Föreläsare: F d överläkare Klas Levin
Datum: 2004-03-26
Klas Levin född 1935 i Stockholm. Avlade studentexamen 1954, därefter medicinstudier vid Karolinska Institutet 1954-1960. Med. Lic. 1962. Med. Dr. KI 1973. Doc. i Uppsala 1974. Underläkartjänstgöringar på C-las Västerås 1960 – 1964, Karolinska Sjkh och S:t Eriks Sjkh Sthlm 1964 – 1973. Överläkare m.m. Kemiska Lab och Blodcentralen C-las Västerås 1973 – 1989. 1990 – 1994 överläkare Klin kem lab Sabbatsbergs Sjkh Sthlm och 1995-1998 dito S:t Görans Sjkh. Publicerat ett 40-tal vetenskapliga arbeten inom det medicinskt – kemiska området.
Diverse fackliga uppdrag 1965 – 1975. Moderat landstingsman i Västmanland 1980 – 1989
Det är mycket roligt att få göra den här föreläsningen. Jag hoppas jag kan få med lite känslor i den då det finns väldigt starka sådana från min sida och minnen av i huvudsak behagliga upplevelser, som är knutna till blodcentralen.
I själva verket kan jag bekänna för dem som inte visste det, att jag har ingen utbildning i ämnet. Jag är utbildad sk klinisk kemist, den analytiska delen av blodverksamheten. Det var inte nödvändigt att ha den kompetensen. Dessutom hade jag varit ett par veckor i början av 1960-talet nere på gamla tappningen. Jag vet alltså vad det handlar om.
Jag har först tänkt gå in lite på vad som hade hänt innan blodcentralen öppnades 1954. Jag har också en del material kring själva öppnandet. Jag skall tala om vilka som har tjänstgjort vid blodcentralen, speciellt de som var med från början. Ett avsnitt om hur tekniken har utvecklats, vilket jag tycker är en riktig rysare när man tänker på vilka instrument vi använde i början. Jag vill också berätta om blodgivarna och de omfattande diskussioner som varit kring hur man skulle rekrytera blodgivare och vilken roll ersättningen till dem spelar. Dessutom tänkte jag visa lite siffror, slumpvist utvalda hur produktionen har utvecklats. Jag vill också nämna det förträffliga samarbetet som manifesterats, även här idag. Uppsala som alltid har intresserat sig mycket för vad vi gör och även så när vi firar 50-årsjuibileum. Jag har också några exemplar av vilka källor jag har använt.
Blodgivningen har gamla anor. Det finns uppgifter om att påven Innocentius VII år 1492 fick blodtransfusion från tre pojkar. Alla fyra dog.
Sporadiska berättelser finns fram till 1678 om mer eller mindre lyckade transfusioner. Men 1678 förbjöds proceduren därför att väldigt många dog.
Större omfattning fick blodgivningen först år 1900, då österrikaren Carl Landsteiner beskrev blodgrupperna i det s k AB0-systemet. För det fick han Nobelpriset 1970. Senare hade man också kommit på hur man skulle göra för att blodet inte skulle levras i de behållare man tog upp det i. Man satte till citrat, och det gör man fortfarande. Det är ett utmärkt medel. Men någon rimlig nivå av säkerhet uppnådde man inte förrän 1940. Då beskrev min namne Philip Levin Rh-systemet. Det var förutsättningen för att blodtransfusion skulle kunna utföras någorlunda säkert.
Redan 1934 hade man på S:t Görans sjukhus i Stockholm under ledning av en läkare vid namn Erik Sköld, börjat tappa blod. Framförallt på grund av att blödarsjuka personer behövde blod. Den verksamheten flyttade över till S:t Eriks sjukhus ganska snart efteråt.
Äkta maken som skänker sitt blod till sin mycket svaga hustru, som ligger i sängen
En viktig person för blodgivningen i Sverige var en läkare Birger Broman, som öppnade en avdelning på Statens rättskemiska laboratorium 1947. Avsikten var att försöka spåra brottslingar med hjälp av blodgruppen. Det var den tidens DNA. Det var primitivt men ändå till en viss hjälp. Vad som är särskilt intressant ur vår synpunkt är att man skickade en ung sjuksköterska härifrån Västerås till den blodgruppsserologiska avdelningen. Det var en ung sjuksköterska som fick det uppdraget omkring 1950. Hon var då anställd vid operationsavdelningen eftersom det inte fanns någon blodcentral. Det var så det gick till på många ställen i Sverige. Man började på operationsavdelningarna eftersom där förelåg ett klart behov. Då var det inte frågan om en blodbank eller en blodcentral. När man befarade att någon skulle blöda eller någon hade blött mycket kallades blodgivarna in till operationsavdelningen. Det var på den här tiden man bjöd blodgivarna på blodig biff för att stimulera blodgivarrekryteringen, vilket kan ha varit en bristvara särskilt under kriget. Det serverades även konjak till blodgivarna. Något man hör talas om än idag.
