Öronsjukvårdens historia

Föreläsning av Fd överläkare Ove Qvarnström
Överläkare Anders Flodström
F d överläkare Björn Bergström
Den 20 april 2005

 

Ove Qvarnström Personalia
Medicinstudier i Stockholm, Karolinska sjukhuset
Legitimerad läkare l959
Specialist kompetens i Allmän Kirurgi l975 och i Öron-Näsa -Hals 1968
Tjänstgjort vid kirurgkliniken i Hudiksvall och vid Öron-näs- och halskliniken i Uppsala och Falun. Sedan l980 överläkare vid öronkliniken i Västerås fram till pensioneringen 1993.
Åren l980 till l984 klinikchef.
 
 

Anders Flodström Personalia
Ander Flodström föddes i Umeå 1942. Medicinstudier i Uppsala. Leg läkare 1969. Spec Öron/näs-halssjukdomar 1973. Tjänstgöring som med kand i Västerås 1966. Ord underläkare 1971, allmänläkare 1973. Universitetstjänstgöring Uppsala 1975-77. I Vässterås bitr överläkare och överläkare 1977- 1984. Klinikchef 1984-1989. Återkom till Västerås 1999 efter tjänstgöring i Nyköping och stannade kvar fram till sin pensionering november 2005 som överläkare vid öron-näs- och halskliniken med periodvis tjänstgöring i Fagersta och Köping. A Flodström har också varit sekreterare i Västmanlands läns läkarförening och ordförande i landstingets SACO/SR förening.
 

Björn Bergström Personalia
Björn Bergström tog studenten 1963. blev med lic och leg läkare 1961 och specialist i öron-näs- och halssjukdomar 1967. Disputerade för medicine doktorsgrad vid Uppsala universitet 1973 och samma år docent i oto-rhino-laryngologi. Arbetat som läkare drygt 37 år, varav 35 år inom ÖNH-specialiteten.
Varit överläkare i 25 år, 18 av dessa som klinikchef i Karlstad och Västerås.Har tjänstgjort vid öronklinikerna i Västerås, Falun och Karlstad samt vid Universitetsöronklinikerna KS, Umeå och Akademiska Sjukhuset. Sekreterare Svenska Otologförbundet 1982-1987
Vice ordförande och ordförande Svensk Otolaryngologisk Förening 1988-1990.
 

Datum: 2005-04-20

Ove Qvarnström
Dagens föreläsning är en kort historik över öron-näs- och halssjukvården i Västmanlands län. Vi har delat upp föreläsningen på oss tre öronläkare.
År 1941 beslutades att en provisorisk öronklinik skulle inrättas i Västerås. Den skulle placeras i gamla lasarettet, 1928 års lasarett. Den planerade kliniken skulle omfatta en mottagningsavdelning, en operationsavdelning samt en vårdavdelning med 16 vårdplatser. Ett märkligt tillägg var: att ”vid behov skulle tio av kirurgens vårdplatser få disponeras av öronkliniken”. 65 000 kr anslogs till lokaler och instrument.

Den provisoriska öronkliniken öppnades 1942 och med lic Nils Boström, som då var underläkare vid kirurgiska kliniken i Sala, förordnades som extraläkare med lasarettsläkares ställning. Lasarettsläkare motsvarar överläkare idag. Efter något år fick Nils Boström hjälp av med lic Lars Sellström, senare klinikchef i Eskilstuna. Det var ganska vanligt att öronkliniker började som avknoppningar på kirurgkliniker. Det var någon stillsam underläkare som tyckte om att ”pilla lite”, som försågs med en pannlampa och en spatel. Han fick också en skrubb att hålla till i och så småningom växte verksamheten ut till en öronklinik.

Öronkliniken här i Västerås öppnades 1942. Ser man sig om i Sverige finner man att redan 1925 öppnades en öronklinik i Falun. 1931 fanns det en klinik i både Mörby och Örebro. Västerås var således lite sen med sin klinik, 1942.

