Föreläsning av Vårdcentralschef Ole Lund
Den 15 mars 2006

 
Ole Lund är född i Köpenhamn i Danmark. År 1964 flyttade han med sina föräldrar till Odense, H.C. Andersens födelsestad. 1970 påbörjade Ole Lund studier där på universitetet. Många andra danska läkarstuderande hade sökt och fått jobb i Sverige och Ole Lund kände att han borde göra samma sak för att kunna gå vidare inom läkaryrket. I den Danske Ugeskrift før Læge stod en annons om hur vackert det var i Fagersta. Sedan 1977 arbetar Ole Lund i Fagersta.
 

Jag heter Ole Lund och är född i Köpenhamn i Danmark. År 1964 flyttade jag med mina föräldrar till Odense, H.C. Andersens födelsestad. 1970 påbörjade jag mina studier där på universitetet. När jag var färdig med min utbildning 1977 fick jag problem med att få min allmänläkarutbildning i Danmark. Många andra danska läkarstuderande hade sökt och fått jobb i Sverige. Jag kände att jag borde göra samma sak om jag skulle kunna gå vidare inom läkaryrket. Eftersom ”tåget redan hade gått”, dvs alla de som hade fått arbete närmare hemlandet Danmark, i Småland t ex, de platserna var redan besatta. I den Danske Ugeskrift før Læge stod en annons om hur vackert det var i Fagersta och även i Köping. Jag tittade på kartan och tyckte att Köping var det lämpligaste alternativet eftersom det låg närmast de stora vägarna. Men så råkade det vara Fagersta som svarade först på min ansökan och därmed blev det Fagersta.  Det är ju ofta så här i livet att ödets makt spelar in. Sedan 1977 har jag arbetat i Fagersta. Nästa år, 2007, är det trettio år sedan jag kom till Fagersta tillsammans med min fru och en liten son ett år gammal. Eftersom jag fortfarande bor kvar har jag som ni förstår inte ångrat mitt val.

Jag flyttade således till Fagersta 1977, samma år som det var en förskräcklig vårflod med översvämningar.

Första gången jag var i Norberg på vårdcentralen var 1978. Jag blev ditskickad för att hjälpa den gamle provinsialläkaren där, Folke Egerström. Jag jobbade där några dagar.

1979 påbörjade jag ett ST-block tillsammans med Per Erik Persson, nyutbildad distriktsläkare. Vi var de enda läkarna i Norberg. När jag gick andra utbildningar skötte Per Erik Persson ensam hela verksamheten tills jag kom tillbaka 1983.  Då flyttade jag från Fagersta till Norberg och har bott där sedan dess.

Min uppgift med den här föreläsningen är att berätta lite om sjukvården i norra länsdelen. Det kommer att röra sig om de senaste 300 åren. Det mest intressanta är livsförutsättningarna för folket under denna tid och i relation till hur en mera organiserad sjukvård kom till. Jag tänker också berätta lite om lasarettsvården. Lasarettsvården startade i Norberg och inte i Fagersta. Men framförallt provinsialläkarvården kommer jag att lägga tyngden på, eftersom den ligger mig närmast.

Källmaterialet har jag hämtat från min framlidne kollega Per Erik Perssons samlingar. Han samlade gamla skrifter och skrev ned i slutet av 1990-talet. Det är honom jag har att tacka för att jag överhuvudtaget har något att berätta. Hans fina arbete bör förmedlas vidare till medicinhistorien.

Tyngden i mitt föredrag vill jag alltså lägga i ett försök att spegla hur folk levde i det förflutna i relation till deras sjuklighet och deras möjlighet att få och deras inställning till sjukvård. .

Hur var då förutsättningarna för norra länsdelen?. Vi hamnar i landskapet Bergslagen, ett område täckt av skog med inslag av ett flertal sjöar. Livsförutsättningarna var här främst skogsbruk, jordbruk i viss mån men framförallt järnframställningen.

