Föreläsare: Barnmorska Fil mag Päivi Karmakar
Tid: 21 nov 2007-11-22
Plats: Lärcentrum Ing 7 Centrallasarettet
Päivi Karmakar kommer från Finland, där hon tog sin sjuksköterskeexamen 1980. 1981 kom Päivi till Sverige och började sin karriär på Västra sjukhuset i Västerås. Barnmorskeutbildning i Västerås 1988-1989. Sedan dess huvudsakligen arbetat på förlossningsavdelningen i Västerås, mest som förlösande barnmorska men kortare perioder på BB och på gyn avdelningen. År 1994 utbildning i sexologi, etik och moral, sjukhusadministration. Magisterexamen år 2001.
Jag har letat fram material från förr och också tänkt berätta lite om hur det är idag. Man måste titta på det gamla som varit om man skall kunna förstå vad det blivit av det hela och hur det fungerar idag.
Jag kommer från Finland, där jag gick min sjuksköterskeutbildning 1979-1980. Jag träffade då min nuvarande man, som ville att jag skulle flytta till Sverige men först ville jag ha ett yrke. Jag väntade till dess och den 7 januari 1981 kom jag till Sverige och började min karriär på Västra sjukhuset i Västerås.
Jag tyckte ni hade så ”konstig” sjukvård här i Sverige, då avdelningarna var låsta. Jag fick dock ganska snart klart för mig att det rörde sig om en psykogeriatrisk avdelning. Jag trodde först att alla avdelningar var låsta.
Så småningom kom jag till barnkliniken som sjuksköterska. Min dröm hade egentligen alltid varit att bli barnmorska. Jag gick därför barnmorskeutbildning här i Västerås 1988-1989. Sedan dess har jag huvudsakligen arbetat på förlossningsavdelningen i Västerås, mest som förlösande barnmorska men kortare perioder har jag tjänstgjort på BB och på gyn avdelningen.
Idag är min huvudsakliga sysselsättning att vara förlösande barnmorska. Jag arbetar ca 20% som KLARA-barnmorska, dvs i en verksamhet där man arbetar med förlossningsrädda kvinnor. Jag är dessutom huvudhandledare för barnmorskestuderande och ansvarig för planering av deras kliniska utbildning.
År 1994 ville jag utbilda mig ytterligare. Jag läste sexologi, etik och moral, sjukhusadministration m m. Så småningom engagerade jag mig i omvårdnadsteorier och läste till min magisterexamen som jag fick år 2001. Det kändes viktigt för mig att ha den kunskapen.
Jag har alltid varit intresserad av kvinnors situation i samhället och också av världen utanför.
I Sverige har vi det mycket bra men många kvinnor ute i världen har det inte det. Ca 500-600 000 kvinnor i världen dör varje år i samband med barnafödande. Ungefär 40 miljoner aborter sker varje år, varav ca 20 miljoner är säkra, resten osäkra. Detta sker just nu.
De flesta människor, både kvinnor och män, har någon sorts relation till en barnmorska. De äldre männen kanske kommer ihåg den barska barnmorskan som sade till dem ”Sitt här!”. De fick sitta utanför förlossningssalen och vänta tills barnet var fött. Barnet fick man titta på genom en glasruta i bästa fall. De yngre männen kommer kanske ihåg oss för att de tycker att vi barnmorskor blir lite för närgångna ibland och vill ta med dem in i förlossningen alldeles för konkret. Några män accepterar medan andra inte tycker om det. Det händer att telefonen ringer inne på förlossningsavdelningen och då kan det vara en man som ringer och säger; ”Hej, vi har fått värkar”. Det är spännande att männen är engagerade men det är trots allt en kvinnovärld vi befinner oss i.
Minnen av barnmorskor är mycket starka. Jag tror att alla av er har något minne av barnmorska. Jag deltog i en barnmorskekongress i Manilla 1999, där man presenterade en studie där man hade intervjuat kvinnor mellan 65-90 år, hur de ordagrant kunde beskriva vad barnmorskan hade sagt eller gjort.
Att vara barnmorska betyder att man tillhör en yrkeskår som egentligen alltid har funnits. Så länge det har funnits människor har det funnits kvinnor som har hjälpt andra kvinnor vid barnafödande. I bibeln andra Mosebokens första kapitel finns barnmorskan nämnd:
Kungen av Egypten talade med de hebreiska barnmorskorna, Shifra och Pua, och sade: När ni hjälper de hebreiska kvinnorna vid förlossningen se då efter: är det en pojke skall ni döda honom, är det en flicka får hon leva. Men barnmorskorna vars gudfruktiga och gjorde inte som kunden hade befallt utan lät pojkarna leva. Då kallade kungen dem till sig och frågade varför de gjorde så. De svarade att hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är starka, de har fött innan barnmorskan hinner fram. Gud lät det gå bra för barnmorskorna och folket växte till och förökade sig kraftigt. Eftersom barnmorskorna var gudfruktiga lät Gud dem få hem och barn.”
Om Sokrates kan man läsa att hans mor var barnmorska.
I läroboken för barnmorskor kan man läsa: Vårt samhälles makthavare männen har stegvis skaffat sig kontrollen över detta yrke och barnmorskan används som ett verktyg i den sociala kontrollen av kvinnans sexualitet och fruktsamhet, hur den medicinska utvecklingen av förlossningskonsten skett på bekostnad av traditionell kunskap.
