Föreläsning av Sara-Cajsa Hägg och Kristina Ringström
Den 22 oktober 2008 på Lärcentrum Centrallasarettet
Sara-Cajsa Hägg är familjebehandlare på Cederängens behandlingshem för barn och familjer sedan 24 år. Förskollärare med vidareutbildning i bla familjeterapi, barn och ungdomspsykologi.
Kristina Ringström är utrednings- och behandlingsansvarig på Cederängens behandlingshem för barn och familjer sedan 7 år. Socionom med vidareutbildning i bla familjeterapi, Grundläggande psykoterapiutbildning
(Steg 1). Tidigare arbetat med barn och familj inom socialtjänsten i 13 år.
Från Ansta till Cederängen
-ett barnhems historia från 1940 – 2008
Tillbakablick
Barn har sannolikt övergetts under hela människans historia. Hur vi har sett på och hanterat dessa barn hänger ihop med de livsvillkor och det samhälle vi levt i.
Under många århundraden och över hela världen var utsättande av barn man inte ville eller kunde ta hand om en lösning ofta handlade det om handikappade eller sjuka barn. Man satte ut barnet i ödemarken – att svälta/frysa ihjäl eller att dödas av vilda djur. Barnet ansågs länge vara utan själ.
Spädbarn lämnades till änglamakerskor som tog emot barn mot en engångssumma och sedan misskötte dem och till och med dödade barnen. Tanken om att barnet blev en ängel direkt efter döden fanns. Änglamakerskor förekom ända in i slutet av 1800-talet.
Samhället började tidigt att ta ett visst ansvar för de övergivna barnen. Även om synen på barnen och syftet med barnhusen skiljer sig från idag.
På 1600-talet kom de första Barnahusen i städerna (Stockholm. Göteborg mfl) syftet var att få bort tiggande barn från gatorna och dana blivande arbetskraft. Barnen fick arbeta på en manufaktur eller spinneri. Barna dödligheten var stor på barnhusen totalt låg den på nära 50 % och för spädbarnen uppemot 100% dödlighet. Därav och pga av höga institutionskostnader började Allmänna Barnhuset i Stockholm i slutet av 1700-talet att placera ut barn till fosterfamiljer på landet. Många barn skjutsades till bland annat Hälsingland. Där skulle de arbeta inom jordbruket.
I en kungörelse från 1785 utlovas uppmuntran och belöning åt fosterföräldrar, som tog barnhusbarn i sin vård och uppfostrade dem med kärlek och ömhet.
Ute i landet var det fortfarande vanligast att barn placerades tillsammans med vuxna i fattigstugor och fattighus. Det var först i slutet av 1800-talet som barn började behandlas som en särskild grupp skild från vuxna. På större fattiggårdar inrättades särskilda barnavdelningar.
I slutet av 1800-talet blev det vanligare med barnhem också uti landet. Barnhemmen var ibland kommunala men oftast enskilda. Under slutet av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet var barnhem ett vanligt donationsändamål. Barnhemmen tog betalt i form av inlösen av barnet, en engångssumma. Ibland kunde modern betala genom att stanna en tid och amma sitt barn och också något av de andra barnen på barnhemmet. Modern kunde lämna sitt barn utan att uppge namn. Barnet skulle vara friskt och utan lyte för att tas emot på barnhem. Barnen placerades senare ut i fosterhem på landet.
1894 räknade man fosterbarnen och siffran blev 41.000 barn i fosterhem. Fosterbarnsvården var en billig och enkel vårdform för kommunerna som saknade resurser att kontrollera fosterhemmen. Många barn for väldigt illa, de fick arbeta hårt och utsattes ofta för vanvård och misshandel och de var helt rättslösa. En reaktion mot fosterbarnsvården började växa fram och resulterade i det som blev vår första barnavårdslag 1902. Bland annat fosterbarnlagen som omfattade barn under sju år som mot ersättning vårdades av annan än förälder. Barn över sju år som utackorderats var fortfarande helt utan rättsligt skydd. Lagen sade inte mycket om hur barnhemsvården skulle bedrivas.