Jag börjar så långt bak i tiden som 1100-1300-talet. Norberg som begrepp nämns första gången 1303 i ett bytesbrev. Man skriver om järn- och stålberget Norobergh och syftar på områden som Kolningsberg, Klackbergsfälten, Risbergsfälten och Bondgruvan. Fagersta nämns första gången 1486 och då som en hytta i Norbergs socken. Norbergs äldsta bergmansförening omnämns första gången 1383, kallat Vårfrugillet. Norbergs kyrka kom till omkring 1400.

Järndriften gick till så att man bröt malm från öppna brott. Man gjorde upp eldar direkt på berget, värmde upp ordentligt och hällde på vatten och bröt sedan upp. På så sätt arbetade man sig långsamt och metodiskt ner i berget till djupa hål och gruvgångar. Den som har varit i Norberg och vandrat i dessa områden, speciellt Klackberg och Mossgruvan, har säkert sett jättestora vattenfyllda hål men även mindre men mycket djupa hål, där man inte ser botten. Det känns obehagligt när man tänker på att människor har jobbat i dessa gruvor, klättrat på rangliga trästegar, fört upp malm till ytan osv. Järndriften krävde mycket skog, men det fanns det gott om i området. Från början hade man små enkla enheter där man bröt malm och smälte järnet. Så tidigt som på 1100-talet hade man primitiva former av masugnar.  Lapphyttan som övergavs på slutet av 1300-talet blev utgrävd på 1970 talet och sedan uppbyggd på hembygdsområdet i Norberg på 1990-talet. Man har försökt göra ett levande museum med framställning av träkol samt järnframställning i primitiv form för masugn. Man kan föreställa sig att livet på den tiden var ganska hårt. Det var kallt, tungt, farligt med tanke på risken för fall och brännskador. Transporten utfördes på vintrarna med häst och släde på isen och på somrarna via sjöarna och senare via kanalsystemet som Norberg då ingick i via t ex Fagersta Västanforsområdet som då var en del av Norberg.

Så småningom koncentrerades järnbrytningen till större enheter och med tiden växte också Fagersta. I Norberg koncentrerades gruvdriften till Kärrgruvan, lite norr om riksväg 68. Området där bär fortfarande en kraftig prägel av den gamla järnframställningen. Allt har dock ett slut och för Norbergs del kom dråpslaget på 1960-talet då gruvdriften lades ner i Kärrgruvan. I vanlig ordning hade man byggt ett centralt gruvshackt och gruvlav som just hunnit bli färdigt när driften lades ner Sedan byggdes det stora tornet som kallas Mimerlaven, väl synligt när man kommer till Norberg från Fagerstahållet. Tornet är som en konkurrent till kyrktornet. Många i Norberg menar att Norbergs kommun tagit över Mimerlaven och kallar den Sveriges dyraste julgransfot.

Gruvdriften i Norberg upphörde definitivt 1981 liksom moderna masugnen i Spännarhyttan. Fagersta AB, styckades av Jan Stenbäck på 1980-talet. Stålverket stängde helt och kvarvarande enheter blev Avesta Sandvik Tube, Fagersta Stainless. I Riddarhyttan fanns Bäckegruvan, som också stängdes på 1980-talet.

Idag finns inte mycket kvar i Norberg.  Vi har dock ett sågverk som sysselsätter en hel del människor, en större betongindustri som bl a levererar element till södra länken. I Fagersta finns rester av gamla Fagersta AB och SECO-tools. Skinnskatteberg har en industri som tillverkar kanalfläkt och där finns också ett sågverk.

Men vi har i alla fall den kommunala och landstingssjukvården som sysselsätter ett antal människor.

Sjukvården
År 1781 beslutade kungen tillsätta en bergsläkare i Norberg, Georg Hallberg. På den tiden fanns ytterligare en läkare i Västerås. Om honom står att läsa: Genom Kgl Majt.s resolution av den 11 juli 1871 inrättades en läkartjänst även vid Norbergs bergslag. Denne Georg Hallberg är född 1746 på Gotland. Han studerade i Uppsala 1763. Han var lärjunge till Carl von Linné. 1772 blev han med. kand. och tjänstgjorde på Serafimerlasarettet och studerade anatomi. 1782 blev han förordnad bergsläkare i Norberg och stannade där till sin död 1814. Han var musikalisk och händig, bl a tillverkade han fina kirurgiska instrument.