Konjaken togs bort. Det visade sig att de som kom och gav blod var folk i utryckningstjänst, poliser, brandmän. Det var naturligtvis inte lämpligt om de luktade sprit i tjänsten.
Politiker som satt i sjukhusdirektionen. En del lever fortfarande. Då var det vanligt att lasarettsläkarna deltog i sjukhusdirektionens sammanträden. Noteras bör också att det var lasarettets mångårige syssloman von Zweigberg som har skrivit protokollet. Man undrar om han har gjort det personligen. Det är ingen särskilt skicklig maskinskrivare som har förfärdigat protokollet.
Pudelns kärna. §77:
Styresmannen anmälde att centrallasarettets blodgivningscentral öppnades den 27 mars 1954.
Det är alltså precis 50 år sedan.
När protokollet skrevs ett par månader senare hade redan 227 blodgivare passerat genom blodcentralen. Man beslutade att blodcentralen skulle sortera direkt under lasarettsläkaren på kemiska laboratoriet.
Under stora huvudtrappan låg laboratoriedelen av blodcentralen, medan den del där man tappade blodgivarna låg mitt emot kirurgflygeln i sutterängvåningen. Det finns trevligt beskrivet varför man lade den där.
Ur ett utdrag ur en skrivelse till förvaltningsutskottet, kan man läsa motiveringen till varför man lade tappningen där. Man säger att det har varit badrum där. ”Ifrågavarande badrum har varit avsedda för inom sjukhusbyggnaden tidigare boende underläkare, sjuksköterskor och biträdespersonal. Antalet dylika hyresgäster är numera högst begränsat och dessas behov av bad kan tillgodoses genom andra badrum”.
I fortsättningen på den här bilagan kan man läsa att den häpnadsväckande summan av 8097 kr behövdes för resterande ombyggnad för att anpasssa rummen för blodverksamheten. Det ter sig inte ens sannolikt i dagens kostnadsläge.
Detaljerad bild av vad de 8097 kr skall användas till.
Man fick målningsarbetena t ex för 200 kr. Man hade delvis egna hantverkare.
Laboratorielokaler under trappan.
Det enda som anknyter till sjukvård är en brits som syns på bilden. Dit kunde man kalla in besvärliga blodgivare och undersöka. Dessutom finns det lite kylskåp, lab-bänkar . Det var inga märkvärdigare saker.
Då skall vi se vilka som arbetade här. Jag har en kopia av ett protokoll när man utsåg blivande lasarettsläkaren.
Det var en imponerande lista av läkare som sökte tjänsten. Det var åtta läkare. Samtliga blev sedermera laboratorieläkare på olika sjukhus i Sverige, de flesta utanför universiteten. Av dessa åtta sökande beslutade direktionen att förorda S Gustaf Lindhe. Man visste inte alla hans förnamn. Han hade aldrig kallats för Gustaf. Det var något de fick för sig. Han hette Sven. Han fick tjänsten 1952 och tillträdde 1953,
Sven Gustaf Lindhe.
Sven Lindhe var född 1912. Han hade tjänstgjort som underläkare på medicinavdelningen, bl a i Örebro där han kom i kontakt med laboratorieverksamheten. Senare sökte han sig till Uppsala och disputerade vid fysiologen, vilket kan tyckas lite långt från klinisk kemi och blodgivning. Tyvärr avled Sven L 1967 och hann inte vara här så många år. Han efterträddes av Johan Killander.
Gunborg
Två sjuksköterskor som jag minns hade börjat sin tjänstgöring på operation. En av dem var Barbro Svensson, sedermera Bröms, som efterträdde Gunborg samt Ingegerd. Dessa tre var de som drev verksamheten 1960 när jag kom hit till sjukhuset. Det fanns också två undersköterskor som arbetade många år, Dagny Christofferson senare Eriksson samt Barbro. Elisabeth Ulfstedt senare Ohlin var med under många år. Så småningom utökades personalen med administrativ personal och antalet laborerande utökades efter hand.
