Tbc och sanatorier i ord och bild.
Föreläsning avProfessor Gunnar Boman den 26 sept 2007, Lärcentrum, Ing 7 Centrallasarettet

Professor Gunnar Boman.
Institutionen för medicinska vetenskaper.
Lungmedicin och allergologi.
Akademiska sjukhuset i Uppsala.

 

Föreläsare: Professor Gunnar Boman

Tid: onsdag den 26 september 2007

Plats: Lärcentrum, Ing 7 Centrallasarettet

Tbc och sanatorier i ord och bild
Jag har en personlig relation till det här ämnet om tuberkulos och sanatoriet. Delvis har det med min far, Åke Boman, att göra. Min far var initiativtagare till Medicinhistoriska Sällskapet Westmannia och mycket medicinhistoriskt intresserad. Dessutom var han sanatorieläkare från början. Han arbetade på olika sanatorier. Hålahults sanatorium var det första där jag var med 1944. Jag var då tre år . Därefter blev det Sollidens sanatorium i Östersund. Sedan bodde vi några år på lasarettet i Linköping. Därefter kom vi till sanatoriet Skogsfjället i Västerås 1950. Detta var mitt uppe i tuberkuloseran. Bertil Karth var överläkare och styrde med fast hand. Min far blev så småningom biträdande överläkare. År 1955, då konjunkturerna för tuberkulosen i landet var dåliga, åkte min mor Elsa och min far Åke till Gällivare och min far tänkte bli centraldispensärläkare där. Tack och lov fick han inte tjänsten eller om han kanske tackade nej. Det är osäkert. Istället blev han långvårdsöverläkare, den första i Västmanlands län och skötte hela länets hemsjukvård från sjukhemmet. Det blev första starten för mitt intresse för tuberkulos som sedan har fortsatt genom min hela läkartid.

År 1969 började jag på medicinska thoraxkliniken på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Vi hade en hel avdelning med 25 platser med tuberkulosfall, huvudsakligen män. Lungsjukvården har sedan dess genomgått en stor förändring. Idag har vi nästan aldrig någon patient med tuberkulos inneliggande. De få fall som finns är huvudsakligen intagna på infektionskliniker runtom i landet.

Jag har således intresserat mig för tuberkulos. Jag har åkt runt och sett de flesta sanatorier i landet och även en del utomlands. Min föreläsning blir som en rapsodi mellan det aktuella just idag och hur det var förr.

Bilden föreställer Skogsfjället i Västerås. Sanatoriet byggdes 1911 med Erik Stenhammar som arkitekt. Byggnaden var belägen i utkanten av staden. Lasarettet byggdes inte förrän 1928. Sanatoriet innehöll vårdavdelningar, typiska öppna ligghallar, som erbjöd tillfälle till frisk luft året runt, kallt eller varmt spelade ingen roll. År 1945 byggdes E-paviljongen.

 

Då skulle sista delen av sanatoriebyggnaden rivas. Min far var med både som medicinhistoriker och tidigare lungläkare och demonstrerade pneumothoraxapparaten som man hade för att gasa lungor. Det var en vanlig behandling, framföralllt innan läkemedel såsom PAS och Streptomycin kom i slutet av 1940-talet.

Lungkliniken revs 7-8 år tidigare, ca 1977. Det finns inga spår av lungkliniken idag. Jag har gått runt på f d kullen och kan inte ens hitta en sten som påminner om sanatoriet.

Fasaden vetter mot Stockholmsvägen. En slät fasad och framför byggnaden en damm. Överst låg barnavdelningen. Jag minns från 1950-talet att det fanns en rejält tilltagen barnavdelning. Dessa barn fick vi inte leka med utom vid vissa speciella tillfällen. T ex när hundar drog hundsläde då fick även vi barn i vår familj vara med. Jag minns att jag samlade tomflaskor. Det fanns en hel del sådana som man kunde sälja. På E-paviljongen fanns en biograf där man kunde smyga in och titta på barnförbjudna filmer.