Men tillsynen av fosterhemmen fugerade dåligt.
1917 kom barnavårdsmannainstitutet och flera andra lagar som reglerade barnets civilrättsliga ställning.
1924 kom Barnavårdslagen och barnavårdsnämnder inrättades i kommunerna.
Fosterbarnsvården gällde nu barn under 16 år. Barnavårdsnämnderna kunde ingripa och omhänderta barn som misshandlades, vanvårdades eller om barnet var vanartigt.
1931 krävdes tillstånd från länstyrelsen för att få driva enskilt barnhem efter larm om missförhållanden på barnhemmen.
På 1930-talet inleddes familjepolitiken. Förebyggande mödravård och barnavård växte fram och kostnadsfri förlossningsvård. Det blev förbjudet av avskeda kvinnor pga havandeskap. Från 1937 kunde mödrar ansöka om moderskapspenning eller mödrahjälp från barnavårdsnämnden
Mödrahjälp betalades i första hand ut i varor eller tjänster, tex matkuponger eller rabatt på mat.
Från 1940-talet började synen på barn förändras genom att psykologiska teorier och psykoanalysen utvecklades. Men det skulle ta tid innan det gav konkreta resultat i hur vi behandlade barn.
1945 blev barnavårdsanstalterna föremål för en lagstiftningsreform. Huvudmannaskapet för barnhemmen överfördes till landstingen, länsstyrelse och socialstyrelse blev tillsynsmyndigheter.
1948 kom det allmänna barnbidraget som då var 260 kr/barn och år.
Från 1955 betalades moderskapspenning ut till alla nyblivna mammor via mödrahjälpsnämnderna.
1957 infördes socialhjälpslagen och ersatte fattigvårdslagen. Socialhjälpslagen var lite vidare och lite mer generös än tidigare. 1963 tog Försäkringskassan över och beloppen höjdes kraftigt. 1974 infördes föräldraförsäkringen .
Barnomsorgen började byggas upp under 60-talet. 1974 kom en ny lag om barnomsorg.
Abortlagstiftning preventivmedlet
Föräldraförsäkring
1974 kom Lagen om fri abort.
Synen på ogifta mödrar och utomäktenskapliga barn förändrades i takt med samhällets och välfärdens utveckling. Det var nu både ekonomiskt och praktiskt möjligt att vara ensamstående mamma.
Vid tiden för Anstas öppnande fanns ytterligare sju barnhem i Västmanlands län.
Kumla barnhem i Tärna som startades av makarna Sven och Karla Thelin. Sven var kyrkoherde i Kumla församling. Hemmet ägdes av Unga hjälpares Förbund men kom att disponeras av fattigvårds- och barnavårdsförbundet.
Sommarro : Västerås . Ägdes och drev av kommunen.
Solbacka, Fagersta: Ägdes och drevs av kommunen.
Norbergs barnhem: Ägdes och drevs av kommunen
Köpingsbarnhem: Ägdes och drevs av föreningen Köpings barnhem.
Barnhemmet Sparvboet, Bergsdal, Västerås: drevs av föreningen Sparvboet under Vita bandets beskydd.
Sala barnhem, ägdes och drevs av kommunen.
Det fanns också två barnpensionat som tog emot barn för kortare vistelser:
Vårbacka barnhem, Högfors. Ägdes och drevs av fröken Eva Hamilton
ASEA barnpensionat; Västerås
I Kolbäck fanns en dispensär för barn från tuberkulosa miljöer
Ansta spädbarnshem
Den 17 juli 1940 invigdes Ansta Gård – spädbarns och mödrahem.
Det drevs av Västmanlands Läns Fattigvårds- och barnavårdsförbund. Föreståndare var Lovisa Gerschman.
