Kurator på lasarett.
…
Ann-Marie Hecht, född 1917. Genomgick utbildning vid Socialinstitutet, diplomerad 1941. Ann-Marie kom till Västerås 1944 som lasarettets första kurator. Hon har med undantag för åren 1958-1964 tjänstgjort som kurator vid centrallasarettet, från 1964 vid psykiatriska kliniken. Under sitt yrkesverksamma liv byggde Ann-Marie på sina kunskaper: Stipendium 1947 för att studera kuratorsverksamhet på engelska sjukhus, 1949 kallad av IRO (International Refugee Organization) till brittiska sektorn i Tyskland för arbete vid rehabiliteringsläger för f d tvångsarbetare från Östeuropa, 1953 stipendium från Sverige-Amerikastiftelsen för studier av rehabilitering av krigsinvalider från Koreakriget. Erhöll då en kallelse från FN att starta kuratorsverksamhet i Aten.
Ann-Marie har också varit politiskt aktiv, blev invald i Skol- och förskolestyrelsen, senare i Västmanlands läns landsting inom sjukvårdsstyrelsen. Dessutom varit nämndeman vid Västerås tingsrätt och efter pensioneringen ledamot av utskrivningsnämnden för psykiskt sjuka.
Vad Du än gör när Du blir vuxen, bli aldrig sjukhuskurator. Det var ett gott råd, som jag fick när jag var 17 år gammal och just hade slutat skolan. Hon heter Jane Norén, den goda rådgiverskan, och hon sade till mig: ”Vad Du än gör, när Du väljer yrke, bli aldrig sjukhuskurator. Det är bara att springa till pantbanken och lösa ut ägodelar”. Hon var ensam kurator på Stockholms stads samtliga kroppssjukhus och tyckte det var ett bottenjobb. Trots det sökte jag jobbet 1944 när Västmanland, tillsammans med Uppsala och Älvsborgs län, vilka var de första landsting som begärde sjukhuskuratorer vid sina centrallasarett, sökte en kurator.
Jag hade vikarierat och praktiserat både vid Nynäs och Tranås kurortsanstalter och det kanske gjorde att jag fick jobbet. Dr Alf Bjure, som då var chefsöverläkare på Centrallasarettet, var även ansvarig för den stora reumatiska kliniken, som skulle ta hand om patienter även från Uppsala samt Kopparbergs och Gävleborgs län. Det var i den byggnad, där nuvarande hudkliniken finns, och den hade då plats för 60 patienter. Jag skulle även vara ansvarig för sanatoriets och sjukhemmets patienter.
Jag började naturligtvis med en artig visit hos samtliga överläkare och deras fruar, som man också skulle besöka på den tiden, varför vet jag inte. Vi kom överens om, dr Bjure och jag, att jag skulle dela upp jobbet med en dag på sanatoriet, en halv dag på sjukhemmet och resten på lasarettet. Vi kom också överens om, att vi skulle sammanträffa en gång per vecka för att diskutera hur kuratorsarbetet skulle utvecklas. Det är klart att dr Bjure var mest intresserad av sina reumatiska patienter, och jag började med att gå runt till samtliga överläkare för att presentera mig och fråga om jag fick gå med på deras ronder. På den tiden fanns det inte så många avdelningar. Det var kirurg-, medicin-, patolog- och barnavdelning, den senaste hade startat strax innan jag kom. BB var inhyst på kirurgen och ögon hade fyra platser där.
Lasarettet på den tiden var en helhet. Det var visserligen mycket stränga gränser mellan de olika yrkena, men man kände varandra. Man hade en gemensam matsal för sjuksköterskor och övrig personal och en för läkare, som var mycket strängt avgränsad. Titelbortläggning var heller inte aktuell med sjuksköterskorna, du-reformen kom först med Bror Rexed, när han började på Medicinalstyrelsen på 1960-talet.