Det fanns ca 150 platser men det var otillräckligt. Man hyrde bl a platser på Hålahults sanatorium. I början av 1950-talet hade vi i Sverige 9800 vårdplatser för lungtuberkulos. Vårdtiderna var långa.

Den här E-paviljongen var speciell. Den tillkom 1945-46 och var tänkt som en liten enklare byggnad. Liknande byggnader fanns på samtliga sanatorier i landet. Staten gick in och betalade för uppförandet. Här skulle flyktingar, framförallt från Tyskland, med tuberkulos skötas. Flyktingar med känd tuberkulos hämtades från koncentrationslägren och fördes med de vita bussarna hit till Sverige. USA och Canada däremot krävde en normal lungröntgen för att släppa in flyktingar. Sverige bedrev en föredömlig invandringspolitik.

Föreningen bildades 1904 och finns kvar idag som Hjärt-lungfonden. Jag har suttit med i dess vetenskapliga kommitté i 25 år, tio år i styrelsen men avgick år 2004.
Föreningen hade mycket stor betydelse för kampen mot tuberkulos på många sätt.


Selma Lagerlöf var en av grundarna av Nationalföreningen mot tuberkulos. Hon skrev Nils Holgerssons underbara resa. I boken finns ett kapitel som handlar just om tuberkulos och smittspridning. De två barnen i boken, Åsa Gåsapiga och lille Mats, bodde i Halland. Dit kom en gumma, som såg ut som en häxa som de tog hand om och blev smittade av tuberkulos. Barnen fick sedan reda på vid ett upplysningsföredrag som Nationalföreningen ordnade hur det var med smitta och smittspridning. Barnens far hade gett sig iväg till gruvan i Kiruna och på vägen dit utförde de ett antal berättelser för att förmedla kunskapen om tuberkulos.

 
 
 
 
 
 

Detta med tuberkulos var något som de flesta människor runt 1900 var väl medvetna om. År 1897, när Oscar II hade regerat i 25 år, samlade man in det stora beloppet 2 200 000 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvaras av 100 miljoner kronor. Alla människor, såväl rika som fattiga, deltog i den insamlingen. Det var inte helt klart vad man skulle göra med pengarna.
Kungen hade nog tänkt sig ett nytt krigsfartyg, men hans kloka hustru Sofia, som var påverkad av ett flertal professorer och läkare, tyckte att man skulle satsa på bekämpningen av tuberkulos.

År 1900 öppnades de första lungsotssanatorierna. Hålahult i Närke var det första sanatoriet och som drevs av Oskar II:s jubileumsfond fram till 1960-talet. Idag står det tomt och ingen vet vad man skall göra med byggnaden.

En annan bok av Selma Lagerlöf var Körkarlen. Det ser ut som ett beställningsverk vad gäller lungsotsupplysning. Nationalföreningen uppdrog åt Selma Lagerlöf att skriva om tuberkulosen.

Utdrag ur Körkarlen.

Det var en liten stackars slumsyster som höll på att dö. Hon hade fått lungsot av den snabba häftiga sorten. Hon hade inte stått emot längre än ett år. I det längsta hade hon gått omkring och skött sina vanliga åligganden, När det tog alldeles slut med krafterna hade hon skickats till ett sanatorium. Där hade hon vårdats några månader utan att bli bättre. Då hon till sist förstod att allt hopp var ute hade hon begett sig hem till sin mor, som bodde i ett eget litet hus borta vid en förstadsgata. Nu låg hon till sängs i en trång kammare, i densamma som hon hade bott som barn, och väntade på döden.

Fortsättningen av Körkarlen är ju bekant för de flesta. Det var suputen, som spelas av Victor Sjöström, som på nyårsafton blev den sista som dog och fick då åtagande att under ett år framåt åka runt och ta hand om alla som dog. En sevärd film.

