Vården i Västmanland i ett historiskt perspektiv
Föreläsning av f d sjukvårdsdirektören och vice ordförande i
Medicinhistoriska Sällskapet Westmannia Per S Månsson
Den 21 februari 2000
…
Per S Månsson föddes 1922. Tog värvning 1936 vid Skeppsgossekåren och Flottan i Karlskrona, där han utbildade sig till underofficer och radiotelegrafist. 1945 tjänstgöring vid Försvarsväsendets radioanstalt i Stockholm, studentexamen 1948 och civilekonomexamen 1951. Per S Månsson fick anställning först vid Statens organisationsnämnd i Stockholm, senare vid finansdepartementet. 1960 utnämndes Per S Månsson till sjukhusdirektör vid landstingets sjukvårdsinrättningar i Västerås. I och med att det för sjukvårdsfrågorna inrättades en särskild sjukvårdsstyrelse vid Västmanlands läns landsting 1968 utnämndes han till sjukvårdsdirektör, en tjänst han uppehöll fram till pensioneringen.
Per S Månsson har också varit engagerad dels i Röda korsets arbete där han var utsedd som distriktsordförande under sex år, dels i Rotary som distriktsguvernör året 1987/88.
Introduktion
Härmed vill jag redovisa en skriftlig dokumentation om min medverkan vid årsstämman år 2000, då jag hade styrelsens uppdrag att introducera vår nya föreläsningsserie ”Vården i Västmanland i ett historiskt perspektiv” samt att inleda densamma med att ur tillgänglig litteratur ge en tillbakablick fram till år 1928. Den grundar sig på den bandinspelning som ordföranden lät göra av mitt anförande, varvid dock en viss överarbetning har skett.
Jag börjar med introduktionen om den nya föreläsningsserien. Vi ville särskilt markera millennieskiftet med att starta denna serie. Om jag tittar i vår senaste årsberättelse hittar jag ett antal föredrag som hållits av olika personer sedan vår tillkomst år 1994.
Det började med Åke Boman som den allra förste. Vad han sade vet jag inte, ty det finns inte någon dokumentation. Men jag vet att det handlade om sjukvårdens historia i Västerås. Åke Boman var en medicinhistorisk eldsjäl och var initiativtagaren till och grundaren av vårt medicinhistoriska sällskap. Han har lämnat efter sig två utmärkta böcker om Sot och Bo, som jag skall återkomma till senare. Vi har haft ett föredrag av Lars-Gustaf Uggla om tuberkulosen – en folkfiende. Från detta finns inte heller något manuskript, och ingen tycks minnas vad han tog upp. Därför vet jag t ex inte om han kan ha berättat om vårt gamla sanatorium som byggdes omkring 1910 och som 1928 fick sin stora granne i form av 1928 års lasarett (Västerås första lasarett).
Vi har också talat om andra föredrag som hållits inom det medicinhistoriska sällskapet. Alla kan de sägas ha omfattat medicinhistoria liksom ”Vården i Västmanland i ett historiskt perspektiv”. Namnet på serien har för övrigt vår ordförande själv kommit med. Han vill att vi skall ha lockande program som lockar fler att bli medlemmar och drar sig inte ens för att kasta fram gamla sjukvårdsdirektörer som medicinhistoriskt intressanta föremål, inte bara som introducörer utan också att som föreläsare teckna den medicinhistoriska bakgrunden.
Vi har tänkt oss följande uppläggning. Mot bakgrunden av vårdens utveckling från medeltidens helgeandshus och hospital – sådan den går att följa i tillgänglig litteratur – skall serien innehålla konkreta och mera detaljmässiga beskrivningar av verksamheten med utgångspunkt från 1928 års lasarett i Västerås och framåt. Mycket få personer, om ens någon, är ännu i livet från den tiden, och kan beskriva verksamheten sådan den var och så som den utvecklades. I detta det allra första föredraget i vår nya serie skall jag söka beskriva denna bakgrund. Jag har också åtagit mig att i ett senare program allmänt beskriva tillkomsten och omfattningen av 1928 års lasarett som blev vårt första s k delade lasarett med olika specialiteter för kirurgi och internmedicin och som också blev början till länets centrallasarett. Därefter är det avsett att vi skall lyckas få tag på experter av olika slag som var för sig skall beskriva verklighet och utveckling. Där bör en mycket viktig del av expertfunktionen också vara att vederbörande själv har varit med vid den aktuella tiden eller i varje fall kunna förmedla något om tidsandan. Jag skulle alltså idag kunna misslyckas hur mycket som helst utan att det gör något, ty det bästa ligger ju framför oss!