Nils Boström var en märklig person på många sätt och jag skulle gärna vilja veta mer om honom. Jag har försökt men har inte lyckats. Vi har dock en person som var med när Boström var chef på öronkliniken, Björn Bergström. Han kan berätta mer.

Björn Bergström
Jag har haft Nils Boström som chef. Jag kom första gången till öronkliniken i Västerås sommaren1960 som medicine kandidat. Jag hade gått öronkursen i Stockholm på Karolinska sjukhuset (KS) för Herman Diamant. Det var den enda riktigt vettiga kursen jag gick på hela medicin. Det var den som sysslade med vardagsnära ting och då tänkte jag att öron är en bra specialitet och bestämde mig för att bli örondoktor. Jag talade med Herman Diamant, som sade att ”då skall vi göra så och så” och stakade ut min framtid nästan ända fram till pensionen.

Det skulle börja med ett sommarvikariat i Västerås. Det berodde inte på Nils Boström utan på att Sven- Gunnar Kempe nyligen hade flyttat från KS till Västerås för att tjänstgöra som biträdande överläkare där och det var hos honom jag skulle lära mig. När jag kom hit var det Nils Boström som var chef, Sven-Gunnar Kempe och jag. Vi var tre läkare på kliniken. Jag som var yngste underläkare var jour måndag, onsdag, fredag och varannan lördag-söndag. Kempe var jour tisdag, torsdag och varannan lördag-söndag. Dessutom var han min bakjour eftersom han menade att det inte var någon idé att ringa Boström. Honom fick man inte tag på. Boström var av den gamla stammen. Han hade varit ensam läkare i många år och hade en lite mer kavaljersmässig inställning till jourer och dylikt och kunde vara svår att få tag på. Jag ringde Boström en gång under sommaren. Det var bara han och jag i tjänst och det skulle göras en tracheotomi. Som nybörjare kunde inte jag göra det. Jag fick tala med doktorinnan Boström, som svarade att hon inte hade någon aning om var han var men hoppades att han skulle komma hem till klockan två för då väntades gäster från Stockholm. Jag fick tag på honom till slut och tracheotomin kunde utföras.

Boström var en mycket magnifik person. En del av er kanske minns honom. Han påminde om Charles de Gaulle vad beträffar både kroppshållning och sättet att vara. Boström hade en Volkswagen cabriolet två nyanser i grått. Det påstås att till och med taxi väjde när han kom körande som en raket från hemmet på väg till öronkliniken.

Varje morgon vid halvtiotiden brukade han komma till kliniken. Vi andra hade redan varit på plats en stund. Man fick hålla utkik efter honom. Han kom körande på två hjul runt hörnet för att hinna till röntgenronden.

Vi gick rond på två avdelningar. Lasarettet var byggt så att huvudbyggnaden var på en nivå och flyglarna en halvtrappa ned, vilket innebar att det inte gick att förflytta en patient från den ena ändan till den andra utan att använda hiss. Efter ronden gjordes operationer. Boström brukade göra tonsillektomier och lite annat, varefter han åkte hem för lunch i två timmar. Jag som underläkare arbetade med att stilla tonsillblödningar på min lunch. När Boström kom tillbaka efter lunch hade han mottagning. På den tiden var det inte tidsbeställd mottagning utan patienterna kom och satt och väntade i väntrummet. Mottagningsarbetet höll han på med fram till kafferasten. Då kom syster Signhild med en silverbricka, smidd av Boström, som också var silversmed. Syster Signhild hade då köpt bullar till kaffet samt Aftonbladet. Boström drack sitt kaffe, läste Aftonbladet och rökte sin cigarr. Efter kafferasten började han arbeta igen och framemot fyratiden brukade han komma på att han hade lite för många patienter. Då gav han syster Signhild en bunt och hon kom in med den till mig. Jag som yngste underläkare hade inte haft så mycket att göra fram till dess men fick då 20 kort och 20 patienter. Det som idag anses vara en heldagsmottagning fick jag börja med klockan fyra på eftermiddagen. Så gick det till. Man lärde sig att fatta snabba beslut och ägna sig åt det mest väsentliga. Sådana personligheter som Boström finns inte längre.