Enligt statistiken träffar en svensk kvinna en barnmorska ungefär 50 gånger i sitt liv. I de mötena är kvinnan ofta mycket mottaglig för ny kunskap. Barnmorskor har tydligen en stor betydelse när det gäller att kunna påverka människor.
Det senaste som införts i mödrahälsovården är sk hälsosamtal. När kvinnan ringer och berättar att hon är gravid kallas hon till en barnmorska inom en vecka. Barnmorskan ställer då frågor som rör t ex användning av mediciner, alkoholvanor, rökning, motion, kost mm. En ganska färsk forskningsrapport visar att ca 1000 barn med alkoholskador föds varje år i Sverige.
Som nämnts tidigare har det alltid funnits barnmorskor och från början var det kvinnor som hjälpte kvinnor. Så småningom tyckte man att kvinnor som sysslade med förlossningar ägde en viss fallenhet för yrket. De skulle vara kunniga, äga en viss klokhet. På medeltiden skulle barnmorskan vara gift eller änka. Senare tyckte man att barnmorskan skulle själv ha fött barn.
Det finns få män inom barnmorskeyrket. I Sverige rör det sig om ett 20-tal manliga barnmorskor, varav en del fortfarande är verksamma. Sista åren har andelen minskat ytterligare.
Någon gång på 1700-1800-talet beskrivs att männen kunde få ett visst tillträde till förlossningsrummet. Det rörde sig mest om högutbildade män, som antingen skulle hjälpa till med förlossningen eller teologiskt utbildade män, där man ansåg att de kunde se framtiden för barnen utifrån det klockslag det var fött osv. Detta var endast möjligt för människor med mycket pengar. På landsbygden och bland mindre bemedlade människor användes barberare eller fältskärare vid förlossningskomplikationer och då det kunde krävas styrka.
På 1960-talet började männen få tillträde till förlossningsrummen och även engagera sig i kvinnans graviditet.
Från allra första början var naturen barnmorskans lärare. Det var där man hittade mycket och kvinnorna lärde av varandra. Så småningom och väldigt tidigt såg man till att skriva läroböcker. På 1600-talet skrev två barnmorskor var sin lärobok. Den ena hette Justine Siegemundin från Tyskland och den andra Loysa Bourgeois från Frankrike.
Den mest kände vad gäller förlossningshistoria är läkaren Johan von Horn, som levde i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Han kallas för den svenska förlossningskonstens fader. Han hade i sin tur lärt sig förlossningskonst av erfarna barnmorskor och fältskärare vid det berömda Hotel Dieu i Paris som var högsätet för förlossningskonsten. Johan von Horn skrev den första läroboken för barnmorskor år 1697: Den Swenska Wäl-öfvande JordGumman.
Ur boken kan man läsa följande kunskap:
Om en fru bär ett gossebarn är hon glad och frodig, gråter inte mycket och hennes högra kind är rödare än den vänstra. Högra bröstet är hårdare, stinnare och större än det vänstra. Gossebarnet rör sig mer på den högra sidan. När kvinnan går använder hon högra foten först. Alltid tvärtom om kvinnan bär på en flicka.
Det första svenska barnmorskereglementet kom år 1711. I det reglerades barnmorskornas utbildning. Barnmorskorna har nästan en 300-årig utbildning. Utbildningen blev bättre i slutet av 1700-talet då Stockholms Allmänna Barnbördshus i Stockholm öppnades och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg år 1782 samt i Lund. Detta gav möjlighet till praktisk utbildning.
En förordning för Stockholms barnmorskor från 1686 lyder:
Att hon vill och skall sig trogen, flitig och oförtruten stilla emot alla som hennes bistånd fordra och behöva i deras barnbörd det vare sig rik, fattig, hög, låg både natt och dag.
På det här sättet började barnmorskans profession.
Det berättas i läroboken för barnmorskor om en hov barnmorska Catharina Went som fick hedersuppdraget att biträda när Karl den XII föddes. Enligt uppgift fick hon dubbelt så mycket betalt som Johan von Horn.
Viktigt för en barnmorskas profession är:
- systematisk teori. Barnmorskans område är reproduktiv och perinatal omvårdnad. Det innefattar sexologi och reproduktion i hela livscykeln och har definierats tillsammans med ICM (International confederation of midwives) och FIGO (Federation of international Gyneocology and Obstretics).
- Auktoritet.
- Samhällig sanktion
- Etiks kod och en kultur. Koden togs i ICM:s kongress 1993.
Svenska barnmorskeförbundet har haft ett etiskt råd som arbetat med etiska frågor. Men sedan några år är det avslutat. Idag säger man att de etiska frågorna skall vara med vid varje fråga. Barnmorskor jobbar alltid mycket nära grundläggande etiska frågor.
Barnmorskan skall vara en fullkomlig och privilegierad barnmorska. Man presenterar sig ofta som att ”jag är barnmorska” inte ”jag arbetar som barnmorska”. Barnmorskorna har sin legitimation och sin brosch.