Allmän medicinhistorisk bakgrund
Om jag nu efter denna introduktion går över till den allmänna medicinhistoriska bakgrunden skulle jag ha önskat att ur rockärmen kunna skaka fram ett briljant föredrag gällande för hela länet och hela vård-perspektivet och som arkivarier och massmedia skulle kasta sig över för dess intressanta stoff och nyheter som inte redan är kartlagda. Men det kan jag inte och jag tänker inte heller säga det som redan är sagt, till exempel i de olika böcker som jag har läst inför detta föredrag, i flera fall både en och flera gånger. Jag skall istället överraska mina åhörare med att börja denna delen av mitt anförande med att presentera följande litteraturförteckning.
Ruth Rosenius-Högman: Helgeandshus, hospital och lasarett i Västmanland 1345-1900 (Västerås 1953):
Denna boken åberopas ”av alla”, även av Åke Boman. Hon talar till mer än hälften om helgeandshus och hospital och är inte så sällan detaljerad. Beträffande lasareten behandlar hon de fyra första lasaretten i Västerås plus det första i vardera Köping, Sala och Norberg. Det fjärde lasarettet i Västerås räknar hon som lasarettet i Stallhagen, färdigt 1867. Åke Boman asluter sig till hennes numrering, men i någon annan av böckerna jag läst är 1867 års lasarett det tredje. Emellertid följer jag också Högmans numrering och kallar 1928 års lasarett – det som alltså är det aktuella för föreläsningsseriens början – för lasarett nr 5.
Medicinalrådet R Wawrinsky: Sveriges lasarettsväsende förr och nu (Stockholm 1906):
W var medicinalråd och boken är en sammanställning över hela Sveriges lasarett, redovisade län för län. Men den innehåller också en bra redogörelse för tiden fram till de första lasarettens tillkomst, dvs 1752 och senare, – men bara lasaretten.
Rolf Roman: Ur det svenska lasarettsväsendets historia med särskilt intresse ägnat länslasarettet i Västerås. (Stockholm 1926)
Rolf Roman var med lic och tjänstgjorde kring 1920-talet på vårt fjärde lasarett (1867 års lasarett på Stallhagen) under läkaren Johan Petrus Lundgren. Hana skildrar allmänt det svenska lasarettsväsendets utveckling, behandlar i ett särskilt kapitel olika områden i den ursprungliga lasarettsverksamheten i Sverige, främst journal- och diagnosfrågor samt avslutar med en redogörelse om lasarettets historia perioden 4 november 1776 till 4 november 1926. Boken slutar alltså ett drygt år innan 1928 års lasarett invigs.
Wolfram Kock: Medicinhistoriens grunddrag. Natur och Kultur 1955.
Wolfram Kock: Medicinhistorisk exposé. Fingraf 1989.
Lennart Norrlin: Västmanlands läns centrallasarett, årsberättelse för 1928 och i anslutning till den en beskrivning av det nyuppförda lasarettet. Västerås 1929.
Denna bok är utformad som 1928 års årsredogörelse med en särskild dedikation till medicinalstyrelsens generaldirektör. Den innehåller alltså sedvanliga årsredogörelserapporter för lasarettets första verksamhetsår. Norrlin var lasarettsläkare i kirurgi och också lasarettets styresman. I boken finns en mycket ambitiös redogörelse för tillkomsten av och innehållet i det nya lasarettet. Vidare finns intaget Norrlins högtidsanförande vid lasarettets invigning, utformat som en mycket värdefull och i mitt tycke mycket skickligt skriven medicinhistorisk redogörelse ända från medeltiden och framåt. Jag tog tiden på föredragets längd och fann att han måste ha behövt minst en timma och en kvart för att framföra det inför alla inbjudna hedersgäster. Men jag menar att detta är en mycket värdefull bok när vi nu framåt i tiden i vår föreläsningsserie skall göra djupdykningar inom de olika specialiteterna.