Ove Qvarnström:
Boström gjorde några mindre uppmärksammade inlägg i medicinlitteraturen. Ett handlade om ett lokalanestesimedel, Benecedrin. Han publicerade också en artikel om hörselgångschotesteatom. Boström avgick 1962 från sin lasarettstjänst och efterträddes av Ragnar Rudberg. Därmed inleddes en dynamisk period i öronklinikens verksamhet. Rudberg hade fått sin huvudsakliga skolning i Göteborg under Carl Axel Hamberger åren 1949-1957. Hamberger var då det stora namnet i svensk otologi. Rudberg fann i sin avhandling att penicillinet var överlägset bäst antibiotikum vid otiter.

År 1962 kom från Akademiska sjukhuset i Uppsala ett värdefullt tillskott till öronkliniken i Västerås, nämligen Jan Sandström. Han tillträdde den ledigförklarade biträdande överläkartjänsten 1962. Öronkliniken hade börjat expandera och det fanns ett par underläkartjänster som bytte innehavare av och till. Jan Sandström var verkligen användbar och flexibel. Han engagerades tillfälligt som foneater, allergolog, audiolog och som öronoperatör.

Hörselvården startade 1956. Distriktssköterskan Anna-Greta Åkersten, gift Andersson, skolades om till hörselkurator hos Lennart Holmgren, en guru inom hörselvården på Karolinska sjukhuset (KS). Den som träffat Anna-Greta en gång glömmer henne inte. Hon var robust, framåt och pålitlig och ägnade sig mest åt screening och skolbarnsundersökningar och testade även nyfödda barn. Öronkliniken var då fortfarande inrymd i gamla lasarettet.

1962 kom en bestämmelse om ett statsbidrag om 400 kr per hörapparat. Tidigare hade man inte fått något bidrag alls utan patienten var tvungen att själv bekosta sin apparat. Hörcentralen förde nu en något ambulerande tillvaro innan den 1973 kunde flytta in i det nybyggda lasarettet (våningen under öronmottagningen). Rudberg ordnade så att det kom en audiolog från Örebro, Bo Ingberg, att åka hit till Västerås en gång i månaden. Då samlades läkare, sjuksköterskor och övrig hörselpersonal till en konferens då man visade upp komplicerade fall och föreslog undersökningar och behandlingar. I början av 1970-talet efterträddes Ingberg av Ingmar Klockhoff från Uppsala som ledare för den här konferensen. Ingmar Klockhoff var också en person man inte glömmer. Han var slagfärdig, kunnig, allmänmänskligt och kulturellt. Många minns med glädje de tal han höll på läkarmöten.

Öronkliniken i Västerås fick en egen audiolog 1987, Göran Linde. Han stannade några år men flyttade sedan till Stockholm och efterträddes av Anita Hirsch som verkade till år 2002.

Pedagogiska hörselvården tog sin början i och med att Göran Persson tillträdde tjänsten som hörselvårdskonsulent 1966. Han var Sveriges första hörselvårdskonsulent och han nämns också som en eldsjäl. Han var mycket omtyckt av både patienter och personal.

Tegnérgården öppnades i slutet av 1960-talet som skola för hörselskadade barn.

Talvården kom till Västerås med Marlies Persson, en språklärare med logopedinriktning, färgrik och färgstark. Hon hade flyttat till Sverige 1960 från Berlin, där hon var språklärare men hade också kontakt med talvård och logopedi. Hon fångades upp av barnpsykiatriska kliniken som såg möjligheten att få en logoped. Marlies Persson kompletterade sin utbildning hos Bjuggren på Sabbatsberg, Sveriges ledande logopedcentrum. Bjuggren var känd som en guru när det gäller talvård. De flesta äldre logopeder har utbildats hos honom. Marlis frilansade en tid och tog även emot patienter i hemmet. Senare engagerades hon av Ragnar Rudberg och tillträdde en tjänst som logoped vid öronkliniken. För öronkliniken innebar detta bl a givande logopedronder, där Ragnar Rudberg, senare Jan Sandström var läkarrepresentant. Verksamheten expanderade påtagligt när ytterligare logopeder och afasibiträden tillkom och arbetsområdet utsträcktes till att gälla patienter ute på de mindre lasaretten.

