Datum: 30 september 2013
Föreläsare: Inga-Lill Holm
|
Beslut och tillkomstFrån år 1660 fanns gruvkirurger anställda vid Sala silvergruva. Dessa disponerade några små sjukrum i det s k Bergslagshuset, som anses vara Salas allra första sjukhus. Nämnas bör att den siste gruvkirurgen, Frans August Kahlén, blev Salas förste lasarettsläkare år 1868.
Sala hade också ett hospital, ett mellanting mellan hospital och sjukhus. Hospitalet inrättades i början av 1660-talet på direkt påbud av Gustav II Adolf. I dokumentet står det att läsa ”Eij heller skal någon bettlare I slutet av 1700-talet beslutade Serafimerordensgillet att verksamheten vid hospitalet skulle dras in. Hospitalet blev därefter enbart ett fattighus. År 1863 anhöll en samling ombud från Sala stad, Våla, Tortuna, Över-Tjurbo, Simtuna, Norberg och Vangsbro härader hos Kgl Maj:t att få utrett om länet var i behov av fler sjukhus än det enda som då fanns i Västerås. Kgl Sundhets-Collegiet tillstyrkte utredningen och en motion väcktes vid 1863 års landsting. En kommitté om sex personer tillsattes 1864, som föreslog att tre nya lasarett skulle inrättas i länet, däribland ett i Sala. Beslutet togs i 1864 års landsting. Villkoret för att få bygga ett lasarett var dock att fri tomt skulle upplåtas av Sala stad. Sala stad och Sala silvergruva tillhandahöll en tomt belägen strax utanför staden. Läget skulle vara dels fritt och öppet på grund av risk för eldsvåda, dels vara så fritt som möjligt från gatubuller. Byggnationen påbörjades 1866 enligt ritningar av arkitekt A.F. Pettersson från Stockholm. Lasarettet invigdes den 1 januari 1868. Kostnaden för detta nya lasarett inkluderande inventarier och vattenledning uppgick till 61 893 riksdaler. (penningvärde år 2007 ca 3 miljoner kronor). Lasarettsbyggnaden Dessutom uppfördes två fristående flyglar. I den ena flygeln fanns sysslomans-expedition, vaktmästarbostad, tvätt- och bagarstuga samt en cell för en sinnessjuk patient. Cellen kom senare att användas som isoleringsrum. Den andra flygeln innehöll likbod och obduktionslokal samt en del ekonomi-utrymmen. Uppvärmning av sjuksalar kom från kakelugnar och belysning från fotogen-lampor. Ved förvarades i en förhyrd lada, som var belägen på ett gärde utanför lasarettstomten. Lasarettet hade också ett isförråd som var inrymt i en fjärdedel av apotekare Lindströms isförråd. I början av 1870-talet måste ladan flyttas då järnvägen skulle byggas här. Ett anslag på 3 000 kr begärdes och beviljades för att bygga ett nytt ved- och isförråd. Denna förrådsbyggnad fanns kvar långt in på 1900-talet. Från en närbelägen brunn pumpades vatten upp till en reservoar på vinden. En välbehövlig reparation av lasarettet ägde rum år 1884. Det var den första sedan lasarettet byggdes. Kostnaden för reparationen uppgick till 1 500 kr Så här låter dr Kindströms beskrivning av den rådande situationen: ”Tvätt och torkning av kläder måste äga rum i detta hus, varvid vaktmästarens kök, som dessutom tjänstgöre som matentreprenörens bagarstuga, är tvättlokal och kläderna måste torkas på vinden vid otjänlig väderlek, men för att komma dit måste man passera tätt förbi dörren till likboden och obduktionslokalen, varifrån lukt av icke särdeles angenäm art ofta tränger fram till den passerande. Hygieniskt är det ingalunda att torka kläder ovanpå en likbod.” En ny läkarbostad sköts på framtiden, men ett anslag på 40 300 kr (år 2007 ca 2.2 miljoner kronor) beviljades av landstinget för förbättringar och tillbyggnader av framförallt ekonomiutrymmen. Köket flyttades till den nedre våningen i den s k köksflygeln. Där köket varit förut inreddes en badavdelning. Operationssalen uppe på vinden blev