Västerås femte lasarett

 

Östra Västerås. Nuvarande lasarettsområdet

 

Beslut och tillkomst
Redan 1906 föddes tankar på att ett nytt och större lasarett borde byggas, ett lasarett för hela länet, ett centrallasarett. Man hade förutsett Västerås som platsen och att det i detta nya lasarett borde inrättas två självständiga avdelningar, en kirurgisk och en medicinsk avdelning. Det tillsattes en kommitté med åtföljande utredningar. Bl a handlade dessa om landstingets dispositionsrätt av lasarettsområdet i Stallhagen, antal sängar vid en fullständig nybyggnad av ett lasarett, tomtstorlek samt underhandlingar med stadsfullmäktige i Västerås om villkor för upplåtande av mark. Resultatet blev att år 1917 lade kommittén fram följande uttalande: ”En nybyggnad kan ej ske med mindre än att befintliga byggnader rivs och dessa kan icke anses vara ändamålsenliga”.

Kostnaden för en om- och tillbyggnad av det befintliga lasarettet i Stallhagen beräknades till 1.2 miljoner kronor exkl inventarier (= 28,8 miljoner år 2002) och en fullständig nybyggnad på annan plats förmodades innebära en ytterligare kostnad av ca en miljon kronor.
Vid ett av landstingets lagtima möten 1918 överlämnades dessa uppgifter med en hemställan om ”att principiellt beslut nu måtte fattas rörande lösande av byggnadsfrågan vid Västerås lasarett”.

Ett fullt modernt centrallasarett med medicinska och kirurgiska avdelningar samt specialavdelningar krävdes. Kostnaden beräknades till 4 626 290 milj kr (= ca 78 miljoner kr år 2002) . Den 20 september 1918 beslöt landstinget enligt det framlagda förslaget. För att täcka kostnaderna beträffande förberedelsearbetena skulle 200 000 kr uttaxeras årligen under fem år. Året därpå, 1919, beslutades om ett amorteringslån på 3,5 miljoner kr (= 52 miljoner kr år 2002) till byggnadskostnadernas bestridande och vid 1919 års landsting uppdrogs åt lasarettsdirektionen att utföra byggnadsarbetet. (Nämnas bör att en motion året därpå om upprivande av detta beslut ej bifölls).

Byggnadsarbetet kom dock inte igång förrän i början av år 1921 och drog ut på tiden av flera orsaker: oroliga tider under första världskriget, höga priser, oro på arbetsmarknaden, strejker samt inte minst upprepade ändringar av ritningar och förslag och avsaknad av huvud-entreprenör. Först uppfördes huvudflyglarna och förbindelsegångar, tre år senare,1924, stod centralpartiet, bad-,mottagnings- och laboratoriepaviljong, västra och östra mellanflyglarna, ångcentralen samt paviljongen för reumatiskt sjuka färdiga. Gravkapellet och bostadshusen byggdes sist. I slutet av 1927 stod hela lasarettet färdigt och ingivningen av detsamma ägde rum den 28 januari 1928.

Arkitekt för den ståtliga byggnaden var Ernst Stenhammar, som beskrivs som en man med arkitektoniskt och konstnärligt skolat omdöme och säker smak. Tyvärr fick han inte se sitt verk fullbordat då han avled en kort tid innan lasarettet stod färdigt.

Lasarettsbyggnaden
Västmanlands läns landsting hade år 1928 ett stort och väluppfört centrallasarett med ett flertal medicinska specialiteter. När lasarettsbyggnaden stod klar hade den fått ett helt annat utseende och innehåll än vad man tänkt sig och beslutat om tio år dessförinnan. Nya krav hade dykt upp under byggnadstiden och fört med sig utvidgningar både på bredden och på djupet. Redan 1918 enligt Rissler i ”Om planläggning av sjukhus” kan man läsa ”Tiden rider fort på ifrågavarande bana, så att det, som berömmes ena dagen, kan anses föråldrat den andra.” .