Några korta ord om tuberkulos. Det smittar från människa till människa. Det är en droppsmitta från en hostande lungtuberkulospatient. Det är en hög smittsamhet men låg sjukdomsrisk. Det kan räcka med en enda exponering. Det finns en hel del exempel från sjukvården, där man är med om en bronkoskopi och får mycket på sig. Det är dock vanligast att  man delar kök och badrum med den smittsamme, dvs familjen eller de man bor tillsammans med, blir smittade.

Risken att bli sjuk är störst de första två åren. Sedan avtar den mycket långsamt och kvarstår 30-40 år framåt. Idag ser man att de svenskfödda som insjuknat är i 75-80-årsåldern och har i de flesta fall haft någon form av tuberkulos tidigare. Kroppens eget immunförsvar har hållit det hela på plats men inte lyckats döda bakterierna på de här decennierna. Den livslånga sjukdomsrisken är ungefär 10% under förutsättning att man har normalt immunförsvar. Om man får hiv är det ca 10% per år som insjuknar, om man får TNF-alfahämmare, som man botar reumatiska sjukdomar med, är risken hög att man kan utveckla klinisk sjukdom.

Bilden är tagen på öppningsdagen den 13 juli 1900, när Kung Oscar och Drottning och Sofia var där och invigde byggnaden. På bilden ses två vinklade delar som går mot mitten. Därunder är de typiska ligghallarna. Efter i stort sett samma ritning byggdes Hässleby sanatorium i Småland.
 


Boken heter ”Som en eld över askan”. Bilden föreställer Edith  Södergran framför ett sanatorium i Finland. Detta inspirerade författaren Ernst Brunner att skriva romanen ”Edith”, som handlar om Edith Södergrans öden och äventyr. Edith åkte liksom andra med god ekonomi till Schweiz för att vårda sina lungor.

Schatzalp var ett av de finare sanatorierna i Davos. Det har skildrats i Thomas Manns bok Bergtagen, som är en bildningsroman och handlar mycket om tuberkulos. Han väver även in många aspekter från den slutna värld som sanatorier innebar på den tiden. Detta sanatorium är välbevarat till skillnad från de flesta andra sanatorier i Davos. Sjukhusen har byggts om eller byggts till, men Schatzalp är arkitektoniskt välbehållet.  Ett rum i övre delen står precis som det hade sett ut när ryske tsaren vistades där ca 1902. Jag träffade sonsons son, som då fortfarande var ägaren till det här stället.

Tommy Ungerer är en författare som mestadels skriver barnböcker men han är också tecknare. Bilden är från en bok där han har ritat teckningar från Schatzalp.

Vilstolarna kunde sänkas och höjas.
Näste författare som har skrivit om tuberkulos och som också var i Schweiz var Sven Stolpe. Han skrev romanen ”I dödens väntrum”. Boken är välskriven och intressant och speglar den lite lyxiga miljön på de schweiziska sanatorierna.
Olof Lagercrantz skrev ”Min första krets”, som är en självbiografi. Hans tuberkulosvård var inte heller någon fattigmansvård. Lagercrantz åkte till Mesnaliens sanatorium i Norge. Därefter kom han till Romanäs som var ett privatsanatorium utanför Tranås.

Lagercrantz bodde på samma rum som Harriet Löwenhielm hade vårdats. Harriet Löwenhielm dog i tuberkulos på sanatoriet Romanäs. Hon blev inte särskilt uppskattad som författare under sin livstid men desto mer efteråt.

Boken handlar om tiden 1903-1940. Sanatoriet är ett mycket vackert hus, byggt i nationalromantisk stil. Boken är skriven av Annie Svärd, som arbetade under senare delen på det här sanatoriet.
Det fanns inte enbart lungsotssanatorier. Det fanns också kustsanatorier, där patienter med extrathoracal tuberkulos vårdades. Det rörde sig mest om ben- och ledtuberkulos. Sune Örnberg, som var kulturchef på Göteborgs Posten, har skildrat sin uppväxt i boken ”Stilla liv”.

På kustsanatorierna ligger åtta tuberkulossjuka barn. Han vårdades nästan hela sin barndom på detta sjukhus. Det var sällsynt med besökare. Det var ett mycket slutet liv att leva på ett kustsanatorium.