Fram till 1824 är läkare statligt anställda.

År 1837 inrättas första provinsialläkartjänsten.  Förste provinsialläkaren i Norberg hette Anders Biberg, född 1800 i Norrland. Han studerade också i Uppsala, blev fil.kand 1831, med.kand.1835. med.lic 1836. Han blev kirurgie magister och promoverad till medicine doktor 1837. Han genomgick ämbetsprov 1839.  Redan år 1836 blev han utnämnd till bergsläkare i Norberg efter att ha tjänstgjort på Garnisonssjukhuset och Ratans karantänstation. 1837 utnämndes han till distriktsläkare i Norberg och tjänstgjorde som sådan till sin död 1848.

1890. Skinnskatteberg får egen provinsialläkare
1896 Västanfors          ”                ”
1897 tillsätts första tandläkartjänsten
1902 första hälsovårdsinspektörstjänsten – inspekterar bl a kött
1935 första sjukgymnasten
1941 BHV (barnhälsovård) och MHV (mödrahälsovård) inrättas
1955 Västerfärnebo får egen provinsialläkare

Utvecklingen i Norbergs provinsialläkardistrikt

År 1885 omfattade Norbergs provinsialläkardistrikt socknarna: Norberg, Westanfors, Karbenning, Wester Wåhla och Wester Fernebo.

Antal kyrkoskrivna innevånare vid årets början:
År              Antal
1885              17372
1895              19270
1896              14851
1900              14748
1950              10883
1955                6169
1985                6556

År 1896 blev Westanfors ett eget distrikt och år 1955 blev VästerFärnebo ett eget distrikt.

Att antalet minskar med tiden beror säkerligen på att kommunen minskar. Det låga antalet 1955 beror på att VästerFärnebo blir eget distrikt. Idag(2006) har Norberg något under 6000 invånare.

Norbergs sjukhus

Norberg hade en sjukstuga redan omkring 1850 och var belägen vid Norbergsån.. Enligt ämbetsberättelserna innehöll den fyra vårdplatser i två rum och ett rum för sköterska. Från 1855 gjordes där operationer.

Landstingen inrättades 1863 och 1866 beslutades att ett lasarett skulle byggas i Norberg. Lasarettet invigdes 1868. Det var planerat för 22 vårdplatser men utrustades till en början för 15 vårdplatser. Huset var en tvåvåningsbyggnad i tegel med skiffertak. Dessutom fanns en flygel i trä. Sjukrummen uppvärmdes med kakelugnar och korridorerna med kaminer. Förhållandena var ganska primitiva och det fanns inga operationsrum. Dock utfördes en hel del operationer. Många människor skadade sig och behövde opereras. Operationerna utfördes så gott det gick där man fick plats, i korridorer, i sjukrummen. Instrumenten kokades på köksspisen, där vaktmästarens hustru också lagade mat åt samtliga patienter.

Vaktmästarfamiljens bostad var belägen innanför lasarettets väggar och barnen lekte och stojade i korridorerna.
År 1871 anordnades en vattenledning till lasarettet. Den drogs från ån och vattnet pumpades upp till en reservoar på vinden, varifrån rör ledde till husets olika delar. Vattnet var kanske inte så rent. Det fanns slakterier, garverier mm. Per Erik Persson berättade en historia om att patienter förgiftades på lasarettet på grund av orenat utsläpp i vattnet.

Under 1890-talet gjordes en mängd moderniseringar på Norbergs lasarett. En särskild operationssal inrättades, en flygel med vaktmästarbostad och lasarettskök byggdes 1898.  År 1900 ändrades det gamla köket om till operationssal. År 1904 anlades en reservvattenledning från en närbelägen brunn och senare installerades en elektrisk pump. Samtidigt installerades elektriskt ljus.