Broschen symboliserar en trädstam med tre rötter som delar sig till tre grenar. Kronan har den heliga livstriangelformen. Bland smaragdgröna löv hänger fyra gyllene frukter, ”önskebarn”. I trädets topp sitter tuppen som symbol för vaksamhet och trygghet.
När barnet är fött och moderkakan tas ut brukar vi alltid visa att navelsträngen ser ut som en trädstam och blodådrorna på placentan ser ut som grenarna på ett träd.
År 1819 beslutades att barnmorskeutbildningen skulle vara sex månader.
År 1856 förlängdes den till nio månader och därutöver kunde man gå en tremånaderskurs för instrumental förlossning.
År 1921 blev utbildningen tvåårig
År 1953 tvåårig sjuksköterskeutbildning samt en ettårig barnmorskeutbildning.
År 1993 blev barnmorskeutbildningen högskolemässig, vilket innebär treårig sjuksköterskeutbildning, ett och ett halvt års yrkeserfarenhet samt ett och ett halvt års specialistutbildning inom obstetrik och gynekologi.
Förra året, år 2006, ändrades reglerna något genom den s k Bolognaprocessen, så att högskoleutbildningarna i hela Europa skulle motsvara varandra och att man därigenom kan förflytta sig från den ena utbildningen till den andra samt att betygssystemet blir detsamma överallt.
I och med högskolestatus fick barnmorskorna också möjlighet till forskning. Idag finns ca 75 disputerade barnmorskor i Sverige, ca 1%.
Den första disputerade barnmorskan i Sverige hette Vivian Wahlgren. Hon disputerade år 1982. Hennes avhandling handlade om Lapis, som användes rutinmässigt på alla nyfödda barn. Avhandlingen har titeln Omprövning av Crede-profylax. En studie i omhändertagandet – vården Mor och Barn. Hennes avhandling ledde till att man upphörde med lapisering av nyfödda barn.
Svenska barnmorskeförbundet som organiserar barnmorskorna som en intresseorganisation har ca 6400 medlemmar.
Om man tittar på omvärlden saknar t ex den afrikanska kontinenten ungefär 600 000 barnmorskor. När det gäller att minska mödradödligheten har vi inte kommit någonvart. Vi kommer att få svårt att hinna nå de uppsatta Millenium målen till 2015. Det börjar bli bråttom.
Vad gör och gjorde barnmorskorna?
Från början jobbade barnmorskorna mestadels inom förlossningsvården och det är nog den bild de flesta människor har. Idag finns barnmorska inom flera områden. Mödrahälsovården där barnmorskorna arbetar med graviditetskontroller men även med preventivmedelsrådgivning, gynekologiska hälsokontroller, akupunkter, klimakterierådgivning.
På förlossningen arbetar man förutom som förlösande barnmorska även inom ett flertal speciella områden. Barnmorskor utför ultraljud, något man började med i Västerås juni 1990. Till en början utförde man endast gestationsålder, dvs graviditetslängd. Så småningom har barnmorskorna vidareutbildats och idag arbetar de också med tillväxtkontroller osv. Om det upptäcks avvikande värden vid kontrollerna får patienten tid för läkarbesök.
Det allra senaste inom ultraljudstekniken är NUPP, en slags riskvärdering. Man mäter storleken av en vätskespalt i fostrets nacke med hjälp av ultraljud. Det finns ett samband mellan vätskespaltens storlek som kromosomavvikelser. Undersökningen kan kombineras med blodprov som tas i vecka 9-13 då man mäter nivåer av två olika graviditetshormoner i blodet. Utifrån dessa mätningar kan man räkna ut hur liten eller stor sannolikheten är för kromosomavvikelse hos barnet. Internationella erfarenheter talar för att ca 90% av graviditeter med kromosomavvikelser kan upptäckas med denna metod.
Förlossningsbarnmorskor arbetar också med förlossningsrädda kvinnor, en verksamhet som pågått sedan 1993. Idag arbetar tre barnmorskor med detta. De möter kvinnorna och samtalar med dem och gör upp individuella vårdplaner.
Barnmorskorna på BB har en återbesöksverksamhet på BB, mottagning för amnings rådgivning.
Barnmorskorna på gynekologmottagning/avdelning arbetar förutom med preventivmedelsrådgivning också med cytostaticabehandling av kvinnor med gynekologisk cancer, medicinska aborter, klimakterierådgivning, urininkontinens, prolapskontroller.
Barnmorskor finns också på ungdomsmottagningar. En verksamhet som finns sedan 1980-talet samt finns barnmorskor också på fertilitetsmottagningar.
När man tittar historiskt på mödravården har man alltid förstått betydelsen av kvinnans hälsa för det ofödda barnets hälsa, haft en stor respekt för den gravida kvinnan och behandlat henne på ett speciellt sätt. I gamla kinesiska dokument skrivna före Kristus råddes den havande kvinnan undvika för mycket arbete och mat. I gamla testamentet gavs råd till gravida kvinnor. I Indien skrev en läkare 200 år före Kristus om kosthållning och klädsel under graviditet. Samtidigt skrev även en romersk läkare flera kapitel om mödra- och förlossningsvård.
I Sverige var det framförallt Johan von Horn som skrev en hel del hälsovård både vad gäller graviditet och spädbarnsvård i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet.