Ludvig Lorichs. Västmanlands läns landsting 1863-1927:
Boken är en intressant läsning för den som vill följa landstingsdebatten i de olika både större och mindre frågorna. Lorichs var själv landstingsman. Jag delar till fullo hans uppfattning att tillkomsten av landstingsorganisationen år 1863 var mycket betydelsefull för den kommande utbyggnaden av hälso- och sjukvården i de olika länen, då genom denna reform landstingen fick det övergripande ansvaret och successivt tog över från statliga organ, länsstyrelser, kyrkliga organ, kommuner etc. Även Wawrinsky var av samma uppfattning.
Matts Bergmark. Från pest till polio. Stockholm 1983:
Denna bok i utgåva ett fick jag på 1950-talet, när jag slutade ett vikariat på Statens bakteriologiska laboratorium i Stockholm. Redan då fann jag den mycket utmanande och intressant och nu ihop med mitt nyvaknade intresse för medicinhistoria har jag i den funnit mycket av det som jag i en avslutande reflexion skulle vilja behandla i mitt föredrag. Jag återkommer till detta.
Åke Boman. Sot och bot. Lasarett i Västerås under 200 år. Västerås 1986, upplaga 2:
Denna lilla bok skrev Boman 1976 till 200-årsminnet av Västerås första lasarett. Den handlar inte om länet i övrigt och inte om vården utanför sjukhus. Jag, som dock var sjukvårdsdirektör vid tiden då boken skrevs, har inget som helst minne av bokens tillkomst; det måste ha varit en affär enbart mellan min dåvarande ordförande och Boman. Nu tycker jag förstås att det är bra att boken blev skriven och att den medicinhistoriske eldsjälen Åke Boman hade bevakat jubileumstillfället. Boman har för övrigt skrivit ännu en liten bok som enbart behandlar de första femtio årens sjukhusjournaler (de infördes av Carl Bruzelius vid lasarettet nr 2, alltså 1786). Numera anser jag Sot och bot vara en mycket läsvärd och behändig bok fast den är mycket komprimerad och närmast har karaktären av uppslagsbok och endast behandlar lasaretten i Västerås.
Margareta Machl och Kerstin Rännar. Psykiatrins begynnelse i Västmanland. Upptagningsanstalten för sinnessjuka 1882-1945. En översikt 1884.1893.
Detta är en fin liten skrift, som dels innehåller en kortfattad medicinhistorisk bakgrund av ungefär det slag som jag borde eller kunnat ha presenterat som min egen och som dels innehåller deras originella prestationer att ha grävt fram ur dammet från upptagningsanstaltens tidigare existens och tagit vara på dess journaler från tiden 1882-1945 och (också detta som en originell prestation) ha behandlat de första tio årens journaler. Jag kan bara hoppas att de skall vilja och kunna bearbeta åtminstone ännu en tioårsperiod.
Göran B. Nilsson. 100 års landstingspolitik. Uppsala 1966
Denna bok har Nilsson skrivit på landstingets uppdrag. Den skildrar som Lorichs bok (nr 7) landstingets verksamhet, är torrare och sakligare än Lorichs och redovisar inte alls så mycket om landstingets egentliga beredning ihop med landstingsmötena. Jag vill för övrigt passa på att som en kommentar till dessa båda böcker erinra mina åhörare om de två frågor som jag tycker genomgående har varit stridsfrågor inom landstinget. Jag tänker på frågorna om centralisation contra decentralisation inom landstingsområdet respektive specialiseringsgraden dels inom länet, dels gentemot regionnivån. Redan vid det första landstingsmötet 1863 skar det sig genom att landsbygden krävde att ingen utbyggnad skulle få ske inom Västerås förrän distrikten skulle få sina lasarett i Köping, Sala och Norberg. Och så har det fortsatt och fortsätter ännu.
Oskar Björnänger: Bota – Lindra – Trösta. Hälso- och sjukvården i och kring innersta Mälardalen under fyrahundra år. Sjukvårdsförvaltningen i Köping, 1983.
Björnänger bodde i Köping och ägnade sig mycket åt historia. Boken är innehållsrik och närmast heltäckande men ägnar sig som framgår av titeln endast åt KAK-området (Köping-Arboga-Kungsör)
Nils Carlsson: Hälso- och sjukvården i Fagerstabygden, jubileumsskrift. Fagersta lasarett 1949-1989.
