Datum: 21 okt 2009
Föreläsare:Obduktionstekniker Anders Eklund
Plats: Lärcentrum, Centrallasarettet
Anders Eklund
Jag började arbeta på patologiska kliniken i Västerås 1965. Då arbetade där en mycket skicklig obduktionstekniker som hette Arne Cronér. Han lärde mig mycket på bara några dagar. Jag kom dit en fredag eftermiddag efter att ha blivit tillfrågad av chefsvaktmästaren Björn Elving om jag kunde tänka mig börja arbeta på obduktionsavdelningen. Jag lovade gå dit men ville inte bestämma mig för att tacka ja på en gång. Jag tyckte man måste få lite betänketid innan man kunde ta ställning till ett sådant jobb.
Jag gick alltså dit den fredagen. På den tiden jobbade man också lördagar till klockan ett. Då säger Arne Cronér: ”Det här går bra. På måndag går jag på semester”. Jag var inte så gammal då och jag blev nästan chockad. Att kunna hålla reda på allting, patienter som kommer in, patienter som skall lämnas ut,. allt antecknades för hand med block och penna. Jag skrev 12-13 lappar på varje kropp innan jag var klar och kunde lämna ut den till begravningsbyrån. Jag fick mycket hjälp av begravningsentreprenören när han kom och skulle hämta kroppen.
Under tiden på centrallasarettet lärde Arne Cronér mig otroligt mycket. Han var en strikt och snäll person och mycket bra att arbeta tillsammans med. Jag fortsatte arbetet där till 1989 när jag fick erbjudande att börja på Rättsmedicinska avdelningen i Uppsala, där jag stannade till 1996.
Cronér sade: ”När du kommer hit skall du ha klart för dig, att de avlidna patienter som ligger här har varit levande patienter på centrallasarettet och de är fortfarande patienter hos oss. Dme skall du behandla precis på samma sätt som du själv vill bli behandlad en gång när du ligger här.”
På obduktionsavdelningen finns en heltidstjänst obduktionstekniker och en tjänst som delas med laboratorieverksamheten. Förr, före 1965, var det vaktmästare som biträdde vid obduktioner.
Ibland hände det att vi fick vänta på de s k obduktionsremisserna. Mycket tid gick åt att ringa till avdelningarna för att fråga om den och den patienten skulle obduceras. Det kunde dröja upp till 2-3 dagar innan vi fick besked, vilket upplevdes negativt då det på grund av små förvaringsmöjligheter kunde bli trångt. När en patient kom till obduktionsavdelningen följde det med en ganska tunn obduktionsjournal. Då fick man lov att söka rätt på patientens sjukjournal för att läkaren skulle kunna göra sig en bild av patientens hela sjukdomshistoria. Idag sker detta på data.
Fram till 1970 obducerades så gott som alla patienter som avled på lasarettet. Mellan 650-700 obduktioner per år utfördes. Det var mycket jobb. Vi hade inte tillgång till de tekniska hjälpmedel som finns idag, t ex höj- och sänkbara obduktionsbord.
När jag började 1965 använde vi ett instrument som kallades för skallsåg, när hjärnan skulle tas ut. Sågen gav ifrån sig ett mycket högt ljud och på 1960-talet användes inte några som helst hörselskydd. Idag används sågar med hjälp av tryckluft och är nästan ljudlösa. Förutom såg används instrument såsom kniv samt ett stämjärnsliknande instrument.
Obduktioner utfördes av Arne Cronér och mig. Behandlande läkare kom när det var dags att ”lägga ihop” patienten igen och gå igenom alla organ för att se vad patienten dött av. Vår läkare på patologen skrev en obduktionsrapport som gick till den behandlande läkaren som sedan skrev dödsbeviset. Idag har ordet dödsbevis bytts ut mot dödsorsaksintyg. När dödsbeviset var utfärdat försökte vi återställa patienten i det skick den befann sig före obduktionen. Kroppen skulle vara i snyggt och propert skick när den lämnade obduktionsavdelningen.