inte föremål för flyttning samma år. Dock yrkade medicinalstyrelsens inspektör på att operationssalen borde flyttas och år 1898 flyttades den ned till andra våningen och moderniserades. Från en värmekammare i källaren värmdes operationssalen upp med varmluft istället för uppvärmning med kakelugnar. År 1905 tillträdde dr Emil Hedlund som lasarettsläkare. Han var driftig och målmedveten och redan till 1906 års landsting lämnade lasarettsdirektionen in ett förslag om ombyggnad och utvidgning av lasarettet för att utöka antalet sängplatser från 45 till 83. Efterfrågan på sjukvård stegrades och lasarettet hade ständiga överbeläggningar. År 1918 lyckades lasarettsläkare Hedlund, trots svåra tider med prisstegringar i samband med första världskriget, få landstingets bifall att genomföra en omfattande om- och tillbyggnad, som gjorde Sala lasarett med den tidens mått mätt till ett fullt modernt lasarett. Hiss installerades, operationsavdelningen och röntgenavdelningen med laboratorium moderniserades liksom badavdelningen. Ytterligare 32 vårdplatser tillskapades samt en bostad för den nyligen anställde underläkaren. Kostnaden för om- och tillbyggnaden uppgick till hela 687 000 kronor (ca 12,2 miljoner kronor år 2007). År 1920 lade direktionen fram ett förslag till landstinget om att bygga två våningar ovanpå badhuset, då bostadsförhållandena för personalen borde förbättras. Det skulle bli bostäder för maskinist, eldare, baderska, biträden och elever. I nordöstra hörnet av lasarettstomten ville man uppföra ett tvåvånings stenhus med sysslomansexpedition samt bostad för vaktmästaren på bottenvåningen. Dessa hade hittills huserat i ett gammalt rivfärdigt trähus, som ansågs som en vanprydnad för lasarettet. Övervåningen i det tilltänkta stenhuset skulle inredas till familjebostad för underläkaren och innehålla tre rum och kök. Ritningarna utfördes av arkitekten Stenhammar. Efter en del diskussioner för och emot godkände landstinget förslaget och anslog en summa av 157 020 kr (ca 2,4 miljoner kronor i 2007 års penningvärde) för uppförande av byggnaderna samt inventarier till desamma. Påbyggnaden av badhuset blev klar under 1922 och stenhuset började byggas i slutet av det året. År 1942, tjugo år senare, gjordes en hel del om- och tillbyggnader, främst av den äldsta delen av lasarettet, som innehöll mottagning, en sjukavdelning och personalrum. Ansökan hos landstinget om medel för att bygga ett bårhus med visningsrum hade beviljats men uppfördes inte detta år. Arkitekt N Grep hade gjort ritningarna. I källarvåningen, som dittills endast använts som förråd, tillskapades ett skyddsrum med bekväm nedgång. Genom omändringar kunde man också göra det lättare att komma åt rör- och elektriska ledningar. På nedre botten byggdes en ny vänthall för besökande och det befintliga väntrummet utökades. Genom att göra mottagningsrummen något mindre erhöll man tillgång till mörkrum och vilrum. Röntgenavdelningen fick en fullt modern utrustning med nya framkallnings- och fixrum, en helt ny röntgenapparat med kippbord och potterbord och bättre röntgenskydd i väggar och tak. Sjukavdelningen på andra våningen genomgick en modernisering. Samtliga sjukrum fick tvättställ. Slask, toaletter och tekök rustades upp och hela sjukavdelningen målades om. Dessutom skapades utrymme för ett isolerings-rum, något som inte funnits tidigare. På tredje våningen inrättades en barnbördsavdelning bestående av en mödracentral, lokalt avskild, och en vårdavdelning, totalt tio platser. Avdelningen togs i bruk den 4 maj 1942 och inspekterades av medicinalrådet Edén den 22 augusti samma år och befanns uppfylla kraven för erhållande av statsbidrag.
