själv önskade. En del omflyttningar ägde rum.

När Sofielunds vårdhem skulle läggas ned hade vi en chef på omsorgen som samlade alla anställda. Han hade en stor pappersrulle med bilder som han skulle visa och plötsligt sade han att Sofielundshemmet skulle läggas ned. Inga möjligheter fanns för diskussion. Det kändes kaotiskt. Det kändes jobbigast för personalen. På Sofielund hade de boende en stor frihet. Friheten och den fantastiska omgivningen på Sofielund innebar att man kunde gå till marknaden, gå till slottet. Men det kanske var viktigare för personalen än för de boende.
Idag med facit i hand vet vi att dessa personer med vissa undantag har ett mycket gott liv. De lever som andra i gemenskap med andra, somliga i stan och andra mer ute på landet

Märta flyttade från vårdhemmet till Krongjutarvägens gruppbostad i Skultuna. Dessa bostäder var inackorderingshem och man bodde flera i samma hus och hade gemensamma utrymmen. Vid ett besök hos Märta berättade hon att de hade varit till Åland på en resa och hon hade köpt hjortronlikör. Detta var hon stolt över att kunna bjuda på. Sista tiden av sin levnad bodde Märta på Vallonens servicebostad och hon fick känna sig som en ”vanlig människa”.

”Jag är kapten på min båt”. Detta kallas perspektivskifte. Idag talar vi inte om utvecklingsstörda, idag talar vi om människor. Ibland måste vi säga att de har en funktionsnedsättning, men de är inte sin funktionsnedsättning. Ibland ställer den till problem. Vi måste lära oss att de är i första hand en person. Iland måste man tala om funktionsnedsättningen, men det handlar om att försöka minska glappet mellan funktionsnedsättning, personens förmåga och omgivningens krav. Det har tagit 200 år men vi är på god väg att förstå att funktionsnedsättning inte är svårt att ha. Vi gör det svårt för människor som har en funktionsnedsättning, därför att vi i den omgivande miljön inte anpassar oss. Miljöanpassningen är inte tillräcklig. Vi måste se alla människor, vilka vi än möter, som vilken människa som helst. Om det blir problem i t ex kommunikation beror det inte på en persons utvecklingsstörning, det beror på att miljön inte är anpassad. Inom vården måste man förstå att det är personen som ska ses och tilltalas. Om vi lär oss att möta personer med funktionsnedsättning och bidra till att minska glappet går det bra att leva med funktionsnedsättning.

Märta hade inga problem när hon bodde på Vallonens servicehus. Där var flera dementa och Märta framstod som ”stjärna”.

Lagen om stöd och service, LSS, bygger på bl a självbestämmandeprinciper Vi måste förstå att dessa personer med någon form av funktionsnedsättning ”inte längre sitter i baksätet. De kör!”. Idag är de huvudpersoner när vi möter dem. Man skall ha fokus på personen. Mycket mer kunskap krävs för att kunna kommunicera med personerna för att ge dem rätten till att vara jämlik. Handikapp är som begrepp inte något nedvärderande. Om man är olika skall man ändå med olika förutsättningar kunna tävla i t ex någon sport. Begreppet har istället använts till att ”du är handikappad”. Det finns inte längre, det är borttaget av Socialstyrelsens terminologiråd. Ordet finns endast kvar som substantiv. Man kan inte längre säga att någon är handikappad. Man talar om funktionsnedsättning och funktionshinder. Funktionsnedsättning har man, funktionshinder får man när det är ett glapp mellan omgivningens krav och personens förmåga. Från att ha varit idiot på Sofielunds vårdhem har han/hon blivit kapten på sin egen båt. Ibland är det problem, ibland blåser det hårt men då hjälper gastarna till runt omkring.

Med detta vill jag säga att på tvåhundra år har oerhört mycket hänt och vi har alla varit med på en bit av den resan. Vi alla har ett ansvar för att personer med funktionsnedsättning kan leva ett lika gott liv som alla andra. Vi måste först och främst lära oss att inte benämna dem med sin funktionsnedsättning. Man är aldrig sin funktionsnedsättning.