År 1970 byggdes en ny patologavdelning. Den gamla patologkliniken var belägen i ett stort hus bredvid den nuvarande patologen. Där var också ett stort gravkapell samt en mindre del som utgjorde obduktionslokal. På den gamla obduktionslokalen var fönster placerade högt upp som sträckte sig en bit upp på taket för att släppa in så mycket ljus som möjligt. Det hände ibland att man mitt under pågående arbete måste springa ut och mota bort barn som hade klättrat upp i tallarna utanför och som satt och kikade ner på oss. Det problemet försvann när vi flyttade in i nya obduktionslokaler, där alla fönster hade tonade glasrutor.
Vid obduktion måste man vara mycket noggrann. Vi som obduktionstekniker skall öppna och plocka ur patienten organ för organ och lägga upp på ett bord. Därefter kommer läkaren och dissekerar för att se vad patienten dött av. Vår uppgift är sedan att lägga tillbaka allt i kroppen, sy ihop, tvätta patienten och lägga den på en annan bår till förvaring i ett annat kylrum. Temperaturen i ett kylrum är ca 6-8 grader. När man är klar med patienten hämtas den av personal från en begravningsbyrå.
Antalet obduktioner har sedan 1970-talet minskat kraftigt. Det kom en lag som sade att läkarna måste ha anhörigas tillstånd för att få obducera en patient. Det kunde dra ut på tiden innan en patient kunde obduceras pga svårigheter att nå någon anhörig och invänta deras besked osv.
Så kallad partiell obduktion förekommer ibland. Om frågeställningen gäller t ex hjärtat räcker det med att ta ut endast hjärt-lungpaketet.
Det är mycket sällsynt att en patient har begärt att kroppen skall gå till vetenskaplig forskning. Det heter att patienten har donerat sin kropp. Kroppen förs då till anatomiska avdelningen i Uppsala. Den avlidne som har donerat sin kropp skall under sin levnad ha kommit överens med anhöriga att begravning skall anstå tills anatomiska avdelningen är klar med kroppen.
Om en avliden patient skall transporteras utanför Sveriges gränser görs en balsamering. Om patienten inte är obducerad sätts en grov kanyl innehållande formalin in i en ven på låret. Vid balsamering blir patienten ofta grå i ansiktet. För att undvika detta används här i Västerås en färg i formalinet som kallas Eosin, varvid patienten får ungefär samma ansiktsfärg som en levande människa. Patienter som ligger på rygg blir annars bleka på grund av att blodet sjunker nedåt i kroppen.
På 1980-talet infördes kostnadsställebudgetering inom landstinget. Då minskade antalet obduktioner ytterligare.
Idag (år 2009) obduceras ca 200 patienter per år. På 1960-70-talen var antalet ca 700. På grund av detta finns risk att läkarnas kunskaper i obduktionsförfarande minskar. Det är mycket lärorikt att vara med och se på när en kropp obduceras. På en del sjukhus i Sverige utbildar man fortfarande läkare på patologen, bl a i Uppsala. Läkare kommer då dagligen och är närvarande vid obduktionerna.
Under de år vi utförde mellan 600-700 obduktioner om året kom alltid läkarna efter varje obduktion och tittade på sina patienter. De tyckte att de samtidigt lärde sig en hel del av detta. Detta sker numera mycket sällan. Det borde vara intressant för en läkare att se en obduktion på en patient som han/hon följt under en vecka eller kanske under en längre tid kanske upp till något år. Det ger också en möjlighet att kunna få bekräftat om läkaren gjort något fel eller om han/hon gjort helt rätt och det ändå inte gått vägen.