Jag ville inte enbart vara en telefonröst, varför jag passade på att gå runt i stan och presentera mig på de olika institutioner, som fanns då. Socialvården, som det dock inte hette på den tiden, höll till i det hus, som numera är det gamla caféet på Vallby och då låg vid Fiskartorget, där stadshuset numera ligger. Den innehöll två assistenter samt två diakoner, som tog hand om fattigvården och två om barnavården och en stackars kurator om nykterheten.
På den tiden var länet uppdelat i småkommuner och förtroendevalda bönder och verkmästare stod för ansvaret för socialvården och ekonomin i kommunerna. Tjänstemän förekom inte på den tiden.
Jag gick även runt och tittade på Karlslund och hälsade på stadsläkare Andrén, som då var ansvarig för epidemisjukhuset, vilket då tillhörde kommunen och inte landstinget.
Jag besökte vidare landstingsdirektören, hans kontor bestod av sex personer. Om man jämför med dagens stora byggnad, kan man förvåna sig. Sjukhuskontoret sköttes av syssloman von Zweigbergh och han hade en personalstyrka om åtta personer. Kontoret låg mitt i centrum. På mottagningen vimlade det av bårar och sjuka patienter. Kanslipersonalen visste verkligen vad en sjuk människa var för någonting, vilket den inte alltid gör i våra dagar, enligt min uppfattning.
Det var en helt annan administration. Sjukkassan var inte obligatorisk, vilket var både plus och minus. Hela länet bestod på den tiden av bruk, där det var obligatorisk anslutning till ortens sjukkassa. Å andra sidan krävdes det friskintyg för att få komma med i respektive sjukkassa, vilket gjorde det svårt att skaffa ett hyggligt arbete åt utskrivna reumatiker och lungsjuka.
Jag gick upp till företagsläkarna på ASEA och där var det välordnat. Där fanns flera företagsläkare, egen distriktssköterska, eget barnhem, eget konvalescenthem i Kärrgruvan. Till Kärrgruvan hörde även ett barnhem, där en mamma, som var sjuk, fick ha barnet med sig. Det var en fin trygghet. Offentliga dagis fanns inte på den tiden, men ASEA hade ett eget dagis på Österlånggatan för yrkesarbetande kvinnor. Det var egentligen bara för de ensamma mammorna, som jobbade. Jag minns mycket väl, när jag frågade en ASEA-anställd om hans hustru yrkesarbetade. Det var rena kränkningen. ”Skulle inte jag ha råd att försörja min familj själv” var svaret jag fick. Därefter vågade jag aldrig ställa någon sådan fråga. Allt nattarbete var förbjudet för kvinnor.
Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, när jag började arbetet. Jag hade visserligen arbetat ett år på Långholmen som kurator, men det var inte riktigt samma klientel här som på Långholmens fängelse. Där blev arbetet mycket inskränkt.
I och med att jag gick med på ronderna, började jag få olika uppdrag och uppgifter både från läkare, anhöriga och patienter. De stora problemen visade sig snart vara eftervården. Det fanns tyvärr inte då och inte heller nu några konvalescenthem. Å andra sidan var sjukhusvården inte jämförbar med våra dagars. En benfraktur fick ofta ligga tio dagar före utskrivning. Det fanns inga hissar i bostäderna och fick inte heller förekomma. Det var byggnadsförbud t o m 1952. En starrpatient fick ligga tio dagar i mörkrum innan vederbörande kunde skrivas hem, för att inte tala om alla dessa lårbensbrott, som nästan omedelbart flyttades över till sjukhemmet för längre vård.
Sjukhemmet och Karlslund var patienternas stora skräck. Det ansågs vara ”dödens väntrum”. Jag kan förstå rädslan för Karlslund. Där var det jättestora salar och maten serverades på bleckfat liksom på Långholmen. Det luktade också förskräckligt illa. Trots detta underbara läge nere vid ån, var det inget attraktivt ställe.
