Datum: 24 feb 2009
Föreläsare:F.d landstingsfullmäktiges ordf Olle Persson
Olle Persson
När man skall berätta om landstingets historia kan man inte börja på ”födelsedagen” den 14 september 1863 utan man får gå tillbaka lite i tiden. Kommunfullmäktige startade den 18 januari 1863. De var således något före landstinget, men det är samma riksdagsbeslut som ligger till grund.
Historik före 1863
År 1752 öppnades det första lasarettet i Sverige, Serafimerlasarettet i Stockholm. Det var det enda lasarettet i hela landet och skulle svara upp mot det behov som landet hade. Det var i det närmaste otänkbart att det skulle räcka till. Man började ganska snart fundera över om inte lasarettsfrågan kunde vara något för länen att ta hand om, om viljan fanns.
Riksdagen, dvs de fyra stånden, sammanträdde, varvid man kom fram till att de län som ville förbättra hälso- och sjukvården kunde göra det. Men först måste främst ett par av serafimerriddarna tillfrågas. Det var tydligen de som styrde och ställde i den här frågan.
Länsstyrelsen i Västmanland, som funnits i drygt etthundra år, tog ställning och drev frågan. Man gick ut med en förfrågan om vad folket tyckte. Man vände sig bl. a. till domkapitlet år 1776 och frågade.
Deras ”remissyttrande” löd:
De sjuke kunna härifrån på sjö- eller landvägen bekvämligen sändas till Kongl. Lazarettet i Stockholm och där bliva skötta och botade.
Vid den här tiden fanns inga ångbåtar, endast segelfartyg. Det fick inte blåsa alltför stark motvind när man skulle köra sjuka patienter från Västmanland till Stockholm. En sådan resa kunde ta nästan en vecka. Med häst och vagn, släde på vintern, kunde man kanske ta sig fram till Stockholm på 3-4 dagar.
Trots domkapitlets negativa inställning fick länsstyrelsen i Västmanland tillstånd att starta ett sjukhus i Västmanland.
Första sjukhuset förlades till Västerås, eftersom Västerås var den största staden även om den befolkningsmässigt inte var så stor, knappt 4 000 personer.
Västerås första lasarett 1776-1786
Lasarettet var beläget på andra sidan Munkgatan, där Stora Westmannia nu ligger. Inne på gården på hospitalets tomt öppnades en liten stuga som utnyttjades som kurhus och en annan stuga som lasarett. Man skilde på lasarett och kurhus. Kurhus var till för patienter med veneriska sjukdomar. Dessa sjukdomar var mycket utbredda den här tiden. År 1788 hade 103 patienter skrivits in på lasarettet. Av dessa var 68 patienter på kurhuset.
Förhållandena var inte de bästa. Man hade 14 vårdplatser på kurhuset och 14 på lasarettet, vilket skulle täcka hela länet. Vårdplatsantalet var tillräckligt med tanke på att människor den här tiden inte var särskilt pigga på att åka till lasarettet.
Femtio år senare, år 1826, fick man ett nytt lasarett här i Västerås. Det var hörnhuset Stora Gatan-Sturegatan. Där byggdes senare det s. k. Monarkhuset, välkänt för gamla västeråsare, och det huset finns fortfarande kvar och ingår i Gallerian. På husets gavel finns en bronsplatta, som informerar om att här låg Västerås första sjukhus. Men det var egentligen inte det första sjukhuset utan det tredje. Lasarettet fanns här 1826-1867.
Västerås lasarett 1826-1867
Om sjukvården under första delen av 1800-talet kan man ur Fåhreus Läkekonstens historia (1950) läsa följande:
”När det gällde den inre medicinen synes man inte ens kunna tala om vetenskap i sammanhanget – det fordrades inte sällan bättre fysik för att klara kuren än sjukdomen”.
Folk var rädda för att komma till sjukhus, rädda för att bli kvar där tills de avled.
Det här lasarettet kunde erbjuda fler vårdplatser, totalt 40. Man tog dock in flera. Ofta låg patienterna två och två i sängarna, skafföttes. Köket användes som operationssal. En underläkare anställdes som också var badare.
Under första halvseklet av 1800-talet hade förekommit motioner i riksdagen. Man tyckte att hälso- och sjukvården ute i landet borde förbättras. Alla motioner som kom upp i riksdagen i ärendet avslogs. Emellertid stod det ganska snart klart att på det här viset kunde man inte hålla på, varför en utredning tillsattes i mitten på 1800-talet, som skulle tala om hur landets hälso- och sjukvård skulle lösas. Samtidigt rekommenderades också länen att ordna en lokal utredning om hur man ville ha hälso- och sjukvården ordnad, bl a med lasarettsbyggnationer.