Ansta Gård med tillhörande parkområde på 18.000 kvm hade köpts in för 20.000 kronor. Ombyggnader för 140.000 kr hade gjorts. Finansieringen byggde på bidrag från Arvsfonden 80.000kr, Rotehållarnas besparingsfond 12.000kr, Solstickan 5.000 kr Malmö barnhusfond 5.000 samt privata donationer.
Driften beräknades till 30.000kr/år och Landstinget bidrog med 3.000kr/år (ev lika mycket till) och Allmänna barnhuset med 7.000-8.000kr. Hur resten av finansieringen gick till framgår inte av artikeln
Invigningstal hölls av landshövdingen A.B. Gärde. VLT skrev:
”Högtidligheten var enkel och familjär som sig bör när det gäller ett ”hem”.
Vidare skriver VLT att ”Hemmet i alla avseenden fyller stora krav på modernitet, hygien och hemtrevnad.
Anstas gästbok, invigningsdagen
Av en gammal Gästbok som finns kvar framgår det att landshövdingen besökte Ansta med jämna mellanrum i sällskap med flera andra. Kanske var det styrelsen för Ansta som gjorde besök.
I artikeln om invigningen skrivs ingenting om själva verksamheten men jag fastnade för två ord som används i artikeln – hemtrevnad och familjär. Kanske säger något om intentionen man hade med spädbarnshemmet. Man ville ge barnen något gott – hem och familjekänsla.
Ansat hade som uppgift att ta emot spädbarn från 0 till ett års ålder . På Ansta fanns plats för 24 barn. Barnen kom till största del dig genom socialförvaltningens försorg. Sociala skäl medverkade till att barnen lämnades på Ansta. Man tog också emot barn direkt från lasarettet, t.ex kolikbarn eller för att föräldrarna behövde avlastning.
Mammorna fick bo på Ansta tillsammans med sina barn i sex månader. De skötte om sina barn och hjälpte till med skötsel av huset, tvätt och arbetade i köket. . På Ansta fanns en trädgård där man odlade grönsaker och man hade höns.
Efter sex månader flyttade mammorna ut från Ansta. Barnen kunde stanna tills de var runt ett år. Ibland besökte föräldrarna sina barn på helgdagarna. När barnet var ett år måste mamman bestämma sig för om hon kunde ta hand om sitt barn själv eller om det skulle adopteras bort. Många barn föddes efter oönskade graviditeter. Preventivmedel fanns inte på samma sätt som idag och aborter var inte tillåtna. Att vara ogift och bli med barn var fortfarande en skam. Dessutom var det mycket svårt att klara sig ekonomiskt och praktiskt som ensamstående mamma vid den här tiden. Det fanns varken föräldraförsäkring eller barnomsorg. Fanns inte anhöriga som kunde eller ville hjälpa till hade kvinnan inte så stort val än att lämna sina barn för adoption.
May-Britt Vikergård tidigare elev på Ansta berättar att det inte var lätt för mammorna att lämna sina barn de hade inget val.
På Ansta fanns barnsköterskeutbildning . När den första barnsköterskeutbildningen började på Ansta vet jag inte men i Gästboken från Ansta nämns den första gången 1954 och det var bara 8 i varje kurs- Eleverna bodde på Ansta under utbildningen som varade i sex månader. De hade lektioner men också praktisk barnavård. Det fanns två barnavårdslärare som undervisade. Varje elev fick ett barn att ta hand om under överinseende av personalen. Eleverna skötte om dem som om det vore deras egna barn.
Utdrag ur Anstas gästbok
Barnen flaskmatades med välling. Vällingen kokades av nattpersonalen på Ansta. De riktigt små barnen fick Cirtido som gjordes på mjölk, vetemjöl och citronsyra. Citrido skulle vara mer lättsmält för de små barnen. De lite större barnen fick halvmjölk, halv- eller helvälling. Vällingen kokades i stora kar och kyldes sedan.