I samarbetet med kommunerna gällde det att få tag på deras förtroendemän, när det var fritid för dem. De var ofta bönder och då krävdes det att få tag i dem och böna och be för patienten, när de var hemma på middagsrast. Man fick ofta ta del av skörderesultatet och hur det gick för lantbruket. Som vanligt klagade bönderna över att det regnade för mycket.
Man måste också komma ihåg att det var krig på den här tiden. Det var ständiga inkallelser, som orsakade ekonomiska bekymmer för familjerna. Det var byggnadsförbud och det fanns stora slumområden inom Västerås stad. Hela Ängsgärdet var slum och även Oxbacken hade mycket dåligt rykte, för att inte tala om Källgatan. Där fanns nästan de värsta kåkarna.
För att få kontakt med anhöriga, behövdes ofta ett hembesök och det gjorde att jag fick se lägenheter, som jag direkt kallade för slum. Varmvatten var lyx under kriget. Man fick bara elda för varmvatten en gång i veckan. Ofta var vattnet i kranarna fruset och den besvärliga ransoneringen på mat orsakade också konflikter.
Beträffande eftervården gällde det att hitta på en lösning, och det gjorde jag genom att ringa runt till olika pensionat i Bergslagen för att höra, om man kunde få ett rum till rimligt pris för en kortare tid. Patienten behövde komma bort från stan och det dryga hemarbetet. Samtidigt gällde det också att få någon, som kunde ta hand om barnen under föräldrarnas frånvaro. Därför var det ett stort stöd om patienten kom från ASEA, för där var allting välordnat. Det var ständiga läkarönskningar i remisserna om att patienterna skulle få ett lättare arbete. Men vad detta lättare arbete skulle bestå av, fick man aldrig något besked om.
Hela länet var uppburet av de många bruken med tungt verkstadsarbete och även mycket skogsarbete. Det fanns inga motorsågar, utan man fick gå med häst och dra och man sågade två och två från var sin sida om stammen. Man hann aldrig hem till värmen under middagen, utan måste ha termosen med sig och sitta ute och frysa. Det var inte bra för reumatiker.
Jag tror inte att man i våra dagar riktigt kan förstå, hur primitivt allting var. Mycket släppte i och med att kriget tog slut, men ransoneringen av värme fortsatte. För lungsjuka var det besvärligt att få bostad. Staden började växa kolossalt i och med freden, och nyanställningar på ASEA och Metallverken krävde bostäder. Jag tror inte vi kommer ihåg, vilken tbc-skräck det var under denna tid. Ingen ville ha en f d sanatoriepatient som arbetskamrat eller inneboende.
Ofta fick patienterna på sanatoriet ligga till sängs i åratal utan motion och utan rörelse. Penicillinet hade inte kommit ännu. Det var först efter kriget, det kom till Sverige. Inte heller calmettevaccineringen hade börjat. Det var ändå ett tacksamt arbete på sanatorierna. Patienterna behövde alla uppmuntran men framförallt sysselsättning.
Priserna var annorlunda. Jag minns hur lasarettet hade ordnat både ett rum och en kontorslokal åt mig. Kontoret låg vid ingången bredvid sysslomans mottagning och min lägenhet, ett rum och kokvrå, kostade 49 kr i månaden. Maten på lasarettet kostade 90 öre och på stan kunde man också äta för 90 öre på Norma. Lönen var naturligtvis i förhållande till kostnaderna. Jag tyckte det var mycket pengar, när jag fick 350 kr i månaden. Det räckte till mycket. En tur och returresa till Stockholm kostade 9 kr. Det var helt andra summor man rörde sig med. En sjuksäng tror jag kostade 4 kr per natt. De privata läkarbesöken gick på 8 kr vid första besöket och därefter 4 kr. Det var ändå en del pengar! Landstinget erbjöd fri medicin åt de patienter som var diabetiker och även de som led av perniciös anemi. Kravet var dock inkomsttaket på 4 000 kr. Man fick inte ha en taxerad inkomst över 4000 kr per år. Det är ofattbart när man tänker på det idag. På 4000 kr skulle man försörja en familj. Inga stora krav på den tiden inte! För att kunna få s k frisängar eller donationsmedel som var skänkta till lasarettet och ofta tillhörde olika kommuner, församlingar och gårdar gällde samma krav. Två gånger per år skulle kurator i samarbete med landstingsdirek-tören bevilja anslag till patienterna. Detta gjorde att jag fick ett gott samarbete med dåvarande landstingsdirektören Uno Johansson. Vid dessa tillfällen kunde jag också framföra olika förslag till hur jag ville att kuratorsarbetet skulle förbättras.