Allergologin togs upp på senare delen av 1960-talet av Jan Sandström. Det gällde testning, desensibilisering och sprutbehandling av patienter med besvär inom öron-näs-halsområdet. Patienter kom från hela länet. Så småningom anställdes en särskild allergisjuksköterska och det inleddes också ett samarbete med lungkliniken. Även barnkliniken hade allergolog men inte så mycket kontakter. När Jan Sandström pensionerades övertog Christina Heinrich läkaransvaret för allergologin.

På Rudbergs initiativ ordnades onkologronder en gång i veckan under det energiska 1960-talet. Klinikens alla läkare deltog. Det kom en onkolog från Uppsala och ordförande var naturligtvis docent Rudberg. Det diskuterades utredningar och behandlingar av klinikens tumörpatienter. Tumörkirurgi var Rudbergs huvudintresse. Han var en utmärkt operatör, erfaren och oförskräckt. En av Uppsalakonsulterna hette Leif Johansson. Han tillträdde så småningom en överläkartjänst vid den nya onkologkliniken.

Provinsialläkarfonden ingick också i verksamheten. Det var från början en fond som skulle se till att provinsialläkare och även familjeläkare fick bra utbildning i öron-näs och halssjukdomar. En gång om året, i regel i februari, anordnades en veckokurs. Det var ofta gott om sökande till dessa kurser. Bland de sökande plockades ut ett tjugotal och fonden betalade. Eleverna bodde här i stan och man ordnade tjänstgöring med demonstrationer, utredningar under en veckas tid, inkluderande audiologkonsult från Uppsala. Det var nyttigt för kliniken då man var tvungen ta fram vad man hade av lärarkrafter. På 1980-talet förkortades kursen till endast tre dagar för att efterhand helt försvinna. Det fanns inte längre något behov och pengarna tröt. Jag har efteråt träffat flera av dem som gick den här kursen och de var mycket nöjda. Kursen innehöll mycket praktiskt arbete. En prisade särskilt kursen. Tack vare den vågade han nu incidera halsbölder.

Några ord om Sandström som var den store öronoperatören. Han började på 1960-talet med den nya hörselförbättrande kirurgin med lagning av trumhinnor och hörselben, som Lars Ekvall infört i Uppsala och där man var beroende av binoculärt mikroskop för att kunna arbeta.

I slutet av 1960-talet kom Hans-Åke Sjögren till lasarettet i Köping som överläkare inom öron-näs-halssjukvården. Han hade utbildats i Västerås och vid KS. Utöver en omfattande mottagningsverksamhet opererade han såväl ambulant som i slutenvård och disponerade vid behov sängplatser på kirurgiska kliniken.

I Fagersta inrättades en första öronläkartjänst i mitten av 1970-talet. Tjänsten tycks dock inte ha lockat någon seriös sökande och tjänsten flyttades då och tills vidare över till Köping. Fagersta fick försörjas med öronläkare från Västeråskliniken en dag i veckan. På 1990-talet har privatläkare från Västerås övertagit driften flera dagar i veckan. Hörcentralen bemannas två dagar i veckan från Västerås. Ingen operativ verksamhet förekommer i Fagersta.

På lasarettet i Sala uppehöll Svante Bursell, privatpraktiker från Västerås, i flera år tjänsten som öronläkare, från tidigt 60-tal fram till sin pensionering i slutet av 1970-talet. Öronkliniken hade inga egna slutenvårdsplatser. Av flera skäl flyttades den operativa verksamheten helt till Västerås och försörjs från Västerås två dagar i veckan.

