Carin Fremer, arbetsterapeut
Intervjudatum: 2004-04-02
Intervjuare. Kerstin Rännar
Carin är född i Stockholm. Flyttade vid tio års ålder tillsammans med sina föräldrar till Kumla men återvände till Stockholm vid 17 års ålder. Carin visste redan tidigt att hon ville bli arbetsterapeut. Den utbildning som fanns i Sverige då var inte godkänd av WHO. Carin tipsades av en kamrat som också var arbetsterapeut att söka en utländsk arbetsterapeut-utbildning och gick en treårig arbetsterapeututbildning i England. Återvände efter utbildningen till Sverige och fick sitt första arbete som arbetsterapeut på Treklöverhemmet i Ljungskile, ett rehabiliteringshem för ungdomar, där hon stannade ett och ett halvt år.
1965 flyttade Carin till Västerås och fick tjänst på medicinska rehabiliteringskliniken, där hon tjänstgjorde i åtta år. Patienternas rehabiliteringsperioder kunde omfatta allt från tre veckor till 7-8 månader.. Om inte rehabilitetsverksamheten kommit igång hade säkerligen många av de svårast skadade patienterna hamnat på institution. Bl a tack vare statsbidrag som utgick från mitten av 1960-talet för bostadsanpassning kunde många patienter skrivas ut till hemmet. .
Under Carins tid på rehabiliteringskliniken hade långvårdskliniken öppnat och hon flyttade då dit. Där vårdades många äldre patienter, flera av dem var svårt sjuka och en del i livets slutskede. På dagvården där fanns även med långvarigt rehabiliteringsbehov.
Några år senare sökte Carin arbete på Hjälpmedelscentralen som bitr hjälpmedelskonsulent. En viss procent av arbetstiden arbetade hon med utprovning av hjälpmedel och bostadsanpassningar. Verksamheten täckte hela länet. Resten av tiden ägnades åt kontroll av alla inkommande ordinationer. Hon berättar att det var arbetsterapeuternas uppgift att bedöma och prova ut hjälpmedel och ansvara för inträningen. För de mer avancerade hjälpmedlen, rullstolar framförallt, krävdes läkares underskrift. Hela processen har ett teamarbete mellan läkare, arbetsterapeut och ofta även sjukgymnast.
1984 byggdes Gryta sjukhem och Carin sökte dit som arbetsterapeut. Tjänsten passade henne bra, eftersom det var nära hem och hennes son då var liten. På Gryta sjukhem var det trivsamt och ett lugnare tempo. När Gryta sjukhem gick över till kommunen i samband med Ädelreformen på 1990-talet blev de som jobbade på sjukhemmet erbjudna tjänst i kommunen. Carin sökte dit men stannade bara i tre månader och sökte sig sedan tillbaka till landstinget till Hemdals vårdcentral som arbetsterapeut. Där stannade hon till sin pension år 2004.
På Hemdal innebar tjänsten rehabilitering och särskilt handrehabilitering. Ca 60% utgjorde arbete med äldre, hjälpmedel och bostadsanpassning och resten med nyskadade. Carin berättar om ett projektarbete distriktsarbetsterapeuterna startade upp rörande tumbasarthros som utfördes på vårdcentralerna runt om i Västerås. Patienter med den här diagnosen fick gå igenom ett program som sedan utvärderades. Arbetsterapeuternas insats omfattade ergonomi, bandageutprovning och stödskena och en del underlättande hjälpmedel. Uppföljningen gav mycket bra resultat.
Carin avslutar med att berätta att det var först när arbetsterapeuter började etablera sig privat som Socialstyrelsen tvingades fastställa vilken kompetens som krävdes för att få utöva yrket. Först då fick arbetsterapeuterna legitimation, året var 1999. Carin tycker det känns tillfredsställande att hon hann uppleva det medan hon var yrkesverksam.
Carin har nyligen gått i pension och tycker det känns ljuvligt. Nu kan hon ägna sig åt det hon brinner för: att måla akvarell.