Huvuduppgiften för kuratorn var dock samtalen med de inneliggande patienterna och de som sökte privat hos läkarna, som alla hade privata mottagningar efter lunchtid. Principen var att samtalet kurator-patient skulle ske omedelbart på avdelningen eller på kuratorsexpeditionen om patienten var rörlig eller kom från läkarbesök. Den första kontakten var viktig för uppföljning senare. Väntetid är alltid av ondo.
Om ”små” problem hade nog patienten pratat både med vänner och anhöriga, men att prata ut om hela sanningen var betydligt enklare med någon neutral person som kuratorn, vars namn patienten sällan mindes. Här kunde man tala om allting och det var ofta då det framkom, att det ibland inte var patienten, utan den andra hälften eller barnet i familjen som behövde läkarvård.
Att ”gå till doktorn” om man hade ont i kroppen det gick ju för sig, men hade man ont i själen p g a familjesvårigheter var det inte lika lätt. Jag är långt ifrån någon feminist, men att samarbeta med kvinnliga patienter var betydligt mer mångfasetterat och intressant än med de manliga patienterna.
På lasarettet kom ingenting ut. Här rådde absolut tystnadsplikt, d v s oftast fick jag tillstånd av patienten att berätta sanningen för respektive läkare. Det var ofta svårt för anhöriga, som fått reda på patientens sjukdom och hur nära döden denne var. Då behövdes någon att vara förtvivlad hos och få gråta ut ordentligt. Likaså var det inte lätt att ta emot de mörka framtidsutsikter, som väntade en amputerad patient. Men för mig var nog det svåraste de nyförlösta mödrarna, som fått besked om ett underutvecklat eller missbildat barn. Det gällde även tvister i äktenskapet och då var semesterhemmen en välsignelse för kvinnan, där hon på avstånd kunde fundera på hur framtiden skulle bli. Ty märkvärdigt nog var det sällan männen, som ville skiljas. Det var kvinnorna, som krävde skilsmässa. De ekonomiska problemen fanns ofta med i samtalen. Och som väl var hade kuratorn endast en liten förskottskassa för eventuella resor och kunde därför aldrig lämna något som helst ekonomiskt bidrag och det var känt, så därför blev aldrig någon form av tiggeri.
Många gånger behövde jag ringa och fråga mina kolleger i Stockholm och även de nytillsatta kuratorerna Anna-Maj Toll i Uppsala och Lena Spens i Borås, om hur de löste sina uppgifter. Telefonräkningarna blev nog ganska dyra. Då fanns det två kuratorer på S:t Eriks sjukhus i Stockholm och S:t Görans, men Södersjukhuset och Karolinska sjukhuset hade ännu inga kuratorer, däremot Serafimerlasarettet hade. Förhållandena i Stockholms stad var inte jämförbara med landsorten. De hade gott om konvalescenthem, donationsmedel och fonder, där de kunde söka hjälp, men jag ringde ofta till dem för att få råd.