Carlsson var sjukhusdirektör vid sjukvårdsförvaltningen i Fagersta. Fagersta lasarett ersatte det lilla lasarettet i Norberg, som hade verkat sedan landstings-organisationen kom till 1863. Det blev ett delat lasarett med både kirurgi och medicin. Skriften håller sig helt till Fagerstaområdet.
Eva Bohm: Okänd/godkänd/legitimerad. Svenska sjuksköterskeförenings första 50 år. Stockholm 1961.
Rigmor Wendt: Kerstin Nordendahl – en sjuksköterska i tiden. Stockholm 1999.
Agneta Emanuelsson, Rigmor Wendt: I folkhälsans tjänst. FoU-rapport 43. Stockholm 1994.
I min litteraturredovisning har jag också tagit med ovanstående tre böcker för att visa att jag skulle ha velat hitta och läsa mer om sådan vård som bedrivits av andra än läkare, d v s sjuksköterskor, distriktssköterskor och barnmorskor. Men det är verkligen tunnsått, åtminstone vad gäller tiden före 1928. Eva Bohms bok behandlar främst sjuksköterskan och hur deras utbildning växte fram genom Röda korset, Sofiahemmet och så småningom också genom landstingens av staten godkända sjuksköterskeskolor, av vilka senare vårt eget landsting fick sin första 3-åriga sjuksköterskeskola inom 1928 års lasarett.
Den andra boken, Rigmor Wendts bok, omfattar distriktssköterskan, ytterst värdefull vad gäller den öppna vården, främst ute i distrikten.
Den tredje boken handlar om barnmorskorna, vilka tillkom relativt långt innan de övriga båda kategorierna.
Jag hoppas att vi i framtiden i vår föreläsningsserie skall hitta experter som är villiga att berätta om dessa verksamheter. Notera alltså att vi är nästan framme vid 1900-talet innan det tillkommer vårdpersonal med sådan värdefull utbildning för det egentliga och praktiska vårdarbetet.
Till min litteraturförteckning har jag i efterhand fogat ytterligare två böcker som jag inte hade läst vid tiden för föredraget, nämligen
Svea Öhlander, sjukvårdsutbildningen i Västerås 1889-1993, landstingets utbildningsavdelning.
Notera att denna lilla bok är skriven av vår egen Svea Öhlander, tidigare sekreterare i Medicinhistoriska sällskapet Westmannia och nu medlem i dokumentationsgruppen. Hennes bok är välskriven och lättläst.
Svenska sjukhus. En översikt över det svenska sjukhusväsendets utveckling till 1900-talets mitt. Stockholm 1948.
Detta verk om tre stora band kan sägas vara en fortsättning på R Wawrinskys bok, ovan redovisad.
Slutligen vill jag ännu en gång markera att jag ser den ovanstående litteraturförteckningen som en väsentlig och värdefull del av min bakgrundsteckning och har avstått från att göra en egen beskrivande bakgrundsuppsats.
Avslutande kommentarer avseende avsnittet litteratur
Nästan alla böcker jag läst eller gått igenom och som jag nu redovisat har uteslutande behandlat den slutna vården och främst lasarettsvården. Från början, år 1776, fanns det elva vårdplatser, år 1778 blev det 20 som år 1826 ökade till 48. Ända till landstingsorganisationens tillkomst 1863 fanns det i hela länet endast dessa 48 platser. Det får man väl anse vara ganska lite för hela länsbefolkningen. Och denna vård – vet vi ju också – betjänade bara den allra fattigaste befolkningen och får väl sägas vara mycket outvecklad, ty något sjukvårdskunnande och någon sjukvårdsutbildad personal fanns inte. Det talas som sjukvakterskor i ytterligt ringa antal, högst ett par stycken. Jag får intrycket att detsamma gällde ända in på 1900-talet.
I städerna fann stadsläkare och för landsbygden provinsialläkare sedan 1700-talet för vård och tillsyn utanför sjukhuset, men någonting om den vården har jag inte hittat i mina böcker.