Barnens kläder tillverkades helt och hållet på Ansta. Barnsköterskeeleverna fick sy och sticka till de små. Som blöjor användes cellstoff som förvarades i stora balar på vinden och barnsköterskeeleverna fick sitta på vinden och vika blöjorna och hålla rent och snyggt. May-Britt berättar att det var mysigt att sitta där och prata. När läkaren kom på besök var det viktigt att det var rent och fint på Ansta.
Barnen sov i stora sovsalar på natten. Den som arbetade natt hade många sysslor. Dels ansvara för alla 24 barn, ge dem mat och byta på dem. Natten skulle också koka vällingen.
På dagen fick barnen leka i ett gemensamt lekrum. Man hade fokus på den praktiska omvårdnaden, hygien, mat och sömn. Det var aldrig fråga om någon behandling av mor och barn tillsammans, man hade inte tankar om att barnet skulle knyta an till sin mamma. Barnen adopterades ofta bort till andra familjer och förlorade därmed all kontakt med sin mamma. Papporna nämns överhuvudtaget inte alls.
Utbildningen för barnsköterskeeleverna var först 3 månader på Ansta och då bodde de även på Ansta . Efter det fortsatte utbildningen ytterligare 3 månader på förskolor inne i Västerås.
Vitmåragården 1962 – 1980
VLT 1962
VLT 1962
6 juni 1962 invigdes Vitmåragården med Landstinget som huvudman. Verksamheten var mödra- och spädbarnshem med barnsköterskeskola. Mödrahemmet hade 15 platser. Föreståndare var fröken Kajsa-Greta Törnström och biträdande föreståndare var fröken Birgitta Sange
Spädbarnshemmet hade 24 platser för ensamma barn förestods av fröken Ann-Marie Jansson. Hemmet tog emot barn upp till tre års ålder.
Både Kajsa-Greta och Ann-Marie var nöjda med flytten till nya och modernare lokaler.
Barnsköterskeskolan var populär, 174 sökande till elva platser. 1962. Eleverna fick ett till två barn att sköta om ”som sina egna”. De läste småbarnsvård, hemvård, barnklädesvård, samt barnmatlagning. Sömnad och lappning ingick också. Men introducerade också barnobservation – där man utvecklar psykologiska synpunkter på barnen under lärarinnans ledning.
Vitmåragården bestod av två huskroppar, den ena för spädbarns- och barnsköterskeavdelningen och den andra för mödrahemsdelen. Husen bands ihop av en matsalsdel. Det fanns också gemensamma utrymmen så som dagrum, syrum, badrum, sköljrum, tekök, barnsal och samt skötrum för barnen.
Det fanns också expeditionslokal samt bostad för föreståndarinna och biträdande föreståndarinna i de nya lokalerna.
Hemmet hade byggts om och man valde med omsorg material som skulle vara lättskötta och inte kräva så mycket underhåll. Den nybyggda matsalen skulle nyttjas gemensamt av mödrar, barnsköterskeelever och personal.
En del av byggnaden innehöll teorisalar, provkök, slöjdsalar mm för barnsköterskeutbildningen.
På spädbarnsavdelningen fanns sex salar med fyra barn i varje sal. Salarna låg parvis med skötrum emellan, dessutom fanns en isoleringsavdelning med fyra mindre rum, med tillhörande sköljrum.
Till spädbarnsavdelningen fanns också expedition, mjölkkök, och sköljrum.
En 30 meter lång balkong löpte utmed spädbarnsavdelningen.
På övervåningen fanns fyra dubbelrum och tre enkelrum för sammanlagt elva elever. Ett reservrum som kunde användas som isoleringsrum vid sjukdom fanns också. Det fanns också gemensamt dagrum och badrum.
