Västerås andra lasarett 1786-1826
Hospitalstomten
Beslut och tillkomst
Det andra lasarettet i Västerås tillkom under 1786.
Det finns vissa tecken som tyder på att Serafimerriddarna, som hade överinseendet över rikets sjukvård, ansåg att Västerås första lasarett inte hade skötts ”med den drift som sig borde”. Redan 1784 hade landshövdingen av generaldirektör af Acrel fått en erinran om att utöva bättre tillsyn över lasarettet. I början av 1786 inspekterades lasarettet av generaldirektören ytterligare en gång och i ett brev av den 9 mars påpekades fel och brister, särskilt beträffande inventariernas beskaffenhet. I brevet framgår att lasarettets sängkläder och linne var odugliga och att ”ordenteligheten inom detta wärck saknat det skick som wederbördt”.
Lasarettsbyggnaden
Under 1786 flyttades första lasarettet från den lilla ”bofälliga” stugan invid kyrkmuren till en större och bättre byggnad inom hospitalsområdet, den s k Caractersbyggningen, Västerås andra lasarett.
Det nya lasarettet upptog 300 kvm och bestod till större delen av ett rum för veneriskt sjuka. Rummet gick tvärs över husets hela bredd, den s k ”Arboga hospitals salen”. Fönstren var försedda med järngaller. Innanför detta stora rum fanns två mindre rum för övriga patienter med ”chroniska” åkommor. Dessutom innehöll våningen ett kombinerat kök och badrum samt ”sjukwagterskans” bostadsrum, som även ”nyttjas av Lazaretts Fältskären, då han betjenar patienterna”. Efter några år fick man också disponera övre våningen i samma hus. Den hade tidigare varit avsedd för ”Stånds Personer eller bättre Folk, emot betalningserläggande til Hospitals Cassan, då de erfordra Botemedel och skötsel för Weneriska Sjukdomars Curerande”. Sköterskorna, två till antalet, fick dela en kammare i övre våningen.
Vårdinnehåll
De veneriska sjukdomarna dominerade fortfarande, minst varannan patient led av syfilis. Efter krigsslutet år 1809 blev det en katastrofal ökning av dessa sjukdomar. Man inrättade ett provisoriskt kurhus på slottet bestående av fyra rum. Patienterna behandlades med kvicksilverpreparat och varma bad två gånger i veckan. Bruzelius tillämpade också den s k Osbeckska kuren, en form av diet- och svältkur men övergick senare till något som kallades för rökkuren. Patienten fick sitta på en anpassad rökstol innesluten i ett tält och inandas ånga blandad med rökpulver som kunde bestå av en blandning av arsenik, drachma, cinnober och svavel.
I journalerna står också att läsa om patienter med infektiösa sjukdomar, t ex nervfeber, frossa, bröstfeber (lunginflammation) och bröstsjuka (lungtuberkulos). Bensvullnad, troligen orsakad av hjärtsjukdom, var också vanligt.
| År 1786 fick lasarettet på begäran av Carl Bruzelius en instrumentkista innehållande nödvändiga kirurgiska instrument. När någon operation utfördes handlade det ofta om förfrusna fötter som amputerades, men Bruzelius lär även ha opererat några patienter med cancertumörer. Då bedövningsmedel fortfarande var okänt var det viktigt att operationen gick fort för att göra plågan kort. Bakterier visste man inget om och hygien var i det närmaste ett okänt begrepp varför det var fritt fram för bl a skabb och ohyra. Det ansågs mer praktiskt att tvätta händerna efter operation än före. Hygienen blev säkert inte bättre av att läkaren opererade iklädd högtidsdräkt med spetskrås och pudrad peruk. Carl Bruzelius ägde tack vare sin utbildning kunskap om journalskrivning. Den äldsta journalen är från 1786 och därefter finns sjukjournaler över patienterna hela den tid Bruzelius var verksam. |  Med dr och chirurgie magister Carl Bruzelius |
Medicin för lasarettets behov, bl a sabadill och ”luspulver”, rekvirerades från stadens enda apotek, Hjorten, för att få bukt med ohyran bland patienterna. Apoteket innehades då av apotekaren Eric Zimmerman
Vårdplatser
Flytten till den större byggnaden inom hospitalsområdet gav möjlighet att utöka antalet vårdplatser från elva till 16. Antalet vårdplatser ökade ytterligare och uppgick år 1816 till 22.