Hela sjukhuset belades med tegeltak Även inredningen moderniserades en del. Bl a köptes nya möbler till väntrummet och till BB-avdelningen förlossningssängar samt babykorgar att hänga på väggen. Den totala kostnaden för om- och tillbyggnad inklusive värme- och sanitetsinstallation, elektrisk installation samt konstruktions- och kontrollant-arvoden uppgick till 263 300 kr (motsvarande ca 4.7 miljoner kr år 2007). Till ombyggnaden fick en del personalrum tas i anspråk. Av den anledningen byggdes detta år, 1942, ett bostadshus i två våningar för personal. Ritningarna gjordes av arkitekt N Grep. I första våningen inreddes dubblett för husmor, tre enkelrum för sköterskor resp barnmorska, vikarierum med kokvrå för läkare, ett enkel- och ett dubbelrum för sjukvårdsbiträden. För sjukvårdsbiträden inrättades på andra våningen elva enkelrum. Rummen hade en gemensam korridor och i denna fanns våningens enda tvättställ. På detta våningsplan hade man också tillgång till ett mindre samlingsrum med kokvrå samt badrum. I källarvåningen fanns en tvättstuga med tvättmaskin, mangel och centrifug. Endast gift personal hade tillgång till tvättstugan. Dessutom inrymdes i källaren också ett skyddsrum samt en panncentral avsedd för flera bostadshus. År 1945 tillsattes en kommitté för att förbereda åtgärder för lasarettets utbyggnad till normallasarett. Beslut om detta togs i landstinget 1947. Byggnationen kom dock inte igång förrän 1952 och hela året 1953 pågick ombyggnader av lasarettet från odelat lasarett till normallasarett. Kirurgmottagning, medicinmottagning och laboratorium blev klara till årsskiftet 1953-54.
Dr Bengt Nordmark, foto Sven Norling Ombyggnad av röntgenavdelning samt tillbyggnad av operationsavdelning och utbyggnad av telefonväxellokal skedde året därpå. Ett nybyggt obduktions- och bårhus togs i bruk som inrymde ett obduktionsrum med två arbetsplatser, ett expeditionsrum, ett svepningsrum samt ett kapellartat visnings-rum. Kring byggnaden hade iordningställts en värdig och tilltalande plantering. Man hade dock inte lyckats lösa bostadsproblemet för lasarettspersonalen. Endast ett fåtal bostäder fanns att tillgå. Ett nytt personalhus ansågs vara helt nödvändigt om verksamheten vid lasarettet skulle kunna drivas tillfreds- ställande. År 1956 byggdes i HSB:s regi ett större bostadshus, där underläkare, sjuksköterskor och annan personal hade möjlighet att hyra bostad. År 1957 uppfördes en tillbyggnad vid östra gavelns bottenvåning. Den utgjordes av två rum kring en entré i direkt anslutning till kirurgmottagningen. Det blev ett välbehövligt ambulansintag och det ena rummet inreddes för olycksfall samt med utrustning för ögonmottagning som försiggick en gång i veckan. Det andra rummet var utrustat för gynekologundersökningar och användes också som kafferum för personalen! År 1958 färdigbyggdes en femvånings tornbyggnad intill och förbunden med södra fasaden. Mellan lasarettet och sjukhemmet lades en kulvert, som förenades med den nya hissen i tornet. Detta inrymde förutom hissen i första våningen väntrum och läkarexpedition för röntgen- och kirurgavdelningarna, på andra och tredje våningen uppvakningsrum med kokar, syrgasledning och sugar. Lasarettet liknades vid ett lappverk efter alla dessa tillbyggnader. Diskussioner om ett nytt lasarett satte igång. Landstinget hade efter noggrant övervägande kommit fram till att ”om Salaregionen överhuvudtaget skulle kunna utvecklas, var ett funktionsdugligt sjukhus en förutsättning av betydelse.” År 1964 påbörjades byggnationen av matsal och panncentral, som stod klart i oktober 1966. År 1970 stod det nya lasarettet klart och det gamla jämnades med marken. Rivningen kostade 50 000 kr (ca 344 000 kronor år 2007). Kostnaden för det nya lasarettet i nio våningar slutade på 35 miljoner kronor (ca 240 miljoner år 2007). VårdinnehållKolera var en farsot som länge härjade i landet och också Sala fick sin beskärda del därav. Åren 1834 och 1851 förekom stora epidemier i hela vårt