Elsa Hallsmar
Datum: 8 dec 2008
Föreläsare: Fd skolsköterskan Elsa Hallsmar
Plats: Lärcentrum Centrallasarettet Västerås
Vi skall förflytta oss 60-70 år tillbaka i tiden. År 1939 bröt kriget ut i Finland. Det var en mycket tråkig nyhet. Många unga pojkar gick frivilligt ut i kriget. De flesta överlevde och kom hem igen. Det fanns en slogan: ”Finlands sak är vår”.
I Europa härskade Hitler. Han beordrade tyskarna vandra in i det ena landet efter det andra. Först Polen, Ungern, Tjeckien, Finland och sedan Frankrike, Belgien och Holland samt Danmark och därefter Norge. Då blev vi instängda från alla håll pga kriget och kunde inte komma utanför landets gränser. Varför Sverige blev skonat har diskuterats. Hitler var angelägen om att importera järnmalm från Sverige, något han behövde till sin krigsindustri och han ville också frakta soldater genom Sverige. Det vars mycket kritik mot dessa resor. Jag befann mig själv en gång på Sala station, när tåget stannade där och jag såg många tyska militärer som gjorde uppehåll där ett tag. De tyska soldaterna var långa och klädda i utsvängda byxor och höga stövlar, helt olika våra svenska soldater i sina gråa vadmalskläder.
Det är fortfarande så att nog ingen riktigt vet hur vi slapp undan kriget. Det ryktades om att Göring kunde ha lagt ett gott ord för svenskarna, eftersom han var gift med en svenska. Han vistades ofta i Sverige om somrarna. Släktingar till hans fru hade ett sommarställe ute på Mälaröarna.
Alla svenska män i 20-45 årsåldern var inkallade. Endast gubbar och kvinnor fanns kvar hemma. Kvinnorna lärde sig många yrken. De arbetade i skogen, körde traktorer. Inom industrin arbetade också många kvinnor.
Gengas. Det var brist på olja och bensin. Många sysselsattes med skogsarbete för att ta fram bränsle till gengas. Sverige behövde bränsle till bilar och traktorer. Ett gengasaggregat placerades baktill på bilar och eldades med små vedpinnar. Det gick bra även om man inte kunde köra lika fort som med bensin. Om man skulle resa långt var man tvungen ha ett par extra säckar med ved med i bilen. Både bussar, lastbilar och taxibilar använde gengas.
Mörkläggning. Mörka gardiner för alla fönster. Uppstod en glipa var man tvungen klistra för den.
Ransonering. Varor av alla de slag ransonerades. Kaffe, socker, mjöl, matfett, kött och fläsk, tvättmedel, textil, skor och stövlar med mera, med mera. Kuponger delades ut av Kristidsnämnden. Man kunde byta kuponger med varandra. Den som inte drack så mycket kaffe kunde byta dessa kuponger mot något annat. Däremot fick man inte gå direkt till en bonde och köpa t ex fläsk.
Jag tog sjuksköterskeexamen våren 1944 och hösten samma år blev jag inkallad, Det kom det ena papperet efter det andra. Först fick jag ett varningspapper att jag hade blivit placerad i Långträsk i Norrland. Sedan ändrades placeringen till Muodoslompolooo, en ort långt norrut vid finska gränsen. Jag hann aldrig åka dit förrän jag fick en ny placering. Ett expressbud kom på cykel med ett papper som han ville ha påskrivet. Det gällde rekvisition till uniform samt placering. De hade inte hunnit få färdigt uniformer utan jag skulle använda den uniform som distriktssköterskor använde. Beställning av uniformer gjordes hos Paul Bergström, som sydde upp uniformerna. Jag ringde genast och beställde en uniform och dagen efter fick jag hämta den. Man fick uppge storlek på rock, mössa, kjol, byxor, väst och tre blusar. Två av blusarna var av randigt beigt sjukskötersketyg och den tredje av lite finare kvalitet. Vi fick pengar till att köpa skor, pjäxor och raggsockor. Allt var välorganiserat.