I början på 1890-talet kunde man öka antalet vårdplatser till 32. Senare flyttade man in flera sängar på rummen och fick 38 platser. Industrierna i Norbergs bergslag genomgick de senare decennierna en storartad utveckling. Befolkningssiffrorna sköt i höjden och kraven på sjukvård ökade. När Fagersta blev stad och därmed centralort för bergslagen beslöt landstinget att flytta Norbergs lasarett till Fagersta. Det skedde 1949. Fagersta lasarett blev då det modernaste i Västmanland.

De gamla sjukhusbyggnaderna står dock kvar men är förfallna.

Den förste läkaren, som jag tycker har en rapport som är intressant att framföra, heter Pehr Gustaf Victor Pallén. Han tjänstgjorde 1848-1852.
År 1851 skriver han om invånarnas levnadssätt. Här som i alla gruv- och bergslagsorter är de flestas liv fullt av tungt och svårt arbete; att arbeta vid masugnarna eller stångjärnssmedjorna och under hela vintern, ofta både natt och dag vistas i skogen vid kolmilorna eller forsla malm och järn, är ett friskt arbete, som visserligen härdar arbetarna men som även ofta utsätter honom för förkylningar och därav följande sjukdomar, samt rheumatisme., Detta är i synnerhet förhållandet med gruvarbetaren, som under den blida årstiden flera gånger dagligen måste, varm och svettig, ifrån den heta luften nedstiga i de djupa gruvornas isande köld. En annan följd av detta hårda arbetet är att arbetrna, synnerligen de vid gruvorna, snart äro, som man förstår, utarbetade och på ålderdomen vanligen klena och sjukliga.

Missbruk av spirituosa. Detta är ovanligt allmänt och värst bland gruvarbetarna. Kanske kommer det tunga arbetet dem att tänka på och längta efter något behövligt stimulans, även leva en stor del av dessa arbetare i sådant ekonomiskt elände att de anse rusets stunder vara deras enda lyckliga ögonblick, då återigen superiet blir en orsak till deras fortfarande fattigdom och uselhet. Brännvinsmissbrukets vanliga följder visa sig även allmänt, synnerligast symtomerna från digestionsapparaten, men ven rheumatism, bensår mm.

Fattigdomen. Otillräcklig och otjänlig föda  i kalla och osunda kyffen inverkar naturligtvis skadligt på hälsotillståndet hos föräldrarna och ännu mer hos barnen. Den ekonomiska uselheten och till någon del den moraliska förslappningen hos föräldrarna göra även att en mängd barn, istället för att få föda samt någon undervisning i folkskolorna, d.v.s. kroppslig och andlig vård, måste i usla kläder, vinter och sommar springa på tiggarfärder, och blir således dessa barns hälsa redan i tidigare åren till någon del undergrävda.

Osedligheten och den moraliska förslappningen. Att även dessa, vilka äro mest framträdande i Norberg socken, skadligt inverka på hälsotillståndet, torde ej bör eller kunna förnekas.

Fattigvården 1851. Fattigvården inom distriktet är ej i bästa skick. Sämst dock inom Norbergs socken, och oräkneliga tiggare, mest barn, vandrar omkring och anlitar allmänna barmhärtigheten. Tiggeriet måste även här tolereras, såvida ej många skola svälta ihjäl, – så länge fattigvårdens organisation är i dess nuvarande skick. De förnämsta orsakerna till den utbredda fattigdomen äro det gränslösa superiet (gynnade av talrika lönnkrogar), moraliska förslappningar samt ett i flera fall även härtill bidragande, mindre faderligt behandlingssätt av en och annan s k ”gruvdisponent”. Alla vid gruvarbeten skadade och sedan ej arbetsföra personer med hustrur och barn (om de äga dylika) kastas på församlingens fattigvård, vilken därav mer än skäligt belastas och till vilken gruvägarna (i synnerhet de som ej bidragit till gruvkassan) relativt ringa bidraga.