År 1863
Förslaget från utredningen kom till riksdagen, som tog beslutet första gången år 1860 och slutligen år 1862. Från och med året därpå, alltså 1863, skulle alla län tillskapa ett landsting. Landstinget fick vissa uppgifter enligt den förordning som togs. Man skulle klara av jordbruket, modernäringens utveckling, arbeta för kommunikationernas förbättrande. Järnvägarna hade börjat utvecklas i landet och de behövde förbättras liksom också landsvägarna.
Riksdagen hade beslutat att varje socken i varje län skulle utse en ledamot, dvs en man, till landstinget. Endast män kunde komma ifråga. I Västmanlands län valdes 32 ledamöter, en från varje socken. Landshövdingen var självskriven ordförande första året. Första sammanträdet ägde rum den 14 september 1863.
I förordningen stod att man skulle sammanträda tredje måndagen i september. Men i Västmanland, eftersom sedan urminnes tider Västerås marknad ägde rum den tredje måndagen i september, vågade man inte lita på att ledamöterna skulle ställa upp om det skulle sammanträdas den tredje måndagen. Man skrev till regeringen och bad att få börja en vecka tidigare, vilket bifölls. Västmanland blev därigenom det äldsta landstinget i Sverige, en vecka äldre än de andra landstingen. Men just nu är vårt landsting det yngsta. Det blev en justering av gränserna för två år sedan, när Heby gick över till Uppsala. Därmed är Uppsala och Västmanlands läns landsting de yngsta i Sverige.
I landstinget ingick nio bruksägare, tolv godsägare, tre borgmästare, en apotekare, en läkare, en rektor, en adjunkt, en präst, en officer och en rusthållare. Ingen ”medelsvensson” ingick, då s k vanligt folk inte hade rösträtt. Endast 6% av svenska folket hade rösträtt och kunde rösta in de personer som skulle delta i landstinget. Av protokollet vid det första sammanträdet framgår att samtliga 32 var närvarande. Det första sammanträdet varade i fyra dagar. Kommittén som hade tillsatts fick frågan hur lasarettsbyggnationerna skulle gå till och vad som skulle göras. Man lägger ett förslag som säger att ”vi skall bygga nya lasarett, ett i Sala, ett i Köping och ett i Norberg och sedan skall vi göra förbättringar på lasarettet i Västerås, för att det är undermåligt.”
Skulle förslaget antas ? ”Nej” svarade mannen från Huddunge socken, ”inte en spik får ni slå in i väggarna på lasarettet i Västerås innan de övriga tre lasaretten är byggda”. Så blev det. Västerås fick behålla sitt gamla lasarett och de andra tre lasaretten byggdes. Det hela finansierades genom att ta i anspråk lantvärns-kassans avkastning, ta ut skatt, 4 öre, och använda sig av brännvinsskatten. Tjugo procent av den brännvinsskatt som staten tog in gav hela 25 skatteöre. Under hela 1800-talet fram till 1903 var brännvinsskatten landstingets största inkomstkälla.
Sala lasarett 1868-1970
Lasarettet byggdes vid Ekebydammen. Huset fanns kvar ända in på 1980-talet och fungerade de sista åren som kronikerhem. Ett likadant lasarett byggdes i Köping och ett lite mindre lasarett i Norberg. Där hade man emellertid ingen operationssal.
Ett och ett halvt år senare kallades till ett extra landstingsmöte, ett urtima ting, i april 1865. Då togs beslutet att bygga ett nytt lasarett även i Västerås. Lasarettet i Stallhagen.
Lasarettet i Stallhagen, 1867-1928
I den nedre delen har landstingsfullmäktige haft sin sammanträdeslokal, sessionsalen.
Under nästan hela 1800-talet fanns inga partier i landstinget. Det fanns dock några som skilde sig från mängden och som kallade sig för liberaler. En av de mest kända var Daniel Olof Olausson, redaktör på Vlt. Han förespråkade en friare diskussion i landstinget men ansåg: ”många landstingsmän yttrar sig med en osäkerhet som nästan förråder ovisshet om deras berättigande att ha och uttala en åsikt..” Olausson ville också ha tryckta handlingar i förväg för att hinna läsa in vad som skulle beslutas om.