Regentlängd för öronklinikens
klinikchefer:

Nils Boström 1942-1962
Ragnar Rudberg 1962-1980
Ove Qvarnström 1980-1984
Anders Flodström 1984-1989
Rudolf Aust 1989-1994
Björn Bergström 1994-1997
Per Weitz 1997-

Statistik
1980 2003
Sängplatser 44 10
Läkartjänster 11 16
Mottagn besök 20000 17000
Antal operationer 1639 2642

Anders Flodström:
Björn Bergström gick en bra öronkurs på Karolinska sjukhuset och jag gick en bra öronkurs på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Jag tyckte då det skulle vara roligt att pröva på öron-näs- och halssjukdomar. År 1965 gick jag den kursen och frågade kursledningen var man kunde få ett vikariat på någon öronklinik. Svaret var att jag borde försöka med Västerås, då där fanns en professorskompetent överläkare.

Jag kom dock inte till Västerås direkt efter kursens slut. Kliniken var inte så stor. I januari 1966 hade den visserligen utvidgats och ytterligare en underläkartjänst hade tillsatts. Det fanns en överläkare, en biträdande överläkare och två underläkare. Arbetsförhållandena hade ändrats något. Att vara underläkare innebar sjukhusbunden jourtjänstgöring måndag, onsdag, fredag, lördag och söndag ena veckan och den andra veckan endast tisdag och torsdag. Varannan helg var man alltså i tjänst från klockan åtta fredag morgon till måndag kväll. Det var inga diskussioner om detta utan ansågs helt naturligt. Det var ingen lätt situation för läkarnas fruar. Det var inte för dem att tänka på något arbete utanför hemmet åtminstone inte heltidsarbete.

När jag kom till kliniken i januari 1966 var det en klinik som inte var präglad av att man kom klockan halv tio på förmiddagen och tog två timmars lunch. Det var ett annat regemente som gällde när Ragnar Rudberg hade tillträtt. Gud nåde den underläkare som inte var på plats prick klockan åtta på röntgenronden varje morgon. Den som kom två minuter för sent fick verkligen veta vad han var värd.

På min första röntgenrond mötte jag Gunnar Sohrne. Det var framförallt denne och Gunnar Tilling som stod för röntgenronderna. En av dem lyckades alltid se till att spy lite galla över det sittande regeringspartiet under pågående rond. Den andre satt och muttrade och rökte sina cigarrcigarretter under ronderna. Rökning och tobak har ju förändrats en hel del sedan den tiden. Många minns säkert hur det såg ut i lasarettets matsal på 1960-talet. Längst bort i matsalen fanns skjutdörrar. Inne i matsalen fanns en del bord där ingen annan än läkare intog sin lunch. Efter avslutad lunch gick läkarna bakom de här skjutdörrarna och där satte sig läkarna för att röka sin cigarr eller pipa om man hade tid. Olika kliniker hade olika gott om tid att ägna sig åt rökning efter maten.

För en ung underläkare med mycket liten erfarenhet av öron-näs- och halssjukdomar var lunch nästan en lyx. Det var inte så ofta man hann med att ha lunchrast. Jag förde statistik över min första arbetsvecka vid kliniken. När jag hade räknat bort någon enstaka kaffe- och lunchrast hade jag arbetat 110 timmar effektiv tid första veckan.

För övrigt karaktäriserades sjukhuset på den tiden av ett fåtal läkartjänster. Man kände varandra. Starten på min tjänstgöring var att första arbetsdagen hälsa på chefläkaren Per Wising. Jag skulle visa upp mig för honom första arbetsdagen. Det skulle inte få springa omkring okända doktorer. Några tunga namn som jag vill nämna är Acke Bruzelius, Rolf Fåhreaus. På öronkliniken hade vi nära samarbete med Kurt Lindström. Han var narkosläkare av den gamla stammen som var mer eller mindre självlärda innan specialiteten nästan fanns. Han var enormt skicklig manuellt. Det fanns aldrig någon patient som inte gick att stoppa ned tuben på. Han var en stor kontrast till Ragnar Rudberg. Han sprang ut medan patienterna stod och rökte utomhus av någon slags hänsyn till Rudberg. Men trots detta, Rudberg var antinikotinist, fungerade de två mycket bra tillsammans.