land. Nervfeber och lungsot liksom difteri var andra sjukdomar som dock inte ansågs lika smittosamma. Difteri var inte heller ovanligt. Då och då finns anteckningar i kyrkböcker bl a om barn som dött i ”den nu gängse swåra halssjukan”. I Hälsovårdsstadgan av år 1874 föreskrevs att städer och mera tätt bebyggda orter skulle lösa epidemifrågan på egen hand. Först omkring år 1900 fick Sala ett eget epidemisjukhus. Enligt epidemilagen 1919 övertogs epidemisjukhusen av landstinget år 1921 och så småningom användes epidemisjukhusen för andra uppgifter. I Sala inrättades 1941 i epidemisjukhuset en avdelning om 50 vårdplatser för lätt sinnessjuka kvinnor, Lillåstrands sjukhem. År 1922 hade Sala lasarett 1 042 patienter eller intagningar och av dessa hade 48 tuberkulos. Procentuellt sett inte någon stor siffra men ändock. Av dessa 48 patienter avled sex på sjukhuset. Antalet cancerfall var något färre, 39, varav fem avled det året. Matsmältningsorganens sjukdomar utgör den absolut största gruppen. Det är också ur den gruppen de flesta operationer utfördes. Bland övriga sjukdomar såsom sjukdomar i cirkulationsorganen, andningsorganen, njurarna, bensystemet, muskler, ögon och öron osv är fördelningen relativt jämn. Det året utfördes inte mindre än 679 operationer. Blindtarmsoperation (appendectomi), bråckoperation samt operation av magsår var mest förekommande. År 1942 vårdades nästan 1 800 patienter, eller rättare sagt intagna, fördelade på ett 20-tal olika sjukdomsgrupper. Sjukdomar i matsmältningsorganen utgjorde den största gruppen. Infektionssjukdomar liksom sjukdomar i andningsorganen, muskler och leder samt hudsjukdomar var andra ganska stora sjukdomsgrupper. 884 operationer av olika grad utfördes. Frakturer på armar, ben och fötter var mycket vanliga och krävde operativa ingrepp. Appendectomi kom på andra plats men galloperationer och bråckoperationer var också vanliga för att nämna några. Tumörsjukdomar tillhörde den mindre gruppen men kanske desto allvarligare. Av 74 fall med tumörer var 45 elakartade. Av de 45 patienter som drabbats av cancertumörer avled tio under vårdtiden på sjukhuset. Den 1 maj 1942 togs barnbördsavdelningen i bruk och kunde vid årsskiftet notera 285 intagna och 277 födslar. År 1946 skriver lasarettsläkaren Källmark i årsberättelsen att antalet åldringar har ökat i upptagningsområdet. Då det tydligen var brist på hemhjälp var lasarettet tvunget ta emot ett stort antal svårskötta och ibland dementa patienter. Det blev en stor belastning på personalen och Källmark anhöll hos direktionen om en fortsatt utbyggnad av den kroniska sjukvården och år 1950 byggdes det fristående sjukhemmet, som öppnades den 16 april 1951 och hade 54 vårdplatser. År 1953 vårdades 2 828 patienter. 1 200 operationer utfördes och det var fortfarande bråck, blindtarmsinflammation och frakturer som utgjorde de största grupperna. Därnäst kom galloperationer och operation av magsår. År 1969 var antalet intagna patienter totalt 2 841 ganska jämnt fördelat mellan medicinkliniken och kirurgkliniken. Av dessa 2 841 var 86 intagna på BB-avdelningen. Verksamheten vid BB-avdelningen upphörde i och med april månads utgång. Mellan 1 500-2 000 operationer utfördes årligen under 1960-talet. Bland ett tjugotal olika sjukdomar som krävde operativa ingrepp dominerar liksom tidigare gallbesvär, magsår, blindtarmsinflammation samt frakturer av olika slag. VårdplatserSalas första lasarett år 1868 hade 30 vårdplatser, varav dock endast 25 kunde tas i bruk till en början. En ombyggnad gjordes år 1910 och därmed utökades antalet vårdplatser till 70. Behov av utökade vårdplatser medförde krav på fortsatta om- och tillbyggnader och år 1918 ökades antalet vårdplatser till 110. Med så många vårdplatser blev arbetsbördan för stor för en enda läkare varför också en underläkare anställdes. År 1942 var Sala länslasarett fortfarande ett odelat lasarett med ett vård-platsantal om 120, varav 10 tillhörde den nyinrättade barnbördsavdelningen.