År 1910
År 1910 började det demokratiska samhället bryta igenom. En ny lag hade kommit som påbjöd allmän rösträtt för män, en lag som trädde ikraft vid valet 1910. Därefter fick landstinget en helt ny sammansättning. Tidigare hade endast överklassen haft rösträtt.
Nu gick högern mycket kraftigt tillbaka och inte mindre än 13 nya liberaler och 8 socialdemokrater kom in i landstinget, vilket medförde majoritet i fullmäktige.
Högermannen L L Lorichs ifrågasatte de nyvalda ledamöternas möjligheter att klara av landstingsfrågorna: ”i vad mån nya, oerfarna på en slump utsedda (obs!) män, skulle bättre kunna bära upp sina uppdrag, än de gamla beprövade innehavarna”.
Under perioden 1910-1920 inträffar första världskriget, som lägger stora hinder i vägen för utvecklingen. Men år 1913 kommer man underfund med att lands-tinget borde ha en styrelse, vilket man inte haft tidigare. Man träffades en gång om året fyra dagar i september. Övriga tider drev länsstyrelsen alla frågor och lade ofta förslag till landstingen att ta beslut. De beslut som landstinget tog skulle godkännas av länsstyrelsen. Landshövdingen, som var chef för läns-styrelsen, var egentligen den som styrde det mesta i landstinget. Lands-hövdingen var ordförande i lasarettsdirektionen i Västerås och i samtliga direktioner i länet ända fram till 1928. Först när man fick den första landstingslagen krävdes ingen landshövding, men hans möjlighet att delta i fullmäktigesammanträden fanns kvar och den siste att utnyttja detta i Västmanland var landshövdingen Carl Johan Åberg. År 1913 ansågs det vara dags för en egen styrelse som kunde ta hand om uppgifterna mellan landstingets mötestider och därmed såg Förvaltningsutskottet dagens ljus.
År 1919 fick landstinget sin första landstingsdirektör, som skulle klara av hela förvaltningen, som bestod av tre personer, en landstingskamrer, en landstings-sekreterare och en landstingsdirektör. Dessa tre arbetade, sammanträdde och ”bodde” i ett par rum innanför rikssalen på slottet. Dessa rum utgjorde lands-tingets kansli fram till 1940-talet.
Samma år, 1919, tog den första kvinnan säte i landstinget, Signe Lagerkvist. Hon var barnmorska och kom från Uttersberg.
På 1920-talet rådde sparsamhet. Första världskriget medförde enorm inflation. Stor arbetslöshet med låga skatteintäkter.
På 1920-talet togs dock ett viktigt beslut; att bygga ett nytt centrallasarett. Beslutet togs ett par år innan men överklagades på grund av att man glömt tala om hur byggnationen skulle finansieras. Överklagandet gick till regeringsrätten, där man dock biföll beslutet att bygga eftersom det ändock hade pratats om hur det skulle finansieras. Även om det inte fanns något formellt beslut avslogs överklagandet och år 1923 fick centrallasarettet börja byggas.
1928 års lasarett
Idag finns inte grindstugorna kvar, ej heller läkarvillorna.
Styrelsen som tillkom, förvaltningsutskottet, hade en mycket stark ställning, eftersom den verkade under hela året och Anders Pers, chefredaktör för VLT, (ca 1925) uttalade sig mot det starka förvaltningsutskottet: ”det måste kännas meningslöst för landstingsledamöterna, som inte sitter i FU, eftersom det mesta är klart redan där”.
Under 1930-talet hände mycket. Nya uppgifter tillkom: Förebyggande mödra-vård, barnavård, folktandvård, avgiftsfria förlossningar skulle finnas och 1944 skulle särskild barnmedicinsk avdelning på varje centrallasarett inrättas. Man följde det regelverk som hade fastställts i Stockholm.
Men man miste småskoleseminariet i Västerås 1931 och några andra saker.
Landstinget 100 år
År 1963 fyllde landstinget 100 år. Budgeten omfattade då 100 miljoner kronor totalt. Mycket pengar på den tiden. Idag är siffran 5 300 miljoner kronor.
För dessa 100 miljoner kronor fick man inte endast hälso- och sjukvård med sina fyra lasarett, sju sjukhem, sanatorium, epidemisjukhus, provinsialläkare, distriktsvård, barnavårdscentraler utan också social verksamhet såsom anstalt för psykiskt utvecklingsstörda, sju särskolor, konvalescenthem, arbetsvårdsinstitut, fyra skyddade verkstäder, husmoderssemesterhem, mödravårdshem för ogifta mödrar, fyra barnhem, familjerådgivning och rättshjälp.