Mödrahälsovården började utvecklas på allvar på 1800-talet, först i Frankrike och därefter i England. Även i USA började mödrahälsovård växa fram.
I början av 1900-talet började barnmorskan i mycket liten skala arbeta med förebyggande åtgärder även i Sverige. Man tog urinprov men detta var första gången kvinnan kom till barnmorska före förlossningen. Tidigare hade barnmorskan träffat kvinnan först vid förlossningen och då fanns det mycket små möjligheter att förutse eller förhindra komplicerade förlossningsförlopp. Till en början var åtgärder riktade direkt mot sjukdomsförebyggande åtgärder främst i syfte att upptäcka graviditetstoxikos.
År 1935 lade den dåvarande medicinalstyrelsen fram ett förslag om förebyggande mödra- och barnahälsovård. Målet var att garantera en fri hälsovård för alla. Samtidigt förbättrades en hel del andra saker. Bostäder och det allmänna hälsotillståndet förbättrades. Antibiotika blev tillgängligt. En hel del förlossningar skedde på sjukhusen istället för i hemmen. I början av 1900-talet föddes i stort sett samtliga barn i hemmet. På 1930-talet hade antalet hemförlossningar sjunkit till hälften. Från och med 1960-talet sker så gott som alla förlossningar på sjukhus. Idag, i början av 2000-talet, föds 1-2 promille, ca tusen barn hemma. Det rör sig om planerade hemförlossningar. Sedan några år accepterar Stockholms läns landsting hemmet som ett ställe för förlossning. Riskbedömning görs i samtliga dessa fall. Är kvinnan frisk och har en frisk graviditet och har en barnmorska som vill assistera vid förlossningen betalar landstinget i Stockholm barnmorskans arvode. Förutom Stockholm finns möjligheten också i ett område nära Järna. I Västmanland finns ingen barnmorska som assisterar vid hemförlossningar men ca 0,2-0,3% av barnen föds hemma eller på väg till sjukhuset. Det handlar då om oplanerade förlossningar.
Om man ser globalt på förlossningar är det fortfarande så att många kvinnor i världen föder sina barn hemma. Man påstår att sjukhus förlossningar är mycket säkrare än hemförlossningar. I många länder har kvinnorna ingen möjlighet att komma till sjukhus. Om det finns en barnmorska på sjukhuset och kvinnan kan komma till henne kan barnmorskan hjälpa flera kvinnor samtidigt. Det var på det sättet sjukhus förlossningar utvecklades i Sverige.
Enligt uppgift från State och Art 2001 samt från WHO sägs att födelseplatsen ska vara en plats där kvinnan känner sig trygg och på den mest perifera vårdnivån där säker vård kan ges. För en lågriskbedömd kvinna kan detta vara hemma, vid en liten kvinnoklinik, på ett förlossningscenter i en stad eller kanske på en förlossningsavdelning på ett stort sjukhus. Idag finns många mindre BB-avdelningar i Sverige. Idag diskuteras om BB-avdelningar med mindre än 2000 förlossningar skall stängas.
I Nederländerna sker en tredjedel av alla förlossningar i hemmet. Den stora skillnaden mot Sverige beror dels på korta geografiska avstånd till förlossningskliniker, dels på skillnader i synen på födandet och dess organisation.
År 1951 kom ca 70% av alla gravida kvinnor till mödrahälsovården. Idag är siffran i stort sett 100%.
År 1981 kom allmänna råd från Socialstyrelsen som anger att huvudmålet för mödra- och barnhälsovård var att minska dödlighet, sjuklighet och handikapp hos blivande och nyblivna mödrar och barn, försöka minska skadliga påfrestningar på föräldrar och barn, stödja och aktivera föräldrar i deras föräldraskap och härigenom skapa gynnsamma förutsättningar för en allsidig utveckling hos barn.
Det var framförallt fyra viktiga råd.
- Somatisk vård, som innebar kontroller med provtagning, vikt, blodtryck, bedömning av fostertillväxt
- Mödraundervisning skall ingå i vården. Avslappning, andningsteknik, kosts, hygien och förlossningsförberedelser. Kunskap skulle bryta den onda cirkeln av rädsla och smärta. Barnmorskan hade startat sitt arbete som kunskaps- och hälsoupplysningsförmedlare
- Föräldrautbildning. År 1978 kom betänkandet från barnomsorgsgruppen om föräldrautbildning. Länets barnmorskor fick utbildning att leda grupper. Barnmorskan började arbeta mera psykosocialt. Pappans roll i samband med förlossningen. Separata/anpassade grupper t ex ensamstående mammor, unga mammor, tvillinggrupper. Pappagrupper bildades. Information i form av förlossningsvisningar. Barnmorskor från den öppna vården kom med sin grupp till förlossningsvisning, tittade på lokaler osv. Detta har dock försvunnit idag. Nu får man gå till vårdskolans aula och titta på ett bildspel. Det känns bättre så. Det var så bra för patienternas integritet att gå i korridoren med värkar och bli på tittade av en stor visningsgrupp.
Det finns fortfarande grupper som inte nås av föräldrautbildning. Det rör sig om de kvinnor som inte behärskar svenska språket. Man har dock startat ett projekt som fungerar bra.