Svårast av alltihop var nästan medicinarnas oförmåga och förtvivlan när de skulle ta hand om neuroser och psykiskt sjuka patienter. De blev då alltid hänvisade till kurator och jag hade ingenstans att vända mig. Jag började bläddra i telefonkatalogen över Stockholm för att hitta någon privat psykiater och höra med kollegerna i Stockholm, om de kände till någon de kunde rekommendera. Tack och lov fick jag tag på en psykiater, som även kom hit och besökte patienten. Den psykiatern blev senare placerad på Säter som läkare. Patienten själv fick stå för kostnaderna, vilket kunde bli ganska dyrt. Det var en välsignelse när Akademiska sjukhuset i Uppsala öppnade sin psykiatriska klinik 1946. Professor Jacobowsky och landstinget hade upprättat ett avtal med Akademiska, att vi skulle få använda psykiatriska kliniken där, både för konsultering och intagning. Det var täta förbindelser. Sundby sjukhus stod också till vårt förfogande. Landstinget hade inget eget mentalsjukhus, utan ett avtal med Sörmland att få använda Sundby sjukhus i Strängnäs. Det var dock den allmänna skräcken för patienterna att komma dit. Om man en gång varit patient på Sundby, var man för evigt märkt bland anhöriga och omgivningen. Det var mycket svårt att få patienter och anhöriga att acceptera att åka dit för samtal med läkare.
1949 fick landstinget en konsulterande hjälpverksamhetsläkare från Sundby sjukhus, som kom var fjortonde dag, Albert Collner. Då gällde det att vara hemma hela onsdagkvällarna, för han ringde när han var färdig och gav sina omdömen över de patienter, som hade remitterats dit.
Jag glömmer aldrig 1950, när Gustav V dog, och vi skulle ha en minnesgudstjänst över kungen kl 07.00 på morgonen för hela sjukhuspersonalen och vi hittade dr Collner sovande på en bår i kapellet. Hur han hade hittat dit vet inte jag. Han hade inte hunnit hem på natten, sa han. Som det berättades för mig satt han ofta och sov i dikeskanten, innan han orkade åka fram till Sundby. Han var en verkligt bra hjälp.
Ännu bättre hjälp blev det när abortlagen kom och det skulle göras ansökningar om abort. Socialutredning av kuratorn och läkarintyg från psykiatrikern krävdes, som skulle gå till Medicinalstyrelsen för avgörande. Det var ett eländigt jobb i sig och det var ju bara var fjortonde dag, som läkaren kom. Det tråkiga kapitlet hoppar jag över!
Kvinnokliniken startade 1948. BB hade tidigare tillhört kirurgen. Jag hade mycket kontakt med barnkliniken och dr Normark. Han hade vissa principer, som vi kanske inte riktigt förstår nu. En gång i veckan fick föräldrarna besöka det sjuka barnet och om barnet på något sätt var handikappat med vattenskalle, ryggmärgsbråck eller något sådant, skulle barnet omedelbart transporteras till någon anstalt. Jag tyckte att det många gånger var mycket svårt att fullfölja detta. Han menade att föräldrar och syskon far illa med ett handikappat barn. Jag vet inte om han hade rätt, men det gjorde att jag ofta fick åka bil till de olika anstalterna, inte minst Sofielund och även till ensamma mammor, som ville adoptera bort barnen. De måste alltid ha sex månaders betänketid, innan de skulle bestämma sig definitivt. Då var det kuratorn, som fick ta den lilla ungen i famn och åka taxi till Ransta, som var landstingets spädbarnshem på vägen mot Romfartuna.
Än värre var det när man skulle transportera psykiskt sjuka personer, som inte var hemmahörande i länet, till sluten vård. Då gällde det att beställa en sjukvagn i god tid från SJ, låsas in tillsammans med patienten i vagnen och åka ned till bl a Jönköping. Det var ett varierande jobb, som ni förstår. Allt detta tog lång tid och man fick inte vara rädd. Konduktören kunde jag inte komma åt och någon mat fick jag inte på de långa resorna, men jag fick se Vättern i alla fall. Till Göteborg var också en lång resa till Lillhagen. Vem som skötte allt det här, innan kuratorn kom, har jag ingen aning om. Förmodligen var det sjuksköterskorna, men de höll sig undan nu.