Det fanns sex enkel rum och ett dubbelrum med wc för mödrarna, och enligt VLT höll rummen ”Bästa hotell standard”. Ett samarbete med Sörmlands läns landsting resulterade i att Sörmland skulle disponera sju platser på mödrahemmet.
Min reflektion – I VLTS artikel lägger man fokus på att beskriva lokalerna och byggnadsmaterialen. En lista över vilka företag som varit med och byggt finns i artikeln. Men man nämner ingenting om själva verksamheten, om syfte eller visioner.
Verksamheten flyttades från Ansta Gård till Vitmåra gården och bedrevs i stort sett på samma sätt som på Ansta. Barnen sköttes av personal och av barnsköterskeelever.
VLT
Barnsköterskeskolan omfattade en 26 veckor lång praktisk och teoretisk utbildning. Eleverna gjorde 13 veckor lång praktik på Vitmåragårdens spädbarnhem och ungefär lika lång tid på stadens barnstugor och lekskolor. Man genomförde fyra kurser per år. ’
Synen på barnen: I VLT kan man läsa om barnsköterskeutbildningen i november 1962. ”Vitmåragårdens pysslingar har nu fått nya ”mammor”. Det som åsyftas är att en ny kull barnsköterskeelever tagit över omvårdnaden om barnen från föregående kull.
En elev Ingela säger till VLT 21/5 1963 – ”Tänk vad jag ska längta efter min lilla Eva-Lena som jag har haft hand om sen hon var nyfödd”.
Elevernas arbetsschema ger en inblick i hur man skötte barnen:1963:
Kl 7-8: Dagens första skötning av barnen, som ska matas, tvättas och förses med rena blöjor
Kl 8-8.30: Speciella sysslor som varierar vecka från vecka. I småbarnstvätten, i köket eller ansvar för ordningen i barnsalarna.
Kl 8.30 – 9: Frukostrast för eleverna
Kl 9 – 10.30: Extra sysslor tex storstädning med tvättning av möbler,skåp mm.
Kl 10.30-11-30: Barnen är hungriga och ”ger hals efter mamma”. Matning och blöjbyte.
Kl 11.40-13.15: Skoldags. Barnavård, barnpsykologi, familjekunskap. De fick också lära sig sy barnplagg i lättskötta praktiska modeller.
Kl 13-15-14-00: Middagsrast för flickorna
Kl 14-15: Barnen som får friskluft ute på balkongen eller framför öppet fönster får nu mat och torr blöja.
Kl 15-17: Rast
Kl 17 -19: Stora skötningen av barnen. Bad, rena kläder och mat. Därefter gör ”mammorna” rent hus i salarna. Barnens koftas på och det vädras.
Kl 19: Läxläsning
1968 examinerades den förste manlige barnskötaren i Västerås! Peter Dahlberg vilket uppmärksammades med stor artikel i VLT.
På Vitmåragården var det mest unga mammor vilkas barn placerades. De kunde inte klara av att ta hand om sina barnen. Mammorna bodde på Mödrahemmet med sina barn under sex månader. Sedan lämnades barnen från mödrahemmet till Vitmåragården. Mödrarna fick bara komma på besök på besökstider
På Vitmåragården sköttes barnen om av personal och av barnsköterskeelever. Uppgiften för elever och personal var att ta hand om barnen på ett bra sätt. Varje elev fick ett barn att ta hand om. Man visste att det var bättre för barnet att ha samma vårdare. Däremot räknande man inte med föräldrarna, de ansågs inte som viktiga för barnen.
VLT
Barnen sov i små spjälsängar med en utdragbar skiva vid kortänden att ställa tvättskålarna på. Barnsköterskan hade barnet i knäet när de tvättade och bytte på barnet. Barnen var klädda i likadana kläder.
Efter att ha skött om ”sitt barn” på så lämnads det till lekrummet där de sköttes om av en elev och en barnsköterska. Det var viktigt att barnen fick vara utomhus varje dag.