Patientantalet ökade kontinuerligt. År1953 delades lasarettet upp i medicin och kirurgi med vardera två avdelningar samt en röntgenavdelning med var sin överläkare. Antalet vårdplatser är dock desamma.
Vid utgången av 1969 hade Sala lasarett 188 vårdplatser, varav medicinkliniken inklusive långvård stod för 108 platser, kirurgkliniken 66 platser. BB-avdelningen med 14.platser lades ned under året och patienterna fick i fortsättningen hänvisas till Västerås. När nya lasarettet stod färdigt år 1970 innehöll det 251 vårdplatser fördelade på fem långvårdsavdelningar, varav två i det fristående sjukhemmet, två medicin-avdelningar och två kirurgavdelningar. VårdkostnaderFör Sala lasarett gällde samma regler som för övriga lasarett i länet. I mitten av 1800-talet infördes den s k legosängsavgiften, en avgift som skulle utgå oavsett förmögenhetsgrad. Socknarna fick själva svara för vård av de sockeninvånare som inte hade möjlighet att betala. År 1867 var legosängsavgiften 40 öre per dag (år 2007 ca 19 kr). Den nya sjukvårdsavgiften skulle utgå med högst 50 öre för män och 25 öre för kvinnor. Landstingen kunde själva besluta om lägre avgift bara man såg till att avgiften var dubbelt så hög för män som för kvinnor. Vårt landsting beslutade om 44 öre för män och 22 öre för kvinnor, vilket naturligtvis också inkluderade Sala lasarett. Avgiften höjdes dock redan år 1881 till maximibeloppet 50 öre för män och 25 öre för kvinnor. Ett belopp som stod sig i många år framöver. 50 öre motsvarar ca 21 kr år 2007. År 1922 uppgick lasarettets utgifter till 249 419 kr (ca 5,4 miljoner kr år 2007). Patientavgifter, anslag av landstinget samt avkastning av donationer gav lasarettet en inkomst av 253 760 kr (ca 5,5 miljoner kr). Vårdkostnaden per dag var 5 kr 55 öre beräknat på antalet underhållsdagar för samtliga vårdade. Lasarettet gick således med vinst det året även om överskottet inte uppgick till mer än ca 100 000 kr (ca 2,2 miljoner kr). Vårdavgiften för allmänt rum var 1 kr och 50 öre för patient från länet. En utomlänspatient fick betala 4 kr (ca 88 kr) för vård å allmän sal. För den som önskade halvenskilt rum var avgiften 5 kr och för enskilt rum 7 kr och 50 öre. För utomlänspatient var motsvarande siffror 7 kr och 50 öre resp 10 kr. För år 1942 var den totala driftskostnaden 300 145 kr och 49 öre.(ca 5,3 miljoner kronor år 2007). Dock hade lasarettet inkomst i form av vårdavgifter för intagna nästan 99 000 kr samt statligt bidrag om 11 385 kr, som reducerade utgifterna till 360 000 kr. Vårdkostnaden per dag uppgick till 13 kr 79 öre År 1953 var den totala driftkostnaden 1 475 513 kr (=ca 18,7 miljoner kr år 2007). Vårdkostnaden per dag var 43 kr 88 öre (ca 558 kr). Vårdavgifter för intagna uppgick detta år till 130 781 kr och det statliga bidraget till 8 514 kr. Trots dessa båda inkomster återstod en summa av 1,3 miljoner kr att täckas upp av huvudmannen. Sista året, 1969, som lasarettet var i bruk blev driftskostnaden 9.553.837 kr (ca 70,1 miljoner kronor år 2007). Vårdkostnaden per dag uppgick till 189 kr 53 öre (ca 1 394 kr år 2007). Det statliga bidraget hade ökat till 16 000 kr. Personal
Med dr och chirurgie magister Frans August Kahlén utnämndes till lasarettsläkare för lasarettet som stod klart år 1868. Han var den siste gruvkirurgen i Sala och blev den förste lasarettsläkaren i Sala. Han var ensam läkare, men vid särskilt trängande fall kunde stadsläkaren rycka in och sköta kloroformen. Han hade tagit stor del i byggandet av lasarettet. Vid sidan av sin befattning som läkare var han mycket anlitad i kommunala värv. Han var också landstingsman 1866-1881. Vid lasarettet fanns i slutet av 1800-talet även en fältskär vid namn Lind, som ombesörjde rakning och klippning av lasarettets manliga patienter. För detta arbete erhöll han en lön av 75 öre i veckan! (ca 18 kr i dagens penningvärde). Kahlén behövde assistans vid obduktioner och operationer och fick mot ett billigt arvode engagera denne fältskär även som obduktions- och operations-assistent. I och med detta höjdes fältskärarens årslön från 37,50 riksdaler till hela 60 riksdaler (ca 2 000 kr)