Folkskolor finnes inom distriktets alla socknar, och i Norbergs socken har man nödgats ge de barn vilka besöka den ”fasta” kkolan, mat å fattigvårdens bekostnad, ty annars skulle för brist på uppehälle knappt något enda barn kunna komma till skolan.

Såsom välgöringsinrättning torde böra nämnas en av framlidne brukspatron Anders Hebbe skänkt fond, stor 10 000 Rdr, varav räntan årligen tilldelas ”orkeslösa, välfrejdade smeder, deras änkor och antingen minderåriga eller vanföra barn som icke själva kunna förtjäna sitt nödiga livsuppehälle. Även här bör nämnas den s. k ”hammarsmedslådan” som lämnar understöd till vanföra smeder mm.

Det lilla sjukhuset i Norberg består för närvarande av två rum för patienter och ett för en sköterska. Den sjuke får där allt gratis utom medikamenter och mat, vilka artiklar skola betalas antingen av den sjuke själv (om han har något att betala med) eller av ”gruvdisponenten” eller av husbonden (om patienten är som dräng i annan tjänst). Sjukhuset har dock ej varit så anlitet som man haft skäl att förmoda och de huvudsakligaste orsakerna därtill äro, enligt min åsikt, följande:

1. Vissa gruvdisponenters eller husbönsders likgiltighet för de arma gruvarbetarna, i det att de hellre se dessa (gruvarbetarna) vanskötas än de vilja uppoffra några Rdr för att få dem (aarbetrna) väl skötta.
   
2. Några sjuka gruvarbetares fördom mot sjukhuset. Det är samma fördom som förr varit och till någon del ännu kvarstår hos allmogen till Länslasaretterna och sjukhusen i allmänhet.
   
3. Bristande intresse för inrättningen, eller rätttare: fruktan för någon pennings uppoffring hos Bruksägarna.
4. Sockennämndernas bristande omtanke att ej genom en högst ringa avgift, bereda sig tillfälle att kunna till sjukhuset remittera sådana sjuka vilka ej i hemmen kunna erhålla behövlig sjukvård.

Det finns dock undantag. Det fanns en brukspatron som tog sitt ansvar och gjorde en fond på 10 000 riksdaler, varav räntan årligen tilldelades orkeslösa välfrejdade smeder, deras änkor och antingen minderåriga eller vanföra barn som icke själva kunde förtjäna sitt nödiga livsuppehälle.

Fallbeskrivningar:
En 4 år gammal gosse på Högfors bruk hade åstadkommit en explosion varav han på ett förfärligt sätt skadats. Det var rysligt att se det arma barnet å vilket huvudet, halva bröstet och armarna var övertäckta av ett enda sår, till och med tungan var illa bränd. Oaktat en svår sårfeber och enorma varavsöndringar lever han dock ännu (1 1/2 år efter olyckshändelsen) och företer ett fasaväckande exempel på brännskadors sorgliga följder. Båda ögonen förstörda, hakan neddragen mot bröstet och fastväxt därvid så att då gossen skall litet upplyfta huvudet högra över- och underarmarna äro flecterade mot varandra och till en del hopväxta.

Man känner den här doktorns vanmakt i samband med att han inte kunde hjälpa till så mycket han önskade i den situationen.

En koleradräng vid Olofsfors bruk hade halkat och med vänstra armen kommit under hammaren, genom ett enda hammarslag avsklipptes armen från kroppen, så att armen och kroppen lågo på var sin sida om ”städet”. Detta hade skett i fyllan. Då jag omkring 12 timmar därefter ditkom, fann jag patienten ”luktande brännvin”, sjungande och vid särdeles gott lynne, armen var temligen genuint avslagen ungefär 1 1/2 tum nedanför acromion. Någon särdeles blödning påstods ej ha varit. En stark sårfeber med yrsel infann sig, därefter enorm varavsöndring och börjande hektik. Slutligen läktes såret och patienten tillfrisknade.