Vid den här tiden hade vi de lokaler som Bergström nyligen beskrev. Vi hade halvplan ned till vårdavdelningarna. I den ena avdelningen hade vi huvudsakligen s k elektiv, planerad, vård, i den andra framförallt barn och infekterade patienter. Vårdavdelningspersonalen bestod av en möjligen ibland två sjuksköterskor dagtid, en undersköterska och ett par biträden. Avdelningsföreståndaren gick med på alla ronder och kunde alla sina patienter. Det tål att jämföras med dagens situation då de flesta avdelningsföreståndare överhuvudtaget inte har några patientkontakter. Det har hänt mycket. Om det är bra eller dåligt kan man fundera över.

Verksamheten på mottagningen var ansträngande. Som underläkare opererade man varannan dag och varannan dag hade man mottagning. Man tog emot sina tidsbeställda patienter och man hade dessutom alla jourfall. Det innebar att man visste väldigt lite när dagen började hur den skulle sluta. Innan man blivit erfaren och inte arbetade så snabbt var det inte ovanligt att man hade mottagning från morgon fram till sena kvällen, Patienterna satt inte bara i väntrummet utan många satt i trappan och väntade på sin tur. En del hade kanske kommit vid tretiden på eftermiddagen och var tacksamma att få träffa en doktor vid niotiden på kvällen.

Som underläkare kunde man vara klar med sin mottagning vid niotiden på kvällen. Då var det dags att ta itu med avdelningsarbetet. De patienter som skulle opereras följande dag hade kommit in till avdelningen på eftermiddagen. Man gick till avdelningen för att skriva in dessa patienter. Man brukade skriva in de patienter som fortfarande var vakna. De som hade somnat skrev man in tidigt följande morgon. Alla skulle vara inskrivna och klara före ronden påföljande dag.

Detta är ett försök att ge en liten bild av hur de kunde se ut på en öronklinik i mitten av 1960-talet ur en underläkares perspektiv.

Från mitten av 1960-talet växte kliniken mycket snabbt. Den hade sin storhetstid i slutet av 1960-talet. Vid kliniken fanns tre till fyra underläkare, 30 000 patientbesök årligen. Det var den största öppna verksamheten av samtliga kliniker. Öronklinken hade fler öppenvårds patienter än kirurgkliniken. En anledning var naturligtvis att hela provinsialläkarväsendet var kraftigt underdimensionerat. Vi bedrev mycket verksamhet av mycket enkla åkommor, framförallt akuta infektioner såsom öroninflammationer, halsfluss, bihåleinflammationer. Dessutom bör noteras att fram till den sista december 1969 tog doktorn betalt. Sedan kom 7-kronan som innebar ett ras för hela öron-näs och halsspecialiteten i hela Sverige. Fram till dess hade det varit lukrativt att vara örondoktor. Det blev en fanflykt inom öronspecialiteten när 7-kronan infördes. Åren därefter var det svårt att bemanna tjänsterna vid kliniken. Innan 7-kronan trädde ikraft var det stor omsättning på verksamheten. Vi hade som regel tio patienter i timman. Det fanns de som jobbade snabbt och de som jobbade mindre snabbt. All time high var en mycket effektiv underläkare som kunde ha 120 patienter på en dag. Han åkte omkring i en Jaguar och lyckades åka fast för fortkörning mellan Skiljebo och sjukhuset.

När 7-kronan hade trätt ikraft blev det brist på doktorer. Kliniken sökte underläkare. Vi hade ett specialtillstånd som innebar att vi kunde förordna två tandläkare att vara extra underläkare på öronkliniken. Det var en god hjälp i en besvärlig situation. År 1973 var situationen så besvärlig att vi var endast tre läkare på hela kliniken. Det var Ragnar Rudberg, Jan Sandström och jag. Vi lyckades ändå hålla verksamheten igång.

År 1973 hade vi flyttat in i det nya lasarettet. Det var ett verk som nästan alla kliniker borde känna stor tacksamhet för. Ragnar Rudberg var den store byggherren här på lasarettet och gick omkring med ritningar under armen och planerade och dessutom hann med att utföra sjukvård. Hans insats var helt avgörande för det nya lasaretts uppbyggnad. Han lade ner hela sin själ i detta arbete och naturligtvis förbisågs inte öronkliniken när vi flyttade in i det nya lasarettet. Vi hade 44 vårdplatser och därmed landets största öronklinik utanför universitetssjukhusen, till och med större än ett par av dem.