Med lic Johan Axel Napoleon Kindeström, Salas andre stadsläkare, förordnades först som vikarie år 1884 sedan som ordinarie lasarettsläkare efter Kahlén. Kindeström hade en mer modern utbildning än sin företrädare. Han framkom dock med några önskemål, vilka framförallt gällde förbättringar av operationsavdelning, ekonomiavdelning samt obduktionslokal. Dessutom begärde han anslag till ny läkarbostad. Dr Kindeströms beskrivning över situationen i den gamla flygelbyggnaden var ganska drastisk. Tvätt och torkning av kläder var tvunget äga rum i detta hus, varvid vaktmästarens kök, som dessutom tjänstgjorde som matentreprenörens bagarstuga, var tvättlokal. Kläderna torkades på vinden vid otjänlig väderlek. Men för att komma dit var man tvungen passera tätt förbi dörren till likboden och obduktionslokalen, varvid lukt av icke särdeles angenäm art ofta trängde fram till den passerande. Men först år 1904 fattades beslut om ny läkarbostad. Kindeström led av en kronisk nefrit (njurbäckeninflammatiion) och var av den orsaken ofta tjänstledig, vilket föranledde att många extra läkare förordnades. Kindeström avled i lungtuberkulos hösten 1904 och hann således inte flytta in i den nya läkar-bostaden.
Men ingen som såg det gamla lasarettet vid tiden för 1906 års lasarettskommittés tillsättande kan annat än skänka sin beundran åt den kraft, energi, målmedvetenhet och, gärna det, den upplysta despotism som uträttat allt detta”.(Lorichs: Landstinget och sjukvården). Hedlund var också landstingsman åren 1923-1926. Han hade år 1920 en lön på 8 000 kr om året (ca 122 400 kr år 2007) samt fri bostad och central-uppvärmning.
Redan första året som lasarettsläkare begärde han och beviljades köpa en röntgenapparat. Något som tidigare varit okänt vid utrustning av lasarett.
Med lic Fredrik Källmark tjänstgjorde som lasarettsläkare åren 1931-1950. Vid sidan om sitt läkaryrke var han livligt verksam inom Sala fornminnesförening. Dessutom bestod läkarkåren av två underläkare, med lic Erik Malmberg och med lic Gunnar Lilja. Erik Malmberg var förste underläkare och vikarierade som lasarettsläkare vid dennes semester och tjänstledigheter.
Med dr Svante Annersten utnämndes till lasarettsläkare år 1951 och från år 1953 även som styresman. En tjänst han innehade tills han hastigt avled år 1960. När Annersten tillträdde tjänsten var Sala lasarett fortfarande ett odelat lasarett och hans första uppgift som styresman var att omändra det odelade lasarettet till ett normallasarett. Annersten tjänstgjorde som överläkare vid den kirurgiska avdelningen och var speciellt intresserad av magkirurgi men ägnade sig även i stor utsträckning åt ortopedi. Efter 1953 är Sala lasarett således ett delat lasarett med två kirurgiska, två medicinska avdelningar, en röntgenavdelning och senare också en anestesiavdelning. Samtliga med var sin överläkare. Benämningen lasarettsläkare utbyttes år 1960 mot överläkare.
Åren 1954-1969 var Med dr K.A. Vannfält lasarettsläkare för medicinska kliniken och innehade också befattningen som styresman åren 1960-1966. År 1969 efterträddes Vannfält av Med dr Leo Meurman, som var överläkare på medicinkliniken fram till år 1988.