Quacksalvare: Inom distriktet finnes enligt Pallén veterligt ej mer än en anlitad dylik, nämigen den s k ”starkmor”, hustrun till en skomakare Stark. Hon lär väl ej begagna några farliga läkemedel, men gör i alla fall tillräckligt ont genom att hos allmogen väcka misstroende till läkekonsten, narra pengar av folk och avhålla sjuka från att i tid anlita läkare.

År 1853 kommer en läkare som heter Carl Robert Senell, född 1820 i Västerås. År 1852 utnämndes han till bergslags- och distriktsläkare i Norberg. 1866 blev han extra provinsialläkare i Norberg. Han var lasarettsläkare till 1882 samtidigt som han var provinsialläkare. 1886 tog han avsked med pension även från provinsialläkartjänsten. Han var bosatt i Norberg till sin död 1898.

Kamraten och efterträdaren, Hjalmar Selldén, skrev om Senell: Senell var en mer än skicklig läkare och god kamrat. Gestalten var reslig och imponerande, ur de skarpa blå ögonen lyste en intelligens, som var vida över medelmåttan. Mycket road av kirurgi opererade han av hjärtans lust på Norbergs lasarett. Men han var lika skicklig invärtes läkare. I allmänhet var Senell orädd och skrädde inte sina ord, då han ansåg sig ha rätt. Från barnslig fåfänga var han absolut fri. De gånger voro säkerligen lätt räknade då han på fracken bar sin nordstjärneorden som han erhöll 1878.

Rapport av dr C R Senell år 1853.
Levnadssättet måste alltid bliva hårt och på hälsan skadligt inverkande där innevånarna förnämligast skola leva på Bergsbruksrörelsen. Jordbruket är obetydligt och det lilla som finnes är föga uppdrivet.

Missbruket av spirituose fortfar tyvärr såsom förut och som i förra rapporten anmärkt värst bland gruvarbetarna. Visserligen har sedan några år försök gjorts med ”ölstugors” inrättande vid gruvorna men med föga framgång. Tvärtom skulle jag nära tro att de nu i stället både super och dricker öl.

Fattigdomen har snarare tilltagit.

Allmänna förekommande sjukdomar: Intet barn under 10 år undslapp kikhosta. Sjukdomen behandlades med repeterade kräkmedel samt däremellan ett gammalt husmedel, nemligen mjälk kokad med skälspäck, vilket tycktes göra lika god verkan som något annat. Dessa medel voro ock de mest billiga för det fattiga bruksfolket.

Den 6 september 1853 på afton ankom till Westanfors socken ett kanalfartyg med skepparen sjuk i Cholera samt under natten ytterligare ett fartyg med tvenne sjuka.  Fartygen sattes i karantän, men då denna snart upphävdes för de fartyg som voro destinerade till Smedjebacken i Dalarna utbröt sjukdomen först vid Fagersta och Sembla bruk, genom vilka kanalleden går, samt spridde sig sedan även till några byar i samma socken. Den 7.e på morgonen blev jag eftersänd, då vid ankomsten en var död, en döende och en låg i fullt utbildad cholera, vilken tillfrisknade. Hela summan insjuknade var 105, varav i
59 i  utbildad cholera, 43 män och 16 kvinnor
46 i förebud till cholera, 30 män och 16 kvinnor
30 dogo, 21 män och 9 kvinnor
75 tillfrisknade 52 män och 23 kvinnor.

Enligt anteckningar av bergslagsläkaren insjuknade 59 personer, därav dog 21 män och 9 kvinnor. Koleran härjade mellan 6 september och 22 september 1853. Enligt samma anteckningar skulle sjukdomen ha kunnat hejdas om besättningen på fartygen hade förbjudits gå i land. Men ett sådant förbud överklagades av kaptenen på ett fartyg på grund av att man inte kunde komma igenom slussarna förrän dagen efter och besättningen inte ville stanna på fartygen under natten. Troligtvis var förhållandena på båtarna så eländiga att besättningen tog alla chanser att få komma iland under tillfälliga uppehåll. Dessutom var man nog också rädd för de sjuka som fanns ombord.