Vårdkostnader
Till en början var vården på svenska lasarett helt kostnadsfri för patienterna. År 1804 stadgades emellertid att de ”besuttna” i samhället skulle betala en mindre avgift för mat, s k ”dagafgift”. Avgiften var behovsprövad och indelades i tre klasser. Till den första klassen räknades bönder med barn och tjänstefolk samt hantverkare och likställda i städerna. Dessa fick betala hela matkostnaden. Till andra klassen hörde torpare samt hantverkare på landsbygden och andra arbetsföra personer. De betalade ungefär hälften av matkostnaden. Utfattigt folk hamnade i den tredje klassen och fick all mat gratis. Medicin och vård var fortfarande avgiftsfritt för alla. Då de flesta tillhörde tredje klassen blev lasarettets ekonomi inte bättre, snarare betydligt sämre. En ytterligare belastning på ekonomin utgjorde indragningen av de provisoriska sjukhusen för veneriskt sjuka patienter, vilka i fortsättningen skulle vårdas kostnadsfritt på lasaretten. Detta blev ekonomiskt ohållbart och riksdagen fastställde år 1818 en kurhusavgift som utgick med 3 shilling banco (dagens penningvärde ca 170 kr) för varje mantalsskriven person. Denna allmänna uttaxering ansågs nödvändig för att få medel till vårdanstalter för isolering och behandling av dessa patienter.
Personal
Med dr och chirurgie magister Carl Bruzelius hade tillträtt tjänsten som lasarettsläkare vid nyåret 1786. Dr Bruzelius hade inte fyllt 24 år då han tillträdde tjänsten. Full av ungdomlig energi och reformlust tog han genast itu med förbättringar av olika slag. Efter 40 år som lasarettsläkare och i samband med flyttningen av Västerås lasarett från Hospitalstomten till Stora Gatan år 1826, överlämnade dr Bruzelius de facto om än icke de jure sjukhusets ledning åt en yngre förmåga, Johan Anders Widberg. Arbetsbördan hade varit stor. Förutom tjänsten som lasarettsläkare tjänstgjorde Bruzelius vid Provisoriska sjukhuset och Militärsjukhuset. En tid uppehöll han också provinsialläkartjänsten. Dessutom gjorde han ett banbrytande arbete som vaccinatör. Bruzelius ansågs vara en mycket samvetsgrann man och ville alltid göra sitt bästa. Han hade ett levande intresse för sina patienter och kunde för deras bästa ibland riskera att överträda gällande bestämmelser.
Syssloman var en person med mycket makt. Förutom att föra räkenskaperna skulle han också se till att sjukwagterskan skötte de sjuka, att läkaren varje dag besökte de sjuka och att hålla morgon- och aftonbön på lasarettet.
Endast en sköterska var anställd, men efter några år anställdes ytterligare en. År 1800 skall två pigor ha anställts, varav den ena var sköterska. Ingen av dem hade någon utbildning. Dessutom fanns en ”sjukwagterska”.
Carl Bruzelius fick när han tillträdde tjänsten en årslön om 83 1/3 dal specie, motsvarande ca 23500 kr, en summa som under åren ökades på och slutlönen år 1828 uppgick till 300 riksdaler banco, d v s 29000 kr i dagens penningvärde.
Kontantlönen för sjukwagterskan, ca 900 kr om året. Därtill hade hon fri kost och sannolikt vissa klädesplagg.
År 1800 utbetalades kontantlönen, lika som tidigare, till ”mårmässo marknad”. Avsikten var att de då skulle ha möjlighet göra sina inköp. År 1807 betalades ”sköterska och piga” tillsammans med 12 rdr banco per år, motsvarande idag 2600 kr för att två år senare erhålla en gemensam löneförhöjning med 8 skilling banco per år (= 44 öre per månad och person!!) De fick dock sina utskylder, dvs skatter, betalda av lasarettsmedel, vilket bör ses som en ganska bra löneförhöjning då skatten utgjorde 25% av lönen.
”Text: Kerstin Rännar”.