Läkaren kan utfärda dödsbevis utan obduktion och vara säker på dödsorsaken. Det är dock inte anledningen till färre obduktioner. Det händer t ex att patienter som dött hemma i sina lägenheter av oklar orsak kommer till obduktions-avdelningen. Då blir polisen inkopplad och läkare tillkallas som avgör om det förekommit något brott eller liknande. Om inget brott förelegat begär inte polisen transport till Uppsala för en rättsmedicinsk obduktion. Istället tar läkaren hand om fallet och kan begära en s k klinisk obduktion här i Västerås. Alla olycksfall som kommer in till centrallasarettet i Västerås skickas för rättsmedicinsk obduktion i Uppsala.
Man skiljer mellan hur patienten dött, var han dött osv innan obduktion utförs här i Västerås.
Av 1500-1600 per år avlidna personer i Västerås obduceras ca 200. Det har således skett en minskning från 600 till ca 200 obduktioner. Man bör också ha i åtanke att lasarettet idag har ett större antal vårdplatser. Dessutom har tillkommit uppgifter som dataarbete, processansvar, deltagande i möten, mycket kontakt med anhöriga och polis. Kontakt med anhöriga och polis har dock funnits med hela tiden. Anhöriga ringde och ringer ofta till oss för att fråga vad t ex deras pappa dött av även om han inte blev obducerad. Vi som obduktionstekniker varken kan eller får svara på det utan hänvisar till den avdelning där patienten har vårdats och till ansvarig läkare. Det gäller även patienter som har obducerats. Vi kan även få frågor om vilken begravningsbyrå vi tycker är bäst. Vi kan endast upplysa om vilka begravningsbyråer som finns.
Jag arbetade från 1965-1976 på obduktionsavdelningen i Västerås, varefter jag gick en obduktionsteknikerutbildning i Uppsala. Vid några tillfällen har utbildningar till obduktionstekniker anordnats men antalet ansökningar har varit otillräckligt. Idag råder stor brist på obduktionstekniker. Mitt förslag är att ungdomar som är intresserade skaffar sig en grundutbildning för att kunna söka till en obduktionsteknikerkurs. En sådan kurs är ganska ”sträng”. Det heter att man skall ha jobbat ett år på en obduktionsavdelning, ha varit med och utfört 300 obduktioner innan man har möjlighet att bli antagen. I utbildningen ingår också handhygien.
När jag gick utbildningen var vi två personer som fick uppdrag att kolla om allt på en obduktionsavdelning var sterilt. Vi blev tilldelade sk tops som vi använde på olika ställen i lokalen. Topsen lämnades in till laboratoriet för granskning. Vi använde även tops för att undersöka tangenterna på en godisapparat i entrén till lasarettet.
Sedan 2003 finns en förening för obduktionstekniker. När jag var ordförande för SKAF under en tid försökte jag föra upp på dagordningen frågan om löneökning för obduktionsassistenter. Jag fick inget gehör för det. Min egen fackförening lyssnade inte.
Några år 1965-68 ca arbetade jag tillsammans med dr Behring. Därefter kom en läkare som hette Gunnar Windahl. Han var en mycket omtyckt man. En av hans första arbetsdagar kom han till obduktionsavdelningen och presenterade sig, att han hette Gunnar och skulle vara vår chef. Han ville inte tituleras doktor utan det var ”du” som gällde vid samtal.
Det kom en ny överläkare som ansvarig för patologen och obduktions-verksamheten och han kallade oss obduktionstekniker för bårhusvaktmästare.
Obduktionstekniker idag är ett respekterat yrke. Det är inget jobb som lämpar sig för lustiga skämt. Det kräver aktning inför de avlidna. Här i Västerås är obduktionsteknikerna alltid noggranna i sitt arbete och lägger varje avliden på bår övertäckt med filt och lakan.
Från det att en patient på en avdelning avlider tills den kommer till patologen och tills vi har lämnat ut den till en begravningsbyrå är patienten i landstingets ansvar. När den avlidne har hämtats av begravningsentreprenören är landstingets ansvar avslutat.
Det finns en hel del att berätta om den här verksamheten men också en hel del som inte får berättas.