År 1855 skriver Senell återigen om en kolardräng som av misstag fått ett slag i huvudet. Kolardrängen förlorade medvetandet, men var efter endast några timmar åter i arbete. Efter en tid blev han yr och kände sig svag. Så småningom uppsökte han läkaren. Denne konstaterade då en stor bula mitt i huvudet. Dr Senell tog hål på bulan och tömde ut stora mängder var och flera benflisor. Ett dygn senare var kolardrängen åter i arbete.

År 1859 i en rapport låter dr Senell lite irriterad. Han skriver att han inte kan lämna någon utförlig rapport om antalet insjuknade i olika sjukdomar, för som han säger: antingen den sjuke tillfrisknar eller dör så är läkarens tillkallande överflödigt och då tycker allmogen även att det är onödigt att meddela doktorn om utgången. Han försökte anlita prästerskapet för att få en någorlunda riktig rapport, men prästen kunde inte redogöra för vad folket dog av.

Nästa läkare är Per Anders Hjalmar Selldén. Han blev lasarettsläkare 1883 i Norberg, där han även var provinsialläkare. 1889 utsågs han till provinsialläkare i Hedemora distrikt.

År 1886 skriver dr Selldén denna rapport:
I Wretarne låg hemmansägaren Wretströms 6-åriga dotter sjuk i scharlakansfeber, bonden P Jansson i Westansjö hade två barn, 13 och 6 år gamla sjuka i samma farsot. I Bondberget voro likaledes två barn resp. 4 och 2 år gamla. Samtliga dessa fem patienter tycktes dock ej synnerligen hårt angripna, vilket däremot var händelsen med gossen Carl Arvid Krona i Carlsberg, 4 år gammal, vilken låg för döden. Skolorna skulle genast stängas. Enligt uppgift från pastor Coci har ytterligare ett dödsfall inträffat, nämligen Lundbergs ettårige son i Blåsbo.

I en andra rapport beskriver dr Selldén hur han misstänker att smittan har överförts. Detta med smitta var ju något nytt och inte allmänt godtagbart. Han var alltså en ganska förutseende man med god kunskap om ”nymodigheterna”. Vi ska komma ihåg att dr Semmelweiss upptäckte orsakerna till barnsängsfeber först år 1854.

Dr Selldén hänvisar till Semmelweiss, en ungersk läkare, som levde 1818-1865.. Blev professor 1854. Han upptäckte sambandet mellan bristande hygien och barnsängsfeber. Den stora dödligheten bland patienterna minskade drastiskt sedan han införde sträng hygien bland förlossningspersonalen. Hans kunskaper och vetenskap föll snabbt i glömska och återupptäcktes först efter hans död 1865 och då av en engelsk kirurg vid namn J. Lister.

Selldén blev mycket motarbetad, utskrattad och betraktad som konstig när han påpekade sambandet mellan barnsängsfeber och obduktion, där kandidaterna inte hade tvättat händerna mellan åtgärderna.

Efter Selldén blir Emil O.P. Witt provinsialläkare i Norberg.
Han tillträdde tjänsten 1889 och stannar vid sin tjänst till sin död 1910. Dr Witt låter också lite uppgivet ensam i sin första rapport. Inte heller för honom har samarbete med de övriga läkarna eller företrädare fungerat så bra.

Han skriver att befolkningen är i allmänhet renlig och håller tämligen snyggt såväl inom- som utomhus. Så snart tillgång finnes begagnas i allmänhet flera rum, boskap vistas ingenstädes i sovrummen. Bad begagnas om vintern sällan, men om sommaren flitigt, i synnerhet av yngre personer. För späda barn begagnas bad inomhus.

Då de flesta industriella anläggningar inom distriktet höra till järnindustrin och då nattarbete är därifrån oåtskiljaktigt, så torde de stundom vara mindre välgörande för hälsan.

Dryckenskapen är i avtagande, krogar och ölstugor finns ej. Dock inträffade ett dödsfall till följd av intagande av arsenik,

År 1890 inträffar en svår influensaepidemi. Att uppgiva blott någorlunda exakta siffror på antalet insjuknade är omöjligt då det största antalet sjuka ej sökt läkarhjälp.