Lasarettets styresman, Lennart Norrlin, beskrev byggnaden som en arkitektonisk skapelse av stor skönhet och mäktig helhetsverkan. Likt ett tornprytt slott med borggård och flyglar reser den sig, omkransad på trenne sidor av kraftig, nordisk skogsvegetation. Men även interiört var upplevelsen slottslik med stora pelarförsedda vestibuler, och med valv utsmyckade förbindelsegångar. I ett tal vid invigningen yttrade sig socialministern att ”förr byggdes palats åt furstar och stormän, nu bygger man dylika åt fattiga och sjuka”.

Ovan: Ritning av gamla lasarettets sutterängvåning.

Ovan: Ritning av gamla lasarettets bottenvåningen.

Ovan: Ritning av gamla lasarettets våning 1.

Ovan: Ritning av gamla lasarettets våning 3 och vind.

Bilderna ovan visar grupperingen av byggnaderna inom lasarettsområdet. Inte mindre än åtta förbindelsegångar förenade husblocken. Dessutom ingick sju fristående lokaler och villor.

Huvudbyggnaden, det s k centralpartiet bestod av fem våningar totalt:
– Källarvåningen: intagnings- och personalbad samt ett syrum
– Bottenvåningen: medicinsk och kirurgisk mottagning med ett stort gemensamt väntrum. Sysslomanskontoret, som bestod av två rum, samt bostadsrum för poliklinik- och röntgensköterskor inrymdes också här.
– Första våningen: Kyrksal och laboratorium samt personalbostäder för husmor, underläkare och biträden.
– Andra våningen: Eftersom personalen vid den tiden skulle bo inom sjukhusområdet hade man för deras räkning inrättat på den här våningen personalbostäder avsedda för underläkare, operationssköterska samt ett antal biträden.
– Tredje våningen: Här låg operationssalen samt ett bibliotek.

Östra mellanflygeln:
– Bottenvåningen: Röntgenavdelningen
– Första våningen: matsal och samlingsrum för sköterskor samt en dubblett för köksföreståndarinnan.
Västra mellanflygeln:
– Bottenvåningen och första våningen: barnbördsavdelning

Östra huvudflygeln, med det slottsliknande tornet:
– Bottenvåningen, första och andra våningen Kirurgiska avdelningar

Västra huvudflygeln, likaledes med ett slottsliknande torn:
– Suterrängvåningen: apotek, förråd, arkiv och mjölkkök
– Bottenvåningen: en barnavdelning samt bostäder för elever och gifta underläkare.
– Första och andra våningen: tre medicinska avdelningar, varav en avdelning avsedd för hel- och halvenskilda patienter.

Även invändigt framträdde den gamla slottsstilen, bl a i de stora, pelarförsedda vestibulerna, i mottagningsavdelningens väntrum, i de med valv utsmyckade förbindelsegångarna. Stor vikt lades vid val av möbler, textilier o dyl. Lösen var: gedigen hemutrustning och en uppsättning som var värdig och harmonierade med den yttre inramningen, byggnadsstilen. Gardiner, möbeltyger m m skulle harmoniera med möbler och dekorativ utsmyckning av väggar och tak.
Till lasarettet räknades också de fristående byggnaderna såsom paviljongen för reumatiskt sjuka med en manlig och en kvinnlig avdelning samt en matsal gravkapell, obduktionsrum, ångcentral, varmgarage, smedja, velocipedstall och personalbostäder.

Obduktionslokalen

Ångpannerummet

Den första tioårsperioden tycktes lasarettet med sina specialavdelningar kunna uppfylla kraven på god sjukvård. Men det visade sig snart att lasarettet behövde ökas ut. Landstinget hade på 1940- och 1950-talet planer på att väsentligt utvidga lasarettet, planer som dock inte förverkligades. Man försökte då utöka antalet vårdplatser genom omdisponeringar av lasarettets lokaler, bl a genom att flytta ut personalens bostäder från huvudbyggnaden samt bygga ett par nya hus.