Verksamheten har inte antalsmässigt expanderat, men otroligt många kontroller har införts och arbete med produkter som gör att det numera kräver mycket mera personal.
Wichyvattensflaskan
Den flaskan har använts till att tappa blod i. Förmodligen är det innan blodcentralen här öppnades. När blodcentralen här öppnades hade man gått över till glasflaskor. Det var ju inte enbart blod man gav patienterna från flaskor utan även andra vätskor. Det var en teknik att sterilisera dessa flaskor.
Sterilisering av flaskor
Färgbilderna har vi fått från Falun, där man firade sitt 50-årsjubileum i december 2003. Jag vet inte vilka historiska fakta de bygger på. Det sades att blodcentralen i Västerås var den femte i Sverige.
Många av de bilder jag visar är ur en klippbok som finns på blodcentralen. Det har ofta förekommit s k larmrapporter. Det är roligare för journalistiken om något är skrämmande. Ett tidigt exempel är hur man ropade efter blod, ofta med vitsar i rubrikerna.
Problemet för den som skall sköta en blodcentral är tillgången på blodgivare. Svenska och framförallt internationella auktoriteter började tidigt motarbeta metoden att få blodgivare mot rimlig ersättning. Anledningen var att om man bygger blodgivning på ersättning kan man kanske inte alltid lita på att det blodgivarna säger är sant, något man är mycket beroende av.
Vi har därför sökt andra vägar för att stimulera blodgivningen. En mycket lyckosam sådan var användande av blodbussar, som bemannas från blodcentralen. Vi har alltid varit beroende av Uppsala som tillhandahållit bussarna.
Blodbuss
Jag tänkte inte tala om blodgivningen ute i länet, men den hängde på på ett föredömligt sätt när vi kom med blodbussarna.
En hel del av publiciteten har rört kontroverserna kring ersättning till blodgivare.
När ersättningarna introducerade i början av 1950-talet kan man säga att de var så pass stora att de räckte till en skaplig middag på restaurant. Genom att ersättningarna inte höjdes har de krympt i värde och liknar mer ersättning för en bussbiljett. Det har också kommit direktiv från EU som skall fastställas nästa år. Där säger man att man bör undvika ersättningar. Numera är det få av blodgivarna som tar sitt arvode i form av kontant ersättning. Det finns rutiner så att man kan ge ersättningen vidare till postgirokonto som börjar på 90. Det finns också diverse muggar, golfbollar och annat som man kan välja.
Det finns också andra sätt att stimulera blodgivare. Vi har haft trevliga fester där mångåriga blodgivare har bjudits in och deltagit.
Statistik
Andra året som blodcentralen fanns gav man 2300 transfusioner. Det gick upp till nästan 9000 år 2003 men då har man räknat med även komponenter, man har gett plasma och trombocyter. Siffran från 1980 ger den mest sanna bilden, man ger ca 4000 transfusioner av röda blodkroppar om året. Det har stått nästan stilla sedan dess. Behovet av blod inom kirurgin har minskat en hel del. Transfusioner har ersatts av den allt häftigare behandlingen av maligna sjukdomar då man pressar de blodbildande organen maximalt.
Antalet blodgivare har däremot ökat mycket. Vi har ca 4000 blodgivare.
Till slut vill jag nämna det utomordentliga samarbete som blodcentralen haft med Uppsala, vilket har varit helt nödvändigt för utvecklingen. Vi har förvisso tagit en del initiativ här i Västerås också, men vi har alltid lyssnat av med Uppsala vad som har varit gängse standard.
Johan och analysautomat.
I samband med att analysautomaterna infördes började datorisering av laboratoriet i nära samarbete med Uppsala. Det har varit kolossalt underlättande för arbetet och höjt säkerheten till en nivå som tidigare var omöjlig att uppnå.
Materialet till det här kåseriet har jag dels tagit hemifrån, dels fått låna från blodcentralen, där man varit flitig och samla material i en pärm. Bilder har jag också fått från landstingets arkiv på Eriksborg.
Såvitt jag har kunnat utröna har inte blodgiveriets historia skrivits riktigt utförligt ännu. Men en pensionerad kollega i Linköping har gjort en större insats och presenterade den förra året. Den är inte i tryck ännu utan finns bara som föreläsningsanteckningar.
Jag vill också slå ett slag för web-platsen www.geblod.nu, där en hel del finns att läsa.