I barnsängsfeber uppgivas tvenne dödsfall inom Norbergs socken hava inträffat. Vid båda tillfällena hade samma barnmorska biträtt vid förlossningen.

Dr Witt är den förste läkare som gör en sammanställning över ”sinnesslöa och idioter” inom Norbergs distrikt. Det är prästerna som sköter den delen av ”vården”. Han uppger att det finns 41 sinnesslöa och 17 idioter.

I slutet av rapporten år 1890 skriver dr Witt en utförlig rapport om en barnmorska som blev beskylld för att orsaka barnsängsfeber.
Det har under året inträffat några fall av barnsängsfeber. Samtliga dessa fall hava förekommit inom barnmorskan n.n. distrikt. Så snart dessa sjukdomsfall inträffat inom min praktik har jag strax försatt henne ur tjänstgöring och ålagt henne noggrann rengöring och desinfektion av sig själv, kläder och instrument, men nya fall hava icke desto mindre inträffat efter en tid. Något förtroende åtnjuter hon varken av härvarande läkare ej heller av allmänheten, som endast i nödfall, då socknens andra barnmorska är upptagen och annan hjälp ej står att få, anlita hennes biträde. För några år sedan inträffade även i hennes praktik upprepade fall av barnsängsfeber, men ej i någon annans.

Det framgår också att läkaren har tillsyn över vatten och avlopp och hälsotillstånd.

År 1933  tjänstgör en dr Anders Cronwall i Norberg. Han skriver mycket om hälsovårdens ordningsman. Han skriver om vattnets kvalitet, renlighet och bostadsförhållanden, infektionssjukdomar, lungsot, isolering av vårdpersonal osv. 1935 beslutas anläggning av ett ordnat vattenledningssystem. Man får allmänt badhus och skolbad förekommer regelbundet i alla skolor i Väster Fernebo samt i centralt belägna skolorna i Norberg Kärrgruvan och Väster Våla.

1933 inför man smittkoppsympning enligt förordning 2 juni 1916. Man ympar 107 personer. 1938 börjar man med läkarundersökning av alla skolbarn. Skoltandvård har också införts.
Vården av kroniskt sjuka sker i första hand i hemmen. Sjuktransport sker där så erfordras med ambulanser som finns stationerade i Norberg, Sala och Västerås.
År 1938 finns 55 sinnessjuka och 60 sinnesslöa. Flertalet vårdas på statsanstalt för sinnessjuka, en del i ålderdomshem och en del i enskilda hem. Tillsyn över de i enskilt hem placerade sinnessjuka och sinnesslöa utövas av hjälpverksamhetsläkaren, Sundby sjukhus, Strängnäs.

År 1942 kommer skrivmaskinen till läkarnas hjälp.  Samma år tillträder dr Carl Anders Helge Runestrand tjänsten som distriktsläkare i Norberg..
Runestrand skriver lite elakt om tröstnappen:
Tröstnappar är ej ovanligt. När man upplyser mödrarna om att det är olämpligt att använda sådana får man ibland till svar att de finns att köpa på apoteket. Borde ej de till stor del förstatligade apoteken delta i hälsovårdsarbetet?

Runestrand skriver också om förkylning som han menar är enligt allt för mångas uppfattning den vanligaste och farligaste sjukdomsorsaken. Följden av denna åsikt är att barnen kläds alltför tjockt men är rädd för att släppa ut dem i friska luften, är rädd för att vädra, men man hostar ohämmat rakt på varandra, kysser och kelar med småbarnen trots florida infektioner av skilda slag. Botemedlet mot sjukdomar tror man är att elda så varmt som möjligt.

1948 skriver dr Runestrand för första gången om delning av distriktet, då han tycker det är orimligt stort. Sex år senare delades distriktet. Han anser också att det bör vara två läkare i Norberg. Denna hans önskan gick inte i uppfyllelse förrän ca 25 år senare. Läkarens övertid överstiger 16 timmar per dygn. Även söndagar räcker göromålen till full arbetsdag.