Detta sanatorium är beläget i Vejbystrand på västkusten. Det var en stor anläggning med huvudbyggnad och ekonomibyggnader.

Ett barn säger: Efter att ha legat nio månader med benet i sträck, jag hade fått min första skena och kryckor för att kunna gå igen. Hög sko på det friska benet, får ej stödja på den onda höften.

Kirurgisk behandling och sol var de behandlingar som fanns. Det fanns inga läkemedel.

Åter till lungsoten. Sven O. Bergkvist och Erik Ransemar har skrivit ”Soten, diktarna och de vita slotten”. Boken kom ut i början av 1990-talet. Båda författarna är inte längre i livet. Båda hade haft tuberkulos. Boken sammanfattar ganska väl den här tuberkulosperioden. Det är svårt för oss idag att föreställa oss hur det är att vara 21 år och få diagnosen Tuberkulos, bli intagen på sanatorium tillsammans med tre andra på salen. Ingen av dem visste vem som skulle dö eller få leva. De visste sannolikt att någon av dem i salen skulle dö. Salarna var uppdelade i manliga och kvinnliga salar. De patienter som kände sig pigga fick gå uppe. Temperaturen styrde vilka som fick gå uppe och vilka som skulle ligga till sängs. Patienterna fick själva fylla i sin temperatur på en lista, två till tre gånger om dagen. Sven Wallmark, som var en känd tuberkulospatient, skrev med en mycket stor frihet och fantasi hur man skulle tolka dessa temperaturkurvor, som inte hade mycket med verkligheten att göra.

Porten in till vistelsen och ovissheten på sanatoriet är motsatsen till friheten och hälsan. Man kom inte alltid ut till friheten och hälsan. Många fick återfall och fick läggas in igen. Det var ett stort socialmedicinskt bekymmer med eftervård av tuberkulossjuka. Det ledde aktivt till det som blev Lungsjukas Riksförbund, senare Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund. Det byggde helt och hållet på behovet av eftervård för tuberkulospatienter.

Ordningsregler

Osäkert vilket sanatorium det rör sig om, möjligen Skogsfjället i Västerås. 
Sanatoriebehandling mot lungtuberkulos åsyftar att i möjligaste mån stegra människokroppens egen strävan att övervinna sjukdomen. Erfarenheten har lärt oss, dels att de medel som kraftigast bidraga härtill äro vila och kraftig näring, dels att de bästa resultaten ernås under ett ordnat och regelbundet hygieniskt levnadssätt. 
Detta var pedantiskt skrivet. På många håll tillämpades det säkerligen pedantiskt.
Några exempel är:
Den fastställda dagordningen måste noggrant följas. Det åligger patienten att punktligt iakttaga angivna tider för uppstigning m m.
De sjuka skola iakttaga ett stilla och anständigt uppförande samt bemöta varandra med hövlighet.
Allt sällskapande och all flört med personal är strängeligen förbjudet. Likaså får den kvinnliga personalen absolut ej tilltalas med Du. Hissen får endast användas för färd uppåt.
Inom sjukhusets område är överhuvudtaget vissling, sång, skrik och annat oljud förbjudet. Grammofonmusik endast tillåten å därför bestämd tid i samlingssalen. 
Den som överträder dessa föreskrifter kan omedelbart utskrivas från sjukhuset.

Föreskrifterna tillämpades. Om någon kom hem berusad eller gjorde något annat felsteg blev man utskriven, oavsett om man var smittförande. Det fanns alltid någon annan som ville bli inskriven. Ingen hänsyn togs till vad som hände med den utskrivne patienten.

        

 

Stina Aronsson

Stina Aronsson var författare och gift med överläkaren på Sandträsk sanatorium, några mil norr om Boden. Sanatoriet hade 450 vårdplatser.

Jag besökte byggnaden 1988. Då var det beredskapssjukhus och en del verksamhet bedrevs. Idag är det privatiserat och står tomt och öde.