När barnen blev sjuka så fick de vara på isoleringen, dvs i ett särskilt rum för att undvika smittspridning.
Samtal fördes med socialtjänsten om var barnen skulle placeras efter Vitmåragården. Ibland var det placeringar som föräldrarna inte alls tyckte om men de som de fick lov att acceptera. Någon inskolning av barnen till den nya familjen förekom inte. Det var aldrig någon som ansvarade för kontakten mellan biologiska föräldern och familjehemmet.
Det var svårt för de som skött barnen att skiljas från dem när det var dags för flytt.
1980 var det så låg beläggning och lokalerna på Vitmåragatan ansågs för stora och Vitmåragården stängdes. Verksamheten flyttades till Sundinska Vreten 1981, där det idag är en förskola. Verksamheten bedrevs i stort som på tidigare och använde också namnet Vitmåra gården. Där hade man sex platser för barn 0-3 år.
Beläggningen minskade tillföljd av förändringar i samhället. Preventivmedelsvändnigen ökade vilket minskade antalet oönskade barn, fri abort blev tillåtet 1975 och föräldraförsäkringen som kom 1974 gav ett ekonomiskt skydd och möjliggjorde för kvinnor att behålla sina barn. Samhällets syn på ensamstående, ogifta mödrar förändrades. Barnomsorgen byggdes ut.
Förändringarna i samhället ledde till förändringar i lagstiftningen. 1982 kom socialtjänstlagen som innebar att socialhjälpslagen, nykterhetslagen och barnavårdslagen integrerades i en lag. I Socialtjänstlagen lyftes den enskildes rättigheter fram. Synen på barn och föräldrar förändrades och nu ville man arbeta med barn och föräldrar tillsammans i syfte att stärka föräldrarna.
Maj-Britt som utbildats på Ansta och arbetade på Vitmåragården hörde ett radioprogram om ett barnhem i Skåne där man börjat arbeta med föräldrarna också. Det väckte ett intresse hos henne och hon ringde det barnhemmet för att ta del av hur de tänkte och arbetade. Personalen började bli alltmer intresserade av att ha med föräldrarna tillsammans med barnen . De såg att barnen inte mådda bra utan sina föräldrar. Man såg mer och mer av betydelsen av att föräldrarna var med under barnets första tid. Och att förändringar behövdes för att få med föräldrarna.
Barnhemmet i Skåne där man jobbade med barn och föräldrar tillsammans blev modell för det fortsatta arbetet. Att ha med föräldrarna ställde andra krav på personalen och alla var inte glada över dessa tankar. Lasse Svensson på sjukvårdsförvaltningen var drivande i förändringsarbetet.
Vitmåragården stängdes under ett år. Under detta år förbereddes för en verksamhet där föräldrar var delaktiga i vården o sina barn. Personal fick söka om sina tjänster och några valde att inte söka till den nya verksamheten. Verksamheten startade i nya lokaler på Sundinska Vreten, samma lokaler som vi har idag och man bytte namn till
Cederhagen.
Vid den här tiden såg man över samtliga institutioner för barn och ungdomar. Det ledde till en omstrukturering av vården i länet. Man byggde upp en vårkedja som skulle täcka barnbehov från nyfödd till vuxen. Det resulterade i Cederhagen 0-7 år ( + mammor) Bäckbyhemmet 7-13 år (med mammor), Stubinen och
3 juni 1985 startade Cederhagen med Landstinget som huvudman. Cederhagen fick sina nya lokaler på Sundinska Vreten – samma lokaler som idag. Närheten till BB, barnpsykiatrin. Vuxen psykiatrin var en stark faktor vid val av plats för hemmet.
En lång tid av planering och utbildning av personal förgick starten. Personalen utbildades i bla miljöterapi. Man sökte också manligpersonal.