Sedan landtinget kom till 1863 skedde en kraftig utbyggnad av lasaretts-verksamheten och fortfarande var det bara de fattigaste som fick ligga på dessa sjukhus. Men de som var med och beslutade om denna utbyggnad var de verkliga topparna i länet som adel, godsägare, aristokratin, gruvindustrins representanter i landstinget.
Till sist under detta avsnitt gör jag ett sammanfattande omdöme om läget beträffande befintlig dokumentation av vården i Västmanland i ett historiskt perspektiv fram till 1928. Jag har inte hittat någon bok som någorlunda översiktligt och samlat beskriver hela den västmanländska vården och som kan sägas vara en lättillgänglig historisk information under såväl gången som innevarande tid. Det närmaste är Björnänger men den gällde ju bara KAK-regionen.
Det är alltså hög tid – både för Medicinhistoriska Sällskapet Westmannia och landstinget – att börja denna historiska beskrivning, inte minst av den oerhört dynamiska tid som ägt rum under de senaste 50-60 åren.
I tre följande overheadbilder vill jag nu redovisa en sammanställning av länets olika lasarett ända från början och framåt till 1928 års lasarett, vårt första delade lasarett och vår början till ett lasarett.
Våra lasarett
Det första bestående lasarettet i Sverige var Serafimer-lasarettet i Stockholm. Det togs i bruk år 1752 och planerades för 8 dubbelsängar för sammanlagt 16 patienter. Det var från början avsett för hela Sveriges och Finlands behov av sjukvårdsresurser för veneriska och (andra?) botbara sjukdomar. Efter bara några år insåg man att även andra delar av landet också behövde skaffa sig lasarett – inte minst också för behov av sådana sjukhus för att utbilda nya läkare.
1.
Det första lasarettet i Västerås tillkom 1776. Det förlades inom den s k hospitalstomten bredvid hospitalskyrkan och bestod av 3 dubbelsängar och 5 enkelsängar fördelade på två rum, det ena för ”de med veneriska och det andra för de med kroniska sjukdomar behäftade personer”. Läkare blev en fältskär som hette Martin German.
2.
Det andra lasarettet i Västerås tillkoma under 1786. Då hade med dr och chirurgie magister Carl Bruzelius tillträtt tjänsten som lasarettsläkare vid nyåret. Då flyttades lasarettet till en större byggnad inom hospitalsområdet med ett större rum för veneriskt sjuka och två mindre rum för övriga patienter. Efter några år fick man också disponera övervåningen. Antalet vårdplatser ökade till 22 år 1816 enligt Åke Boman.
3.
Det tredje lasarettet i Västerås tillkom 1826 då det flyttades till ett trevånings bostadshus vid Stora gatan 20. I detta fanns 14 sjukrum med plats för 48 patienter. Samma år avgick Bruzelius och efter-träddes av provinsialläkaren i Västerås Johan Anders Widberg, som avgick 1858. 1859 utnämndes med dr och chir mag Fredrik Claréus till lasarettsläkare.
4.
Västerås fjärde lasarett togs i bruk den 13 augusti 1867. För detta hade byggts en helt ny lasaretts-byggnad i Stallhagen (arkitekt P U Stenhammar) med ett sängantal av 62, varav 16 för veneriska patienter. I en fristående byggnad uppförde en upptagningsanstalt för 14 mentalsjuka patienter år 1882. Lasarettet tillkom dock inte utan komplika-tioner. Krav hade rests från alla de tre andra regionerna utanför Västerås om att även landsbygds-regionerna skulle få egna lasarett innan någon ytterligare utbyggnad skulle ske i Västerås.
År 1863 tillkom en organisation LANDSTINGEN som skulle ges ansvar för sjukvården. Redan vid det första landstingsmötet tillsattes en kommitté för utredning om den fortsatta utbyggnaden av lasaretts-vården. Vid urtima möte år 1864 beslöt landstinget, enligt kommitténs förslag, att sådana länsdelslasarett skulle byggas i Sala (30 vårdplatser), Köping (30 vårdplatser) och Norberg (22 vårdplatser). Något år senare beslöts att också göra utbyggnaden i Västerås. Och därmed kunde lasarettet i Stallhagen byggas.
5.