- Preventivmedelsrådgivning. Före 1960 fanns inte så mycket preventivmedel. Kondom, pessar och naturmedel fanns. Mindre pålitligt var amning, avbrutet samlag. Sexuell avhållsamt, dock troligen mindre förekommande. År 1964 kom p-piller. De har utvecklats och idag har man de sk trefas-p-pillren.
Trots att vi idag har väl beprövade preventivmedel har vi många oönskade graviditeter. Abortlagen kom 1975, som innebar att kvinnan hade rätten till abort. Den nya lagen gav barnmorskorna ett nytt ansvarsområde.
Sedan 1980 får barnmorskan med en speciell delegation skriva ut p-piller. På 1970- och 1980-talen kom också ungdomsmottagningarna och många barnmorskor blev engagerade även inom detta område. Barnmorskorna började arbeta mera med STD, prevention av sexuellt överförbara sjukdomar. Man började också arbeta med sex- och samlevnadsfrågor, akupunktur vid gynekologisk smärta.
Efter en avhandling som gjordes av Anna Berglund i Västerås kom mödrahälsovårdsutredningen SoS-rapport 1996:7, där man föreslog antalet barnmorskebesök till 8-9 för normala friska förstföderskor. Tanken är att man bedömer kvinnans behov i början av graviditeten och ser om hon ska följa s k basprogram. De kvinnor som har behov ska istället erbjudas flera besök. I Anna Berglunds avhandling framkom att man kan minska antalet barnmorskebesök hos de friska kvinnorna.
Tidigare skulle alla gravida kvinnor gå till en läkare. Idag tar barnmorskorna med sina patientfall till en läkare och har en diskussion kring de fall som behöver något extra.
På 1980-talet började barnmorskorna utföra gynekologiska hälsokontroller och på 1990-talet inrättades en tjänst som samordningsbarnmorska.
Vad händer inom förlossningsvården?
Från början hade Västmanland flera olika platser för förlossningsvård. På 1850-talet fanns ett lasarett vid Stora Gatan. År 1864 beslöt landstinget att bygga lasarett i Köping, Norberg och Sala.
År 1941 öppnades en förlossnings- och BB-verksamhet vid Sala lasarett. 1968 stängdes förlossningsverksamheten och flyttades till Västerås. BB-verksamheten försvann ett år senare.
År 1948 öppnade kvinnokliniken i Västerås med dr Fåhreus som chef. Från 1949 fanns det fyra BB-platser i Norberg fram till Fagersta tog över 1949. Där hade man 16 vårdplatser och ca 400 förlossningar. År 1969 flyttades förlossningsverksamheten till Köping. Köpings förlossningsverksamhet stängdes 16 juni 1994. Idag bedrivs förlossningsverksamhet endast i Västerås.
År 1990 föddes flest barn, 2730 barn. Födelsetalet har legat kring 2600 barn varje år. År 2006 föddes 2639 barn.
Förlossningsverksamheten flyttade från gamla lasarettet till nya lokaler 1973 och just nu håller man på att renovera dessa lokaler.
Hur har barnmorskans arbete förändrats under åren?
Barnmorskans arbete har alltid varit att se till att det ofödda barnet mår bra. I många årtionden har barnmorskan använt tratt för att lyssna på barnets hjärtljud. I början av 1970-talet kom en ny metod som förändrade barnmorskans arbete. Tekniken gjorde sin entré inom förlossningsvården genom att CTG (cardiotocografi) infördes. Många äldre barnmorskor har berättat att de kopplade på den där apparaten och pratade om dipp 1 och dipp 2, det var nedgång i barnets hjärtljud. Dipp 1 betydde tidig deccelation (nedgång i barnets hjärtljud), dipp 2 sen nedgång. Apparaterna har blivit alltmer avancerade och det senaste som kommit på 2000-talet är STAN, där man utöver barnets hjärtfrekvens även kan få ett Ekg och T/QRS kvot, s k ST-analys på barnet och genom en tolkningsmodell kunna förutse asfyxi hos barnet. Ph-tagning på navelsträngen ger även en värdefull information om barnet kan ha en respiratorisk eller metabolisk acidos.
Den nya tekniken har fört med sig mycket gott, men också vissa bisaker. Ibland har man inte kunnat tolka den information man fått fram. Uppmärksamheten från kvinnan har ibland flyttats till apparaten. När jag skrev min magisteruppsats om kvinnornas upplevelse av omvårdnaden i samband med förlossningen kom det fram att många kvinnor kände sig rädda för tekniken. Jag intervjuade en grupp kvinnor och en av frågorna handlade om miljön och integriteten. Det var överraskande att så pass många kvinnor var rädda för apparaterna, tyckte de var obehagliga etc. Man har en känsla att tekniken ger trygghet, vilket inte alltid upplevs av våra patienter. Samma slutsats har flera olika forskare dragit, framförallt i studier som är genomförda i England. En fråga är om man behöver övervaka barnet hela tiden. Om barnet övervakas hela tiden får man små avvikelser som vi inte vet vad vi skall göra med. Det har hävdats att den ökade kejsarsnittsfrekvensen delvis kan bero på att man får falska signaler, som inte behöver betyda någonting.
