Datum: 19 Nov 2008
Föreläsare: Lena Runfeldt och Marianne Nordström
Marianne Nordström:
Jag jobbade på Ängsgården i femton år tills det lades ner.
Lena Runfeldt:
Jag jobbade på Ängsgårdens konvalescenthem som föreståndare 1984 fram till dess det lades ner, 1988.
Lena Runfeldt:
Ängsgårdens konvalescenthem beläget i Surahammar byggdes 1969 med plats för 60 patienter och lades ner januari 1988, knappt 20 års verksamhet. Jag har tyvärr inte trots flera försök kunnat få fram några fotografier från den tiden.
Byggnaden bestod av fyra enheter med plats för 15 patienter på varje enhet. En avdelning fungerade som sjukhem åren 1975-1982 i väntan på att ett nytt sjukhem skulle byggas. Dessutom fanns läkarexpeditioner, bastu, sal för sjukgymnastik, tvättrum, arbetsterapirum. Vi hade en daglig sjuksköterske-mottagning, där vi gjorde omläggningar, injektioner, gav mediciner. Ett stort kök med matsal, dagrum med en stor vacker öppen spis, som tyvärr alltid rök in.
Patienterna kom på remiss från länets alla lasarett, Sala, Fagersta, Köping och Västerås. Västerås stod för ca 40% beläggning, de övriga lasaretten totalt 30% och resterande 30% var patienter som kom direkt från hemmet. Remisserna bedömdes av oss, ej av läkare. Konvalescenttiden var ungefär tre veckor för de flesta. Patienterna kom mestadels från medicin- och ortopedkliniker.
Varför Ängsgårdens konvalescenthem placerades i Surahammar vet man ej med säkerhet. En förklaring kan vara att Surahammar ligger någorlunda lika långt från samtliga lasarett i länet. Det byggdes på den tiden då landstingets ekonomi var ganska god och man hade råd med den här sortens vård, en slags ”lyxvård”, även om den sortens vård mycket väl behövdes och behövs. Idag får patienterna liknande vård i form av hemsjukvård och liknande.
Det är inte vanligt att landstingen bedriver den här sortens konvalescensvård utan det ligger mer under kommunens ansvar. Vid nedläggningen av konvalescenthemmet var tanken att hemsjukvård med natt- och kvällspatruller skulle byggas ut för de besparingar man gjorde och även kunna nyttja andra konvalescenthem i länet.
Marianne Nordström: Patienterna kallades för gäster när de kom till Ängsgården. Avdelningarna bestod av femton rum på varje avdelning. Två rum var avsedda för handikappade, rummen var något större med bredare dörröppningar för att underlätta för bl a rullstolsbundna. Det fanns också ett dubbelrum för äkta makar. På varje avdelning fanns ett tvättrum, ett dagrum med TV. Från varje rum fanns en utgång till ett grönområde. En solstol fanns för varje gäst.
Inför vistelsen fick gästerna en kallelse samt en lista över ordningsregler med uppgifter om mattider, vad som fanns på rummen och vad de behövde ta med sig hemifrån. Inskrivning skedde kl 14 varje dag och det kom 6-7 gäster varje dag. Vid inskrivningen frågade vi dem hur mycket de kunde klara på egen hand. En del gäster kunde inte själva gå till matsalen, några kunde inte sköta sina mediciner och många behövde hjälp med insulinsprutor, ögondroppar t ex. Vi förvarade gästernas mediciner och delade ut till dem vid varje måltid.
För de gäster som kom från kirurgkliniken och var nyopererade fanns ett omläggningsrum. Omläggning ägde rum varje morgon mellan kl 08-10.Då hade vi också hjälp av en undersköterska.
Frukost serverades kl 10 och då delades också medicinerna ut. Ingen mat lagades på Ängsgården. Den kom från Österängen, ett ålderdomshem i närheten.
Om någon blev akut sjuk skickades de omedelbart till akutkliniken på respektive lasarett. Inför utskrivningen kontaktades alltid servicehus, hemhjälp eller liknande för att säkerställa att det fanns hjälp vid hemkomsten.
Lena Runfeldt: Då vi ofta hade patienter från ortopedkliniken kom regelbundet en sjukgymnast. En gång i veckan kom en läkare och hade mottagning dit gästerna själva fick köa. Vi var inte involverade i detta om det inte var så att det krävdes hjälp från oss. Gästerna var ”sig själva” och kände sig inte i en sjukhusmiljö. Ängsgården utgjorde ett mellansteg mellan sjukhus och hemmet. Dock krävdes en hel del hjälp från oss.
När Ängsgården startade tillsattes en och en halv sjukskötersketjänst. Många gäster behövde hjälp med medicinhantering. Inför nedläggningen kunde man konstatera att omvårdnadsbehovet blivit allt större för varje år som gått. Personalstaten var vid starten 8-9 personer, ungefär en personal på varje avdelning och de utförde i princip städjobb eftersom det var byte av gäster nästan dagligen. Dessutom fanns kökspersonalen, vi sjuksköterskor en och en halv befattning samt sjukgymnast och arbetsterapipersonal.
Beläggningen var ganska konstant 92-95% och medelåldern 76 år. Den äldsta som varit på Ängsgården var 91 år och den yngsta 39 år. Mot slutet av verksamhetstiden blev klientelet allt tyngre. Det kunde röra sig om eftervård av cancerpatienter.
Ur statistik 1969:
Största diagnosgruppen var cardioskleros vilken också inkluderade hjärtinfarkter.
Därefter följde Psychastenia samt ledbesvär.
Högt blodtryck, diabetes och reumatiska sjukdomar.
På Ängsgården hade man nattpersonal som kom på eftermiddagen. Sjuksköterskorna hade alltid beredskap men fick sova hemma och kunde bli uppringda vid behov.
Son sjuksköterska fick man dagligen göra medicinska bedömningar, vilket gjorde att man alltid var aktiv. Alltid var det någon patient som blev dålig och skulle skickas till lasarettet och man var alltid koncentrerad på sitt arbete.
Till storhelgerna sökte alltid en stor grupp ”gäster”. Det kunde ibland vara svårt att prioritera vilka som skulle få komma. Vi brukade kalla dem ”julgästerna”.
När Ängsgården lades ned skulle det innebära en besparing för landstinget med 13 miljoner kronor. Tre och en halv miljon av dessa pengar skulle överföras till hemsjukvården.
Efter det att verksamheten lagts ned och sålts till kommun bedrivs idag till största delen förskoleverksamhet. Någon del utgjorde en period dagverksamhet inom psykiatrin. År 1994 öppnades här en vårdcentral, Ängsgårdens vårdcentral. Intill vårdcentralen ligger företagshälsovården, tidigare Surahälsan, idag Mälardalens företagshälsovård.
Ängsgårdens konvalescenthem
Dagrummet
Solaltaner