På nästa placeringsorder stod Burträsk. Det låg inte lika långt norrut. Jag hann aldrig upp på tåget förrän det kom en ny placeringsorder. Denna gång skulle jag till Boden. Jag kunde i alla fall fortsätta på den biljett jag hade till Muodoslompoloo. Jag skulle infinna mig på fästningssjukhuset. Jag startade klockan nio på kvällen från Sala och var framme klockan tre på eftermiddagen dagen därpå. Vi var tre stycken i en sovvagn, som sov och snarkade. På tåget var så trångt att militärer låg på bagagehyllorna, där man brukar ha väskor. En del satt ute i korridoren. Det var ändå en god stämning. Största problemet var när man skulle gå på toaletten, då man var tvungen kliva över dem som satt och låg i korridoren. Det blev bättre utrymme närsängarna i kupéerna hade bäddats upp.
Väl uppe i Boden stod häst och släde och två militärer, som erbjöd mig skjuts till fästningssjukhuset. På sjukhuset bjöd de på kaffe och smörgås. Jag skulle dock inte stanna där utan skulle arbeta i det Garnisonssjukhuset inne i berget. Där var iordningsställt ett helt sjukhus. Det var stort, bestod av operationssalar, mottagningar, avdelningar med bäddade sängar. Jag var där och tittade men det skulle inte användas förrän vårt land ockuperades. Om det blev så skulle patienterna från garnisonssjukhuset och andra som behövde vård föras över dit. Jag arbetade på Garnisonssjukhuset hela tiden.
Det blev som bekant inte krig.
När jag åkte tillbaka hem på våren 1945 hördes att Sverige skulle få hjälp från England. Det blev fred våren 1945.
Garnisonssjukhuset, där jag arbetade, var ett fint sjukhus med olika specialiteter, t o m barnavdelning. Det kom patienter från Norge. Många av dem hade köldskador, i synnerhet på fötterna. Flyktingar som tog sig över gränsen från Norge till Sverige hjälptes av våra soldater till våra sjukhus för vård. Samma sak gällde flyktingar som kom från Finland. Med häst och släde mötte våra soldater upp vid gränsen och transporterade dem till sjukhuset. Vid ett tillfälle hade soldaterna sett ett litet knyte liggande vid vägkanten. Soldaterna stannade och upptäckte att det var en liten bebis som låg där. Han hade ingen namnlapp. De tog barnet med sig till sjukhuset. Barnet var kvar där och ingen frågade efter det så länge jag arbetade där. En sköterska på barnklinken tog hand om det som fosterbarn tills eventuellt föräldrarna hörde av sig. Röda Korset hjälpte till vid sådana händelser.
Jag hade några dagars ledighet som jag skulle ta ut innan jag slutade, Jag och några till åkte då upp till Abisko, en resa som tog en hel dag. Vi skulle åka skidor men fick inte gå ut på fjället ensamma, då risken var stor att vi skulle förvilla oss och gå över gränsen till Norge. Militärer följde med oss. Tyska soldater stod vid Abisko gränsstation. Tåget fick vända där och ej fortsätta till Narvik.
Det finns en film ”Någonstans i Sverige”, som nyligen har gått på biograferna. Det lär ha kommit en ny version med Loffe Carlsson i en av huvudrollerna. I filmen kan man se hur soldaterna satt vid gränsen och hjälpte flyktingarna över till Sverige.
Efter krigsslutet återvände jag till min gamla avd 9, kvinnlig avdelning, på centrallasarettet här i Västerås. Stannade där tills jag gått assistentåret, varefter jag sökte till Karolinska sjukhuset. Där var jag med och strejkade, det var den första strejk som sjuksköterskorna hade. Sjuksköterskelönen var 250 kr i månaden samt mat och husrum, vilket de tyckte var alldeles för lite. Samtliga sade upp sig och begärde 500 kr i månadslön för att stanna. Styrelsen sammanträdde och beslutade ge dem den begärda lönen på 500 kr i månaden. Detta var våren 1946. Sjuksköterskeförening var en ganska ny förening med Gerda Höijer som ordförande. Hon hade en bror i regeringen, kanske fick hon hjälp av honom. Efter tiden på Karolinska sjukhuset arbetade jag på sjukhuset i Söderhamn. Läkaren där hade ”skrämt iväg” sköterskan. De hade blivit osams. Jag blev uppmanad söka dit vilket jag gjorde. När jag frågade vad som hade orsakat bråket svarade läkaren: ”Jag blev så arg. Jag hade en spruta i handen och som var blodig och då sprutade jag alltihop upp i taket och då gick sköterskan”.
Jag stannade i Söderhamn över sommaren och började sedan på Akademiska sjukhuset, där jag stannade ett par år tills jag gifte mig. Efter giftermålet flyttade vi till Skultuna.