Omhändertagandet av asfyxistiska barn har utvecklats mycket och idag klarar man även mycket för tidigt födda barn. Förr i tiden bäddades för tidigt födda barn ned i en låda med lite värme runt. Det lyckades i en del fall. Idag skickas mammorna före v 27 till Uppsala om man tror att de ska föda men barnkliniken i Västerås tar hand om alla barn efter graviditetsvecka 27. Idag klarar man barn som är födda i vecka 25. Allt fler för tidigt födda barn klarar sig tack vare t ex att man kan ge mamman kortison som i sin tur ökar barnets lugnmognad.
Inom neonatalvården har man tagit fram ett system där de för tidigt födda barnen tillåts vara i fred (Fritid). Tidigare tog man blodprov på barnet, man kunde sticka och hålla på en hel del. Nu har man s k vårdfritid, barnet får inte störas. Man planerar allt som skall göras med barnet och gör allt på en gång.
Man har också utvecklat den s k kängurumetoden, där barnet tillåts vara hud mot hud så mycket som möjligt antingen hos mamman eller pappan. Metoden kommer ursprungligen från ett sydamerikanskt land. Man upptäckte att för tidigt födda barn, som inte hade tillgång till kuvöser överlevde bättre om man satte barnet innanför mammans kläder hud mot hud. Då hade barnet större möjligheter att överleva. Detta görs i allt större utsträckning på avd 69 idag men även på förlossningen. När barnet har mätts och vägts efter födelsen sätter vi bara på det en blöja och uppmuntrar föräldrarna att ha barnet hud mot hud. Vi var lite oroliga hur mammorna skulle kunna dricka kaffe t ex. Men det visar sig att har de ingenstans att lägga barnet så fixar de det. Om mamman inte finns för tillfället utan endast pappan och om han dessutom kommer från ett annat land och inte är van vid nyfödda barn reagerar de ofta starkt men mycket positivt att kunna värma och ge närhet till sitt barn..
Smärtlindring. Hur gjorde man förr?
Synen på smärtlindring under förlossning har präglats av samhällets syn på födandet. Man kan även se olika trender när det gäller smärtlindring.
Förr i tiden var den kristna kyrkans föreställningar och moral avgörande. Kyrkan i Sverige förbjöd under en lång tid all användning av smärtlindring vid förlossning. Bibelns ord att ”kvinnan skall föda sitt barn med smärta” upptogs av det patriarkaliska samhället på 1500-talet som en dygd. Hjälpkvinnor som på olika sätt försökte lindra de födandes smärta dömdes för kätteri.
Man försökte många sätt som man trodde skulle underlätta havandeskap och förlossning. Man klädde t ex den unga bruden i löst sittande brudkläder. Under havandeskapet gick förberedelserna ut på att lätta och lossa. En glad kvinna skulle få en lätt förlossning. Det stämmer också idag, en positivt inställd kvinna får ofta en lättare förlossning. Förr användes också örter som intogs men även användes som omslag. Lämpliga ställningar, massage, varma bad och värme skulle också underlätta värkarbetet.
I början av 1990-talet kom en ”grön våg”. Man hade dubbelsängar på förlossningsavdelningarna med badkar osv. Syftet var att förlossningen skulle ske mer naturligt.
ABC-klinikerna (Active Birth Center) startade i Stockholm och Göteborg och hade en period på ca tio år, varefter de successivt lades ned på grund av ekonomiska neddragningar. Den goda tanken med ABC var att kvinnan kunde träffa samma barnmorska under sin graviditet och som också var med henne under förlossningen och eftervården. Genom att förlossningarna flyttades till sjukhuset förlorade vi också den kontinuitet som distriktsbarnmorskorna hade. Kvinnorna i sin tur kände sig också mycket tryggare då de visste vem som kom att näravara vid förlossningen. Det är aktuellt idag med one-to-one care. En kvinna skall följas i hela vårdkedjan eller man skall ha ett kontinuerligt omhändertagande, vilket innebär att man skall ha åtminstone en och samma barnmorska under förlossningen.
På 1990-talet blev det aktuellt att papporna skulle närvara på BB. Kvinnovärlden försvann, då man låg flera kvinnor i samma sal och hade väldigt ont och upptäckte att även kvinnan bredvid också hade ont. En omföderska kunde berätta för en förstföderska hur hon skulle lägga barnet till bröstet osv. Vi barnmorskor är ganska eniga om att det försvann mycket av kvinnovärlden när papporna kom till BB. Det blev då istället familjen som kom i fokus. Mannens och kvinnans upplevelse av förlossning är olika. Mannen kan inte förstå hur det känns att ha ont i stjärten efteråt vilket däremot en kvinnlig sängkamrat gör.
Tidigare var målet att kvinnan skall föda säkert, överleva och få ett friskt barn. Det gäller naturligtvis fortfarande. Vi har dock belastats av att det skall vara en positiv upplevelse att föda barn. Vi barnmorskor känner oss ansvariga för att upplevelsen att föda barn skall vara positiv. Det är inte alltid lätt att uppnå.
