Gunilla Moritz, sjuksköterska på AH-teamet i Sala.
Intervjudatum: 2007-11-15
Intervjuare: Inga-Lill Holm
Gunilla utexaminerades på Birgittaskolan i Linköping 1975. Hon gifte sig och flyttade till Västerås. Arbetade sporadiskt, bl.a. på Västra sjukhuset i Västerås. Fick två barn. 1980-89 vistades hon tillsammans med sin familj i Tanzania (hennes dåvarande make är kirurg) i två perioder och arbetade tidvis med sjukvård och hälsovård. HIV och Aids florerade kraftigt. Hon fick under denna period ytterligare barn.
I Tanzania lärde sig Gunilla ett annat sätt att leva, där gammelmormor hade en given plats i familjen och barnen sköttes av alla generationer. Döende togs om hand inom familjen. Ett kvalitativt bra liv kan vara att ha omsorg om varandra, att bli omhändertagen och att vara behövd.
1989 kom Gunilla hem från Tanzania och flyttade till Sala. Började arbeta på Åkrahemmet med dementa patienter. Skillnaden i synsätt på hur man ser på livet och döden och hur man tar hand om sina gamla blev en kulturchock. 1992 gjordes en skatteväxling mellan kommun och landsting. Kommunen skulle få medicinskt ansvar upp till sjuksköterskenivå på särskilda boenden. En organisation växte fram där Gunilla fick sjuksköterskeansvar över ett område. Då hon inte kom överens med kommunens vård- och omsorgschef om hur vården skulle bedrivas sade hon upp sig och arbetade en tid med kortare vikariat.
På Tallbacken (som en gång varit ett sjukhem) skulle man öppna en avdelning för vård i livets slutskede och Gunilla blev ombedd att starta den. Genom utbildning blev personalen rustad att jobba med döende människor och Gunilla sökte stipendier och gick på Ersta hospice en period 1996. 1999-2002 arbetade Gunilla på hospice i Västerås. En tid som gav henne mycket, där helhetssynen på människan var viktig.
2002 kom en förfrågan från Sala om hon skulle vilja hjälpa till att starta en verksamhet för vård av döende i hemmet i Sala. Gunilla kände det som om en dröm gått i uppfyllelse. Hon blev projektdelansvarig och finansieringen bestod av medel från de s.k. ”kanonpengarna”. Överskottet från de nedlagda regementena skulle bl.a. användas till att förbättra vården för de svårast sjuka och för döende patienter och att bygga broar mellan olika vårdgivare. Projektet hade varit igång ett tag när Gunilla började i oktober 2002. En arbetsgrupp bestående av bl.a. en läkare och en kurator började med att utarbeta en plan. Man intervjuade berörda vårdgivare: distriktssköterskor, sjuksköterskor från slutenvården, kommunanställda och läkare om hur man skulle kunna förbättra vården. Tanken var att man skulle utgå från Tallbacken våning 3 med mobil sjukvårdspersonal för att hjälpa dem som ville bo hemma och var i behov av vård i livets slutskede. Projekttiden skulle löpa på tre år och under tiden skulle man hitta andra lösningar för finansieringen.
Gunilla reste runt och tittade på olika verksamheter. Framför allt i Dalarna där det fanns sådana här team i nästan varje liten ort. Sala kommun och landstinget Västmanland kom överens om att samarbeta om ett mobilt team som skulle betjäna svårt sjuka i så väl eget hem som i särskilt boende. Man skulle börja i liten skala och utöka efter behov. Ingen skulle jobba heltid, det tipsade flera team om. Dels för att det är ett påfrestande arbete, dels för att kunna gå upp i arbetstid vid behov. 6 sjuksköterskor anställdes, men det var svårt att rekrytera läkare.
Omstruktureringar var på gång både inom kommun och landsting. På våren 2004 när AH-teamet kom i gång lades stora delar av lasarettet ner. Det skulle bli närsjukhus. Kommunen lade ner våning 3 på Tallbacken. Man tyckte att det räckte med AH-teamet och att patienterna kunde skötas på de särskilda boendena. Teamet fick sin bas på lasarettet. Dom fick leasingbilar och samarbetsavtal med distriktssköterskor och kommunsköterskor. Efter lite turbulens med läkarfrågan anställdes primärvårdsläkare Ingemar Hermansson. I april 2004 fick dom den första patienten. Patienterna kommer på remiss, oftast från primärvården och kirurgen. Få remisser får avslag. Det är inte enbart cancerdiagnoser utan även neurologiska sjukdomar som ALS och MS samt grav hjärtsvikt och KOL.
På frågan om hon saknar en hospiceavdelning svarar Gunilla att det är klart att det är drömmen, men att fylla en hel avdelning är orealistiskt med ett befolkningsunderlag på 25.000.En liten enhet att utgå ifrån har ventilerats men har ej fått gehör från kommunens politiker. Teamet har avlastningsplatser på Sala närsjukhus. Ett samarbete som fungerar mycket bra enligt Gunilla.
Men vårdideologin på sjukhuset och i särskilda boenden går ut på rehabilitering, att återskapa och bibehålla funktioner. Medan AH-teamets ideologi är att patientens egna önskemål är det viktigaste i livets slutskede.
Det ingår också i uppdraget att utbilda personal. Bland kommunens undersköterskor har man haft utbildningsserier där man samtalat om döden och vården av döende. Ett avtal finns med kommunen att deras sjuksköterskor på särskilda boenden är patientansvariga (PAS) och att AH-teamet har en stöttande funktion. Mest efterfrågas snabb läkarhjälp. Man utför också blodtransfusioner och hjälper till med datoriserade smärtpumpar.
AH-teamet har handledning från landstingshälsan. Det är nödvändigt att få sätta ord på sina känslor när man blir trött och mätt. Dessutom pratar teamet mycket med varandra. Att rekrytera sjuksköterskor till teamet är inte svårt. Intresset för denna typ av verksamhet är stort över hela landet. Det är svårare att rekrytera läkare.
När det gäller framtiden finns alltid hot om neddragningar. Det som är på gång nu är att man skall börja tänka i produktion. Att ha ett tak för antalet inskrivna patienter. Men de geografiska avstånden och den varierande vårdtyngden gör att man måste göra en avvägning från den ena dagen till den andra och man kan aldrig säga nej till något som man åtagit sig. Att lägga ner denna jämförelsevis billiga verksamhet vore oförsvarbart anser Gunilla.