Cederhagen tog emot mödrar med ett eller flera barn i åldrarna 0-7år. Cederhagen kunde också ta emot fyra ensamplacerade barn i åldern 0-7 år- Målgrupp var i första hand yngre mammor som är ensamma, omogna, har sociala problem, har behov av utbildning och stöd. Cederhagen hade sex barnplatser.
Målsättningen var:
-förmedla kunskap, ge stöd och handledning till föräldrar för att de ska klara sin roll som förälder och individ bättre med mål att undvika separation mellan barn och föräldrar på kort och på lång sikt, innebär att bl a mellan personal, barn och föräldrar ge optimalt av kontinuitet i kontakter.
– om separation ändå blir aktuell – söka hindra de negativa följderna härav för både barn och föräldrar.
-ge ensamplacerade barn god vård och behandling, förstahands ansvar hos personal för hög kontinuitet samt upprätthålla kontakt mellan barn och föräldrar i största möjliga utsträckning.
Man började också se behovet av att observera och utreda relationen mellan barn och förälder. Detta ställde andra krav på personalens profession. Man ville om möjligt undvika separationer. Utredningsfas, bedömningsfas, Uppföljnings och avslutningsfas. Man kunde också arbeta med en behandlingsfas.
Man lade också vikt vid gemensam utbildning för personal, avpassad efter de krav som ställs på arbetssätt och inriktning och fortlöpande handledning.
Barn och föräldrar placerades på Cederhagen av Socialtjänsten.
Personalen var barnsköterskor och behandlingsassistenter.
Omvårdnad stod i fokus om så väl barn som av föräldrarna. När det är små barn så är omvårdandet naturligt. Om man månade om föräldrarna kom det barnet tillgodo också. Mamman orkade mer då. Att göra det så hemlikt som möjligt tex att det är skillnad på vardag och helg. Lite godare mat, trevligt på helger.
Under nittiotalet förändrades landstingets verksamhet och den sociala verksamhet man bedrivit skalades bort eller flyttades över till kommunerna.
I Västerås innebar det en förändring inom barnhemmen. Bäckbyhemmet övertogs så småningom till exempel av Västeråskommun. Diskussioner fördes kring Cederhagen och de resulterade i att ett privat aktiebolag bildades av personalen för att driva verksamheten vidare. Ungefär hälften av de anställda gick in som delägare, 7 st.
Så 1994 öppnades Cederängen, behandlingshem för barn och familjer AB. Verksamheten fortsatte i samma lokaler på Sundinska Vreten.
Målgrupp och arbetssätt var i stort sett de samma.
Idag tar vi emot föräldrar och barn i åldrarna 0-12 år men företrädesvis små barn. Vi tar också emot ensamplacerade barn för kortare perioder. Socialtjänsten placerar familjerna och ger oss uppdrag. Vi genom för både utredningar av föräldrarnas förmåga samt behandlingsuppdrag.
Orsaken till placeringen är att socialtjänsten är orlig för föräldrarnas förmåga att ta hand om sina barn. Föräldrarna är alltid frivilligt placerade medan baren kan vara placerade jml SoL eller LVU.
En utredning vara i åtta veckor och ett behandlingsuppdrag i några månader.
Vi har en utslussningslägenhet där en familj kan träna ett eget boende med tät kontakt med personalen på Cederängen-
Personalen har alla högskolekompetens, vi är socionomer, socialpedagoger förskollärare, beteendevetare mm. All fast anställd personal genomgår en tvåårig utbildning i systemisk familjeterapi, miljöterapi. Andra utbildningar är barn samtal, spädbarnutveckling, grundläggande psykoterapiutbildning mm.
Aktuell forskning inom vårt område tex kring anknytningen hjärnans utveckling mm följ genom litteratur och externa föreläsningar. Vi har också regelbunden handledning.
Idag arbetar vi med barnets behov i fokus. BBIC – barns behov i centrum- är en metod som alltfler socialtjänster använder sig av för att tydliggöra barnets behov kontra förälderns förmåga.