Många kvinnor vittnar också om den tiden de lämnades ensamma i förlossningssalarna. Kvinnan kom till sjukhuset, pappan fick sitta utanför salen. Kvinnan var ibland rädd att kalla på barnmorskan och om hon gjorde det kunde det hända att barnmorskan inte alltid var så tillmötesgående. De kunde tycka att kvinnan kom antingen för sent eller för tidigt. Också idag tycker man sig uppleva den tendensen. När är kvinnorna välkomna till förlossningen, antingen kommer de när de har förvärkar eller också tycker vi att de kommer för sent. Framförallt kvinnorna själva är rädda för att komma för sent då de i så fall inte kan få någon smärtlindring. Ibland får jag en tanke att vi tycker” att sjukvården skulle fungera riktigt bra om vi inte hade dessa störningar som kallas för patienter.” Vår inställning oroar mig.
Vi har naturligtvis sett pappornas betydelse vid förlossningarna. De ger mycket trygghet till sina kvinnor. Det finns flera studier som visar detta. Minskat behov av smärtlindring och känslan av en mer positiv förlossningsupplevelse. För några år sedan diskuterades mycket kring Dulor. Man tar in en annan kvinna, som inte är barnmorska, in i förlossningssalen. Hon är inte barnmorska men kunnig i födandet och har skapat en relation till kvinnan under graviditeten och följer med som en medkvinna vid förlossningen. Då kände vi barnmorskor oss lite avundsjuka och tyckte ”Vad har hon där att göra. Vad gör de som inte vi kan göra etc.”
År 1975 kom lagen som gav alla kvinnor rätt till smärtlindring i samband med förlossningen. Lagen medförde efterfrågan på mer avancerade smärtlindringsmetoder. Främst ökade användandet av epidural. Ca 30% av kvinnorna får epidural idag, både förstföderskor och omföderskor. Tittar man på enbart förstföderskor är siffran ungefär 47-48%. En förlossning är aldrig helt smärtfri men kvinnorna får mycket god lindring med hjälp av epidural. Dessutom har bättre läkemedel tagits fram. Det händer att kvinnan nästan kan sova under den aktiva fasen. När de kommer till krystningsfasen vaknar de dock till.
Kvinnorna idag vill inte ha ont och de har aldrig haft ont. De blir överraskade att det skall göra så ont att föda barn. En hel de kvinnor har med sig en hel del tidigare erfarenheter som gör att de har svårt att lita på sin omgivning.
Kejsarsnitten har ökat starkt. På 1970-talet förlöstes 2-3% av barnen med kejsarsnitt, idag år 2007 är siffran 19.8%. Totalt i hela landet rör det sig om ca 20%. År 1988 var siffran 10%. Ökningen ökade starkt från år 1999, 14%. Därefter har det fortsatt uppåt. Man försöker analysera orsaken till det ökande antalet kejsarsnitt. Man skyller gärna på den födande kvinnan idag att hon inte vill föda utan vill ha s k önskesnitt.
På 1600-talet fanns en operatör som gjorde kejsarsnitt. Utgången var ofta mycket negativ, de flesta kvinnor dog. Om kvinnan dog och barnet levde var man tvungen att ta ut barnet innan kvinnan fick begravas. På det sättet började man träna sig på kejsarsnitt.
I början av 1800-talet kom man på en bra metod när man gjorde hysterectomi. Man tog bort livmodern samtidigt som man tog ut barnet. Mot slutet av 1800-talet övergick man till att behålla livmodern vid kejsarsnitt och resultaten blev allt bättre.
I Sverige utfördes det första kejsnarsnittet, där kvinnan överlevde, år 1758. Första gången det blev en längre överlevnad för både mor och barn var 1883.
För 145 år sedan, den 21 nov 1862, citeras följande hämtat från Internet:
Den sorgliga berättelsen om Annas kejsarsnitt.
Tidigt på morgonen en novemberdag år 1862, närmare bestämt den 21, kommer en kvinna med födelsevärkar till barnbördskliniken i Uppsala, Anna Dalström.
Ganska snart kan barnmorskan konstatera att förlossningen inte kommer att bli normal. Anna är liten och späd och har troligen för trångt bäcken. När klockan har hunnit bli 21 underrättas Anna att hon nog måste opereras om moder och barn skall kunna räddas. Alternativet är att låta barnet dö. Anna går med på att opereras. Förberedelser görs. Anna får lavemang och urinblåsan töms med kateter. Nykokta tvättsvampar och rikligt med is hämtas.
Operationen. Till sin hjälp har huvudläkaren sju andra läkare, var och en med en given uppgift att fylla under operationen. Klockan är 22 när operationen inleds. Anna andas in Kloroform till att börja med. Operationen går till en början bra och barnet är fullt av liv två minuter efter att det tagits ut. Det blev en flicka. Efter en stund tillstötte blödningar från livmodern. Narkosen har upphört och Anna är vaken. Läkaren kämpar i timmar för att få livmodern att dra ihop sig. Ett stort isstycke i livmodern får till slut den att dra sig samman och blödningen minskar. Medan detta pågått har Anna fått en blandning av vin och buljong. Ingenting nämns hur hon mår under tiden. Efter att hon har legat med öppen buk under några timmar och isen har gjort verkan börjar man suturera. Efter ytterligare en timme får Anna morfinpulver och två läkare övervakar henne natten igenom. En natt då hon bara kan sova stundtals. Komplikationer tillstöter. Dagen därpå döps den lilla flickan. Hon kommer att heta Carolina Benedicta Kejsaria efter läkaren som hette Benedict i förnamn, Kejsaria för att hon föddes med kejsarsnitt. Anna ammar sitt barn ett par gånger under förmiddagen men på eftermiddagen tilltar buksmärtorna. Anna får gasbindning i magen och för att lindra det får hon lavemang, kräkmedel. Magen är som en stor ballong och kl 4 samma dag avlider Anna.