Med lic Bengt Nordmark år 1954 lasarettsläkare för röntgenkliniken. Bengt Nordmark övertog befattningen som styresman efter K.A. Vannfält år 1966. Med lic Esse Thilén tillträdde som överläkare den 1 april 1961. Med lic Gösta Bergfeldt tjänstgjorde som överläkare från 1 augusti 1966 till den 31 dec 1967. Med lic Arne Olsson var överläkare på kirurgen de sista tre åren på gamla lasarettet. Han fortsatte som överläkare i det nya lasarettet fram till sin pensionering år 1989. Med utgången av 1967 upphörde Sala lasaretts direktion efter att ha verkat i över 100 år. Det äldsta lasarettet i Sala öppnades den 1 januari 1868. Från och med den 1 jan 1968 kom en för hela landstinget gemensam direktion och sjukvårdsstyrelse att ersätta de dåvarande lasarettsdirektionerna. Då lasarettet inrättades år 1868 hade lasarettsläkaren en lön av 600 kr per år, vilket motsvarar ca 26 500 kr i 2007 års penningvärde. Tjugo år senare höjdes årslönen till 2 000 kr (ca 109 000 kr) för samtliga läkare i länet. Ålderstillägg var inte aktuellt och ingen garanti fanns för att erhålla pension. Sedan 1918 hade lasarettet också en underläkare, också han med. lic. Under semestrar och tjänstledigheter vikarierade underläkaren som lasarettsläkare och en med.kand. fick då uppehålla tjänsten som underläkare. Underläkaren hade en årslön om 3 000 kr samt allting fritt. År 1942 hade läkarna en genomsnittslön av ca 10 000 kr om året (ca 178 240 kr år 2007). Lasarettets förste syssloman var en kamrer vid Upplandsbanken vid namn Rosenström. Han stannade dock endast ett par år och efterträddes av bergslagskassören C.O. Strandman. En av sysslomannens uppgifter var att ordna matfrågan. Den skulle lösas medelst eget hushåll. Sysslomannen skulle i samråd med läkaren för detta ändamål engagera ”en i matlagning kunnig piga mot 90 riksdaler i lön och fri kost”. Detta slog dock inte så väl ut och man övergick redan samma år till entreprenadsystem. Strandman slutade sin anställning år 1878. Frans Leijonmark, brunnskamrerare vid Sätra, blev Strandmans efterträdare. Något expeditionsrum fanns inte på lasarettet utan handlingar förvarades i kamrerens bostad. En dag år 1880, när sysslomannen var bortrest, brann hans bostad och en stor del av lasarettets handlingar samt en del värdepapper försvann i lågorna. Denna händelse fick till följd att direktionen beslöt köpa ett starkt skåp av trä med beslag som placerades i lasarettsbyggnaden. Därefter ålades sysslomannen att deponera räkenskaper och andra handlingar i lasarettet eller Bergslagets kassavalv om han skulle vara bortrest mer än en dag. Leijonmark avgick som syssloman 1895 och på rekommendation av dr Kindeman valdes en läroverksadjunkt J Wulff till syssloman, en befattning han innehade i 20 år till år 1915. Han hade år 1906 en lön om 700 kr samt ersättning för kontorslokal 200 kr och fem famnar ved. Han nådde en lön på 1 500 kr år 1915, då han avgick med en årlig pension om 300 kr. Wulff efterträddes av f d förrådsförvaltaren vid Västmanlands trängkår C.A. Trygg, som var syssloman fram till år 1931. Syssloman Tryggs lön uppgick år 1922 till 2 100 kr om året (ca 46 000 kr år 2007), men han hade inga andra förmåner. Syssloman Arvid Nordström utnämndes år 1932 till syssloman vid lasarettet efter tidigare chefskap för rörledningsfirma. Arvid Nordström avled hastigt i hjärtinfarkt den 22 mars 1957. Ur årsberättelsen för år 1957: Nordström uppbar år 1933 en lön om 3 696 kr därtill hyresersättning med 1 200 kr. Socionom J. Bertil Sandberg fick tjänsten som syssloman från 1958, en befattning han innehade i fem år. Från 1960 ändrades titulaturen