Jag hade god hjälp av husmorssemesterhem, som olika husmorsföreningar stod för. En del av dessa hem var öppna året om och där kunde man placera patienter som behövde vila ett tag. Det gällde bara att se till att där inte fanns trappor. En stor hjälp var Torngrenska fonden, som var en större donation till Västerås stad. Därifrån kunde man få åtskilliga hundralappar, om man ringde stadsdirektören och bönade och bad tillräckligt. Men även där var det stopp om inkomsten var för hög. Tyvärr var det ett förskräckligt besvär att alltid skaffa taxeringsuppgifter. Både kommuner och sjukhusfonder ville ha svart på vitt hur mycket familjen deklarerade. Det var inte alltid pastorn var hemma när man ringde. Man var mycket beroende av telefonen, men där samtalen alltid stördes av hur många perioder man hade pratat. Varje samtal bröts efter två minuter, om det var rikssamtal.
En välsignelse var det när sjukkassan här i Västerås öppnade Åsgården som konvalescenthem. Varför både Åsgården och Ängsgården, som övertogs av landstinget sedan blev nedlagda, förstår inte jag. Nu är vårdtiderna mycket kortare, men å andra sidan, har anhöriga svårare att ta hand om de sjuka, eftersom ofta båda parter arbetar. Jag är inte säker på om den nuvarande lösningen är den riktiga.
Jag märkte snart att patienterna både på reumatologen och sanatoriet led av tristess och sysslolöshet. Reumatikerna, som hade sina regelbundna behandlingstider, skulle obligatoriskt vårdas där i sex veckor, vare sig de ville eller inte. Då gjorde jag så att jag sökte upp rektor Ivar André, som då var chef för Västerås bildningsförbund och han var villig att ställa upp och hjälpa till. Patienterna fick själva välja studiecirkel och till min stora förvåning, ville de helst lära sig svenska. Jag pratade också med verkmästaren på lasarettets elektriska avdelning och med snickaren och fick tillåtelse att låta patienterna följa med i deras arbete. Det hade nog inte gått idag med tanke på fackföreningsrörelsen. Patienterna hjälpte till och även trädgårdsmästaren tog sig an dem.
Jag talade med en god vän till mig, en barnlös hemmafru, utbildad vid Handarbetets vänner, som behövde någonting att göra. Hon var villig att ställa upp utan lön och kom tre månader. Snickaren, i samråd med henne, hade konstruerat några bra vävramar, som gjorde att patienterna kunde ligga kvar i sängarna och väva scarfs och slipsar och andra saker, som inte tog så stor plats. Ramen var stående i sängen och det var en välsignelse, särskilt för sanatoriepatienterna, att få något handarbete att syssla med. När de hade lyckats tre månader, fick jag löfte av syssloman, att anställa en halvtidstjänst tre månader, en ”dagislärarinna”. Hon jobbade ett år och sedan fick hon fast anställning så småningom. Till sanatoriet kom snart också en fast anställd arbetsterapeut. (”Arbetsterapeuter” fanns inte då. De kom först igång efter kriget, när Bernadotte hade studerat hur de jobbade med krigsinvalider i Amerika). Arbetsterapeuten var bra. Hon köpte läder och lärde patienterna sy handskar. Hon gick till köket och fick överta gamla soppben och lärde patienterna svarva knappar och skärp av dessa gamla köttben. Det var en god idé. Jag märkte sedan att handsktillverkningen gick bra efter det att patienterna skrivits ut från sanatoriet. De gick runt och sålde handskar och lyckades bra med detta. Läkarfruarna kom på sanatoriets s k utställning, så även VLT:s fotograf och reporter. Det blev en stor tidningsartikel. Succé!