Så småningom minskade verksamheten. Vi ”förlorade” barnpatienterna i sluten vård, framförallt barnen med krupp. Antalet vårdplatser har successivt minskat och idag har vi tio vårdplatser. Vi har dock möjlighet att lägga några barn på barnkliniken. Vi delar vårdavdelning med kärlkirurgiska avdelning fem och har ett gott samarbete. Tio vårdplatser känns dock otillräckligt. Vad som framförallt är tungt är tumörkirurgin. Vi har många avancerade tumörfall med långa vårdtider.

Vi går framåt och ser på dagens situation. Idag gör vi totalt sett inom landstinget 17 000 besök inom öronkliniken. Sala och Köping är inkluderat, men inte Fagersta. Vi är tolv överläkare, två avdelningsläkare samt några underläkare som sköter öronsjukvården. Det kan se ut om en dålig produktivitet, men så ser svensk sjukvård ut idag. Skälen är många.

Om man ser tillbaka på öronsjukvård som specialitet kan man peka på några viktiga saker som skett under de senaste 40 åren. Vi har fått några nya diagnoser; t ex borrelia, som inte fanns för 20 år sedan. Det är en sjukdom som man kan få via fästingbett och som kan ge upphov till ansiktsförlamning. Det visste vi ingenting om tidigare. Det är en åkomma som vi idag ser lite då och då. Den har lärt oss mycket, att det t ex finns okända smittoämnen som vi inte kände till. HIV och aids behöver nästan inte nämnas. De har inte belastat öronsjukvården särskilt mycket, men vi har HIV-patienter som kommer till öronkliniken och vi har framförallt hepatit C-patienter, som kräver särskild omvårdnad och särskilda föreskrifter. För ca 30 år sedan fanns inte hepatit C.

En annan mycket omskriven åkomma är sömnapnésyndromet. ”Snarkarna” som sover dåligt, har andningsuppehåll på nätterna, syreminskning i blodet nattetid osv. Om detta visste vi ingenting tidigare. Första fallet beskrevs i svensk öron-näs och halssjukvård vid ett möte här i Västerås 1984. Sedan dess har vi många fall med denna diagnos, där vi inom öronsjukvården tillsammans med fysiologen, som gör nattliga sömnregistreringar, svarar för behandling av en stor del av dessa patienter. Dessa patienter utgör en stor volym vid öronkliniken, något som inte fanns före 1984.

Ifråga om teknisk utveckling nämndes ovan öronmikroskopet, som idag finns i varje behandlingsrum. Av de yngre öronläkarna är det knappast någon som kan se en trumhinna utan att använda mikroskop. Vi har gott om mikroskop. Som kontrast kan nämnas att 1966, då jag tjänstgjorde i Norrköping, fanns två mikroskop, ett gammal där bilderna låg omlott, vilket gjorde att man inte kunde se stereoskopiskt samt ett nytt som var avsett endast för överläkaren.

En annan teknik som betytt mycket för öronspecialiteten är fiberendoskopierna. Tekniken möjliggör att leda ljus och bild genom glasfiber. Tekniken är en japansk uppfinning. Öronspecialiteten var den som först tog upp denna teknik internationellt i Sverige och började göra många fiberbronchoskopier. Utvecklingen har fått framåt och tekniken används vid gastroskopier, choloskopier osv. Idag kan man med fiberteknik göra skopier med instrument som är 1-2 mm stora och föra in i olika gångsystem. Detta är oerhört betydelsefullt för utvecklingen inom öronspecialiteten men även inom andra specialiteter.

Användning av laser är också något som har tillkommit och där vi inom vår specialitet använder den på olika ingrepp i struphuvudet.

Med den tillbakablicken och vad som har förändrats avslutar jag min del i denna föreläsning.