från syssloman till intendent. Från och med år 1937 upphör uppgifter om enskilda befattnings-havare i verksamhetsberättelserna, varför det ej framgår vilken lön Sandberg erhöll. Sture Ring innehade befattningen som intendent 1 juni 1966 till 31 maj 1972. Ingrid Maria Ekström tjänstgjorde två år, 1868-1870, som ensam sjuksköterska vid Sala lasarett, som då var nyöppnat. Till hjälp hade hon ”ett par tre pigor”. År 1906 tjänstgjorde på lasarettet tre sköterskor, varav en 1:a sköterska och två 2:a sköterskor samt fem sköterskebiträden. 1:a sköterskan hade en årslön på 360 kr och 2:a sköterskorna 300 kr vardera. Sköterskebiträdets lön uppgick till 180 kr om året. Både sköterskorna och sköterskebiträdena hade dessutom allting fritt, dvs mat och husrum. År 1922 tjänstgjorde vid lasarettet en husmoder, åtta sköterskor, en undersköterska samt sex sköterskebiträden. Av sköterskorna var två nattsköterskor, fyra avdelningssköterskor, en operationssköterska samt en poliklinik- och röntgensköterska. Grundlönen för husmodern var 800 kr (motsvarar 17 535 kr år 2007) och allting fritt. Dessutom fick hon 2 kr 50 öre som kostpenningar under semester. Den genomsnittliga lönen för sköterskorna var 700 kr, dock 150 kr lägre för nattsköterskor. Sköterskebiträdena hade en lön av 360 kr om året och undersköterskan fick 420 kr. Samtliga hade dock allting fritt samt 2 kr 50 öre som kostpenningar under semester. Övrig personal år 1922 bestod av en massös, en kokerska, fyra köksbiträden, en tvättförestånderska, ett tvättbiträde, en vaktmästare och en eldare. Alla utom vaktmästaren och massösen hade utöver sin lön allt fritt och 2 kr och 50 öre i kostpenningar. Vaktmästaren hade som extra förmån bostad, värme och lyse men massösen inga övriga förmåner utöver lönen. Vid lasarettet fanns också år 1922 en prästman anställd, som uppbar en årslön av 600 kr (ca 13 150 kr år 2007). År 1942 utökas verksamheten och vid Sala lasarett arbetade då nio examinerade sjuksköterskor, en sjukgymnast, två barnmorskor samt ytterligare 36 personer som var s k övrig vårdpersonal. Ekonomipersonalen utgjorde totalt 19 personer, fördelad på kök, tvätt, städ, maskin, vaktmästare och gårdskarl. Till ekonomi-personalen räknades också husmor. År 1953 tjänstgjorde totalt 108 personer. I den direkta sjukvården tjänstgjorde två överläkare och tre övriga läkare samt 19 sjuksköterskor, tre barnmorskor och sex undersköterskor. Därtill kom ytterligare övrig sjukvårdspersonal till ett antal av 49 fördelade på olika avdelningar. De flesta hade dock sin tjänst på den allmänna sjukavdelningen. Övrig personal, dvs ekonomipersonal samt räknas hit också husmor och präst uppgår till 22 personer. Sysslomannen tillsammans med sin kontorspersonal bestående av tre kontorister tillhörde förvaltningspersonalen. Lönekostnaden uppgick totalt till 975 921 kr (= 12,4 miljoner kronor år 2007). År 1969, sista året som lasarettet var i bruk, fanns 201 anställda. Fyra läkare på vardera medicin- och kirurgklinikerna, en läkare på anestesiavdelningen samt tre läkare på röntgenavdelningen. Den övriga sjukvårdspersonalen var till antalet 145. Därtill skall läggas sex personal som ingick i förvaltningspersonalens styrka och 32 tjänster som tillhörde ekonomipersonalen. Till övrig personal räknades en husmor, en biträdande husmor, en kontorist samt en kurator. Av lasarettets totala kostnad på drygt nio miljoner kronor utgjorde sju miljoner lönekostnader.
Bilden ovan från slutet av 1960-talet visar dels nya lasarettet under uppbyggnad dels gamla lasarettet, där verksamhet fortfarande bedrivs. Källor: Text: Inga-Lill Holm |