På sanatoriet fick film visas en gång i veckan och SF sände en filmlista för varje termin till kuratorn. Dessutom gav rektor André mig en förteckning över kända föreläsare, som för en rätt billig penning höll intressanta föreläsningar både på sanatoriet och reumatologen och som, vilket jag tyckte var snålt, aldrig bjöds på middag, utan fick nöja sig med en kopp kaffe, innan tåget gick tillbaka till Stockholm. Skrivmaskinsfirman Åtvidaberg sålde skrivmaskiner och hade även maskinskrivningskurser i Västerås. De vägrade ta emot sanatoriepatienter som elever, men jag fick i stället ett flertal maskiner och ett undervisningsschema och tangentskydd till sanatoriet, där vi i deras samlingssal började undervisa, vilket väckte stort intresse och även gillades av överläkare Karth.
Det var svårt för de tuberkulösa att få ett lämpligt arbete. Där satte sjukkassan stopp. Friskintyg krävdes för anställning. Arbetsvård fanns inte heller, det kom inte förrän någon gång i slutet av 40-talet. Det var kuratorns jobb att ringa runt till verkmästarna och böna och be, att patienten skulle få börja på halvtid eller åtminstone några timmar för att så småningom kunna övergå till sitt ordinarie jobb. Detta friskintyg var ju också ett hinder. Både Gävleborg och Kopparberg var fulla med bruk, men det var inte lätt för dem, som var handikappade att få arbete. De första åren, enligt dr Normark, kunde de alltid bli ladugårdsdrängar eller skogsarbetare om de var fysiskt friska. Då ansåg man inte att det krävdes större kunskap för sådana arbeten. Senare när maskinerna kom till användning i skogsarbete och lantbruk krävdes bl a körkort och man skulle kunna klara av att köra en traktor, veta hur en mjölkmaskin fungerade m m vilket gjorde arbetet mindre tungt.
Det var ett ganska drygt arbete med dessa ansökningar från läkare om förtids- och sjukpension, alla uppgifter måste vara ifyllda. Läkarna krävde ibland in-telligenskvoter, som vi skulle räkna ut, något jag inte hade den minsta aning om. Visserligen hade jag tränat lite grand, som praktikant, på Nynäs kuranstalt hos kurator Marja Almquist, men jag kunde ingenting. Det var mycket arbete jag gjorde, som var okvalificerat, men jag fick uppdrag att göra det och på den tiden kunde man inte neka till de uppdrag man fick. Det kanske man kan i våra dagar. Det var ofta tråkigt jobb att sitta och förhöra en gammal 60-årig skogsarbetare om hans skolgång, och hur mycket han kunde, när han ”knappast kunde läsa”.
Alla kände varandra. Hela Västerås var uppdelat: ASEA, Metallverken, flyget, sjukvården och skolan. Umgänge dem emellan förekom inte alls. Jag förstår inte varför. Jag skulle vilja kalla det för typiskt brukssamhälle. Lite av det finns fortfarande kvar, även om ABB håller på att dö.
Första året jag jobbade fick jag en praktikant. Men det var dumt för jag hade ingen aning om, vad jag skulle lära henne. Praktikant nr två var Anne-Marie Lund. Hon vikarierade för mig 1949, när jag var på FN-uppdrag i Tyskland Sedan anställdes hon och övertog då sanatoriet och kirurgen. Under hela min arbetstid tog jag emot praktikanter från socialhögskolan i Stockholm. Detta var mycket stimulerande och gjorde att jag lättare höll mig med ”i svängen”. Barnpsykiatriska kliniken tillkom 1961 och psykiatriska kliniken 1957.
För att återgå till Jane Norén, var jag klok som inte lydde hennes råd, att inte bli kurator. Jag har aldrig haft en tråkig dag i det här jobbet. Man visste aldrig vad som skulle hända, när man kom till jobbet på morgnarna. Någon fast arbetstid var det aldrig tal om, men det tog man som självklart på den tiden. Som dr Bjure sade till oss en gång: ”Är det vackert väder en sommardag så åk ut till Elba och bada. Jag vet att ni jobbar över så mycket i alla fall.” Det var inga stämpelkort då inte! Mitt val av arbete var, som jag sagt många gånger tidigare, någonting, som jag aldrig har ångrat. Det har gjort att jag dagligen fått möta nya människor och ställts inför nya uppgifter.