Varför dog Anna? Läkaren som skötte Anna de här dagarna ansåg att det kunde bero på att Kloroform som bedövningsmedel kunde orsaka gasbindning i magen. Enligt honom var det på den tiden ett välkänt faktum att hysteriska kvinnor får väderspänningar. En annan mera modern förklaring var att Anna drabbades av en stor chock som ledde till döden.
Vad hände med Carolina? Den lilla flickan flyttades mellan olika fosterhem och försörjdes av fattigvården. Fattigvården var ganska generös mot den lilla flickan och när hon kom till ett fosterhem vid 7 års ålder fick hon köpa ett par kängor. Flickan levde till 1938. Hon levde sitt liv som torparfru utan att få några egna barn men hon hade tre fosterbarn.
Antalet kejsarsnitt ökar. Andelen sugklockor har inte ökat så mycket. Det rör sig idag om ca 7-8%. Tångförlossning, som en gång i tiden användes ganska mycket, har minskat avsevärt, mest på grund av att ingen kan använda tång. Men idag har vi fått tillbaka läkaren Lidbjörk som besitter kunskapen och han har lärt några av sina yngre kollegor.
På BB-avdelningen idag arbetar nästan enbart barnmorskor. Tidigare arbetade också sjuksköterskor på BB. Vården har förändrats. Vårdtiden är idag i genomsnitt 2.7 dygn. Det senaste sparbetinget kirurgkliniken skulle göra innebar att kvinnorna skulle skickas hem efter tolv timmar.
Tidigare kunde kvinnorna få stanna på BB upp till nio dygn. Barnmorskorna gick runt med bäcken och kvinnorna fick kissa och blev spolade i stjärten. Mor och barn var åtskilda. Barnen låg i barnsalen och mamman hade inte tillgång till sitt barn.
Barnmorskorna arbetar också mycket med amningsteknik. Man kan se mamman och barnet som en biologisk enhet och det gäller även amning. Evolutionärt sett är amning en förutsättning för överlevnad. Modern fick impulser från barnet och förstod att barnet skulle näras. Kärlek uppstod och hon stannade också hos barnet och gav skydd och värme medan mannen gav andra förutsättningar för överlevnad.
De avbildade frukthetsgudinnorna har oftast hållit och ammat ett barn. Jungfru Maria ammade Jesus-barnet.
I gamla Egypten, Grekland och Rom lämnade aristokratins kvinnor bort sina barn för skötsel och amning till ammor. Dessa var oftast slavinnor eller fattiga kvinnor från landsbygden. De aristokratiska kvinnorna skulle istället ägna sig åt umgängeslivet, politiken, bli mera sexuellt aktiva och vara förlustelseobjekt till männen. Under 1700-talet var ammor vanligt även i Europa.
I Sverige finns det statistik från början av 1940-talet när det gäller amning. Amning minskade från 1940 till 1970-talet men har sedan dess ökat. Länge hade man mycket bestämda regler på BB när och hur man skulle amma. Barnen låg i barnsalen, sköttes av barnskötare och kördes till mammor på en rullvagn på bestämda tider: kl 6, 10, 14, 18 och 22. Barnet skulle ammas 15-20 minuter och fick inte sova kvar hos sin mor. Sköterskorna lade barnet på bröstet för amning och skötte bröstvårtorna.
Under 1990-talet kom WHO-projektet Baby Friend Hospital och tio steg till lyckad amning. Man började ta in barnen till mamman och pappan. Idag är det självklart att alla barn sover hos sina mammor dygnet runt. Alla nappar försvann från BB och tillägg användes bara till barn som av medicinska skäl behövde det. Idag är amningssiffrorna höga och personalen på BB gör ett fantastiskt jobb.
Vid konferensen jag bevistade nyligen sade man att ”Visst, vi har flyttat förlossningarna till sjukhuset och vi har fått antibiotica och bättre sjukvård mm. Men barnmorskan är ändå den personen som har den största betydelsen för att barnadödligheten har sjunkit. Man visade en bild på en gammal barnmorska med sin tång. Den s k life-saving-skills, utbildning, som de här barnmorskorna fick, skall vi vara rädda om och föra vidare. Idag saknar jag äldre kollegor som hade det stora kunnandet. De använde sina sinnen på ett helt fantastiskt sätt. Jag minns en kväll då jag hade påbörjat en förlossning med en förstföderska. Det gick lite sakta framåt. Då kom en äldre erfaren barnmorska som med vana händer hjälpte förstföderskan och helt plötsligt fanns bara barnet där. Det var något magiskt över dessa barnmorskehänder. Tillsammans med mina kollegor försöker jag föra över kunskap till yngre kollegor. Jag kan dock känna att mycket barnmorskekunnande har försvunnit samtidigt som vi fått områden där vi skapat ett fantastiskt kunnande.
Jag är barnmorska och jag tycker att jag har världens bästa yrke.