Det femte lasarettet i Västerås står färdigt och öppnas den 28 januari 1928. Det blir till sist ett delat lasarett med medicinklinik 84 vårdplatser (+ 56 vårdplatser i reumatikerpaviljongen) och kirurg-klinik med 125 vårdplatser samt med en patologisk enhet och en röntgenavdelning. Det blir också länets centrallasarett.
6.
I den fortsatta utbyggnaden av lasaretten byggs ett helt nytt lasarett i Fagersta 1949 och nedläggning av lasarettet i Norberg. I Fagersta byggs en enhet med 72 vårdplatser + förlossning och BB, vilket redan 1954 blir utbyggt med ytterligare 60 medicinvård-platser. Genom detta blir lasarettet ett delat lasarett. Även i Köping blir utbyggnad med en medicinenhet 1949 till ett delat lasarett. Så sker också i Sala 1952. En helt ny lasarettsbyggnad blir det ytterligare i Köping 1962, i Sala 1971 samt – en första etapp i det helt nya stora centrallasarettet i Västerås 1968 – Västerås sjätte lasarett.
7. Övrigt.
För att ej glömmas bort nämns här slutligen dels epidemisjukhuset i Västerås, byggt 1888, dels sanatoriet Skogsfjället i Västerås, byggt 1911. Båda dessa verksamheter inordnades så småningom som kliniker inom centrallasarettet, infektionskliniken respektive lungkliniken.
Jag tänker nu avsluta min framställning med några slutreflexioner som kommit för mig efter all den litteratur som jag satt mig in i. Jag förstår er om ni kanske tycker att jag är kritisk och undervärderar ”de gamla storheterna”, men jag tycker att detta också bör sägas så här i ett föredrag som vid ett millennieårsskifte skall inleda en föreläsningsserie som skall heta ”Vården i Västmanland i ett historiskt perspektiv”. Detta bör vi också veta!. Och i dessa slutreflexioner knyter jag an till och finner stöd i åsikter som framförts av en mycket större auktoritet än Per S Månsson, nämligen Matts Bergmark i hans bok ”Från pest till polio”, som jag redan nämnt i min litteraturförteckning. Jag läser innantill från texten i boken. (Se bladen som följer)
Sjuksängen med tröst och deltagande, men i övrigt syntes han dömd att spela den passive åskådarens blygsamma roll”.
Från sitt djupa bottenläge under förra århundradet (måste anses vara 1800-talet!) har läkarvetenskapen emellertid lyckats arbeta sig upp igen….. Medicinens väg från botten var sannerligen mödosam. Levande materia är svårhanterligare än den döda som teknikerna arbetar med. De senare fick dessutom verka på jungfrulig mark och hade det ur den synpunkten lättare än de medicinare som först måste vräka undan grundmurade vanföreställningar och blind auktoritetstro…
Det finns en tråkig tendens att undervärdera de vetenskapsmän som levde i gångna tider. Vad däremot ”medicinens store” beträffar har åtminstone författaren svårt att frigöra sig från känslan av att de övervärderas. Det mesta i deras tankevärld var alldeles fel. Deras storhet har vanligen bestått i att de i någon enda detalj såg längre än sina samtida. Sin egen tids barn var de likafullt. Vilket oftast var tur för dem. Ty det var farligt, livsfarligt, att vara före sin tid….
Man kommer inte ifrån det. Till alla de plågor makterna sänt på människorna har också adderat sig allt onödigt lidande om läkare tillfogat dem i den allra bästa välmening.
Det var sannerligen inte mycket av det gamla som överlevde den nödvändiga gallringen. Vad som återstod efter konkursen var främst den Jennerska vaccinationen och en del droger. Det mesta måste utmönstras och vrakas som värdelöst gods. Allt fick göras om från början, nya vägar finnas.
Men från och med 1800-talets sista decennier började medicinen bli en PRAKTISK vetenskap, ägnat att komma lidande människor till verklig hjälp.
Så långt Matts Bergmark
Avslutning
Så blev ändå det sista stycket hoppingivande för tiden efter 1800-talets sista decennium! Och vi som lever idag vid det nya årtusendets början har verkligen fått vara med om en oerhörd medicinsk utveckling.
Härmed slutar jag min framställning med tack för uppmärksamheten samt beklagar den dåliga akustiken här i landstingets stora och vackra sessionssal.