Österåsen var ett jubileumssanatorium, byggdes av Oscar II:s jubileumsfond, ligger vid Ångermanälven uppströms Sollefteå. Det har en mycket intressant arkitektur. Huvudbyggnaden i mitten, fyra paviljonger åt sidorna. Framtill ligghallar. Ett bårhus. En byggnad för statstjänstemän. Byggnaden är upprustad och används idag av landstinget i Västernorrland som hälsohem. Till byggnaden hör en vacker trädgård. Chefen för sanatoriet hette Helge Dahlstedt, som var överläkare och också mycket konstintresserad. Här vårdades ett blandat klientel, en hel del författare och konstnärer. Helge Dahlstedt köpte konst av patienterna. När patienterna skrevs ut hjälpte han till att bygga upp en betydande konstsamling, som sedermera delvis har övergått till själva sjukhuset.
En av patienterna på Österåsens sanatorium hette Åke Hanngren. Han var min mentor och doktorandhandledare och så småningom min chef. Han var professor i lungmedicin på Karolinska sjukhuset och generalsekreterare i Nationalföreningen mot hjärt- och lungsjukdomar.

Tavlor av Hanngren

Detta målade han när han var patient på Österåsens sanatorium. Han bodde på en sal med fyra patienter. Hanngren var den enda som kom ut levande därifrån. Det berodde enligt hans egen uppfattning på att han hade läst om PAS, en nyutkommen medicin, som Jörgen Lehman, professor i Göteborg, hade kommit på. Åke skrev i smyg till Ferrosan i Malmö och bad om ett prov och det fick han. Dahlstedt var emot alla konstigheter.

Så småningom märkte Dahlstedt att Åke blev bättre. Åke avslöjade att han hade tagit PAS. Det övertygade tydligen Dahlstedt om PAS verkan. Åke avancerade från patient till underläkarvikarie, ingen ovanlig karriär att börja som patient och sedan arbeta som doktor. Min företrädare, professor Gunnar Dahlström, som fortfarande lever 92 år gammal, var också en patient med tuberkulos. I den generationen hade de flesta lungläkare haft den sjukdomen.

Åke Hanngren besöker Österåsen 1991.

Nästa författare är Torgny Lindgren, som skrivit boken Pölsan. Den handlar en hel del om tuberkulos. Folket från den bygden han skriver om lever med den sjukdomen och dör av den.

År 1989 var antalet 600, varav två tredjedelar var födda i Sverige. År 1992 är det hälften/hälften. Idag är det en tredjedel till en fjärdedel som är födda i vårt land. Återstående är ”importerade” fall, framförallt från högprevalensländer. Många kom från Finland. Numera kommer de flesta tbc-smittade från Somalia, Vietnam osv. På senare tid har det blivit en uppgång igen. Innan dess gick kurvan brant nedåt, men i vårt land liksom grannländerna har det stannat upp på den här nivån. Frågan är vad skall vi göra för att bli av med de sista fallen i vårt land.

WHO: ”TB  – a global emergency”

1. En tredjedel av jordens befolkning är smittad
2. En person smittas varje sekund
3. En människa dör var 10:e sekund
4. Döda i tbc 2004: 1,7 miljoner
5. Nyinsjuknade 2004: 8,9 miljoner

Världshälsoorganisationen, WHO, har sagt att ”Tuberculosis is a global emergency”, vilket är ganska starkt uttryckt i WHO-byråkratin. År 1993 sades detta. Man anser att det är en tredjedel av jordens befolkning, två miljarder människor, som är smittade med tuberkulos enligt tuberkulinprov. Det sker också en fortsatt smittspridning. Ungefär en person smittas varje sekund, en dör var tionde sekund. Det betyder 1,7 miljoner dödsfall på ett år och de nyinsjuknade utgör ca 8.9 miljoner tbc-sjuka människor. Detta är ett problem som vi i Sverige måste leva med och som man i världen måste fortsätta att ta hand om.