Dessutom hade landstinget ansvar för utbildning och kultur. Sjuksköterskeskola, undersköterskeutbildning, vårdbiträdesskola, barnsköterskeskola, två folkhög-skolor, lantmannaskola, skogsbruksskola, lanthushållsskola, centrala verkstads-skolor, länsmuseum, länsbibliotek, konstnämnd.
Det fanns en verkstadsskola i Sala och en i Kolbäck, som utbildade mekaniker.
För att driva dessa verksamheter politiskt sett, att fatta beslut i rätt ordning, hade man följande organisation år 1964.
1964 års FÖRTROENDEMANNAORGANISATION
LANDSTING 56 ledamöter
- Revision
- Besvärsnämnd
FÖRVALTNINGSUTSKOTT (= landstingsstyrelse)
- 24 styrelser
- nämnder
- delegationer
- direktioner
245 Förtroendemannauppdrag.
Landstinget ansågs vara starkt centraliserat. Jämför med:
2009 års FÖRTROENDEMANNAORGANISATION
LANDSTING 77 ledamöter
- Revision
- Patientnämnd
- Tre utskott
- Demokratiberedning
LANDSTINGSSTYRELSE
- Arbetsutskott.
Bedöm själv!
På 1960-talet tillkom ytterligare ett nytt centrallasarett.
Västerås centrallasarett år 1976
Det kan tyckas att det byggs lasarett alltför ofta. Det är dock 40-50 år mellan varje gång som ett nytt lasarett har byggts. Mycket hinner hända på 50 år, speciellt inom en verksamhet som hälso- och sjukvård, vilket krävt ett flertal ombyggnader. Höghuset och de andra två lägre byggnaderna invigdes år 1967. Byggnaden till höger på bilden byggdes i en senare etapp.
Snabb utveckling
Utvecklingen har ökat i tempo, framförallt har det blivit mycket bättre för sjuka människor. Man kan göra bättre diagnostik, har bättre kunskap om vilka åtgärder som krävs för att bota. På 1970-talet infördes mammografi, på 1980-talet utfördes de första ultraljudsundersökningarna, 1985 infördes hälso-kontroller, 1982 inköptes den första datortomografen. Den orsakade problem vid placeringen på grund av storleken. Datortomografen skulle placeras på tredje våningen. Man var tvungen slå sönder en vägg, ta hjälp av en lyftkran och lyfta in den i det rum den skulle stå. År 1992 fick lasarettet möjlighet att utföra coronarangiografier.Tidigare hade man varit tvungen skicka patienter för dessa undersökningar bl a till Falun och Uppsala. År 2000 köptes en MR-kamera, som ersätter mycket av gamla röntgenmetoder. Den första röntgenutrustningen köptes för övrigt redan år 1904 till lasarettet på Stallhagen.
Nutid
Otroligt mycket har således hänt. Hur skall finansieringen i framtiden klaras? Det är en svår uppgift och verksamheten har måst ses över med jämna mellan-rum. Struktur 93, HS98, stora genomlysningen 2002. Pengarna räcker ändå inte, trots att landstinget blivit av med en hel del uppdrag. Äldreomsorgen övertogs av kommunen, all utbildning och en hel del annat har fått andra huvudmän. Strukturgenomgångarna har inte lett till det resultat man tänkt sig. 150 miljoner kronor skulle sparas, men man lyckades endast spara 75 miljoner kronor. Nästa gång skulle åter 150 miljoner kronor sparas, vilket inte lyckades. Tredje gången bestämde man sig för att omorganisera. Man skulle ha hälso- och sjukvård i tre nivåer: regionsjukvård, länssjukvård och närsjukvård. Det gäller i princip också idag. Dessutom har införts Vårdval Västmanland, dvs patienterna får fritt välja. Det medför givetvis större svårigheter för ledningen att styra utvecklingen och se till att pengar finns till allt man önskar och som framförallt patienterna vill att man skall kunna få. Vård och bot är den huvudsakliga uppgiften. Med dagens möjligheter att via internet bl a kunna hämta mycket information har människor klart för sig att det finns stora möjligheter att erhålla vård. Numera har vi nästan en reservdelsmänniska, man kan byta knän, höfter, m m.
Jag har gjort små nedslag här och där. Mycket mer finns naturligtvis att berätta, men det får andra ta på sig att göra