Verksamheten vid reumatikerpaviljongen lades ned 1955 och blev därmed tillgänglig för ytterligare antal vårdplatser. Istället för att ytterligare vidga 1928 års lasarett beslöt 1953 års landsting att anordna en arkitekttävling om en nybyggnad i nära anslutning till det befintliga lasarettet.

Lasarettsverksamhet bedrevs i detta femte lasarett, 1928 års lasarett, fram till 1968.

Vårdinnehåll
Lasarettet ansågs vara rikligt tilltaget, (totalt 285 vårdplatser) med nödvändiga special-avdelningar. Till den kirurgiska kliniken räknades också Gynekologi, Obstetriska fall, Ögon- Öron, näs- och halssjukdomar samt även Ortopedi. Den medicinska kliniken innefattade förutom Invärtes sjukdomar också Barnsjukdomar, Reumatiska sjukdomar samt Hud- Köns- och Nervsjukdomar. Dessutom ansvarade lasarettsläkaren på medicinavdelningen för överinseende över upptagningsanstalten för sinnessjuka vid gamla länslasarettet Stallhagen i Västerås.

Inte mindre än 20 olika sjukdomsbenämningar fanns angivna redan första året, år 1928. Den största gruppen var Matsmältningsorganens sjukdomar, där blindtarmsinflammation var vanligast förekommande tätt följt av bråck och magsår. I gruppen Infektionssjukdomar och andra sanitära sjukdomar var tuberkulosen fortfarande en farsot att räkna med även om den minskade. Nämnas bör också grupperna Havandeskaps- och förlossningssjukdomar, Nervsystemets sjukdomar, Cirkulationsorganens sjukdomar, Andningsorganens sjukdomar, Njurarnas och urinvägarnas sjukdomar, Könsorganens sjukdomar, Musklernas, Ledgångarnas samt Bensystemets sjukdomar, Öron- och ögonsjukdomar. Svulster utgjorde en egen grupp, där man skilde på carcinoma (kräftsvulster) och övriga svulster. Endast fem personer vårdades 1928 på grund av åldersdemens! och av kroniska förgiftningssjukdomar en man.

Antalet intagna vid den kirurgiska avdelningen detta första år var 2041, varav 68 avled. Enligt operationsjournalen för år 1928 utfördes 1625 operationer. Av dessa var 248 operation av blindtarmsbihanget, (i dagligt tal blindtarmsinflammation), s k appendectomi med 133 bråckoperationer på andra plats. Men även polikliniska operationer utfördes. Här rörde det sig mest om polyper av olika slag.

Man dokumenterade noggrant också skador/olycksfall uppkomna i och utanför yrkesarbete. Olycksfall i arbete förekom ofta vid hushållsgöromål och drabbade av naturliga skäl på den tiden kvinnorna medan männen råkade ut för olyckor i samband med byggnadsarbete. Vid olycksfall utom arbete var liksom idag halkolyckor ett dominant inslag. Av totalt 173 registrerade olycksfall hade endast 18 personer varit inblandade i någon form av olyckor med motorfordon.

Utvecklingen går hela tiden framåt och stora framsteg görs inom kirurgin under 1930-60 talen, Möjligheter öppnar sig att operera flera åkommor och skador. Bland de vanligaste ingreppen kan nämnas gallstens- och magsårsoperationer En viktig förutsättning för kirurgins framsteg är anestesiologin som gör det möjligt att utföra svåra och långvariga ingrepp med liten risk för patienten.

Den medicinska avdelningen redovisade första året 910 inläggningar., varav 69 avled. En låg siffra kan tyckas, men ändå rimlig med tanke på att allvarligt sjuka kunde skrivas ut när det inte fanns tillräcklig behandling att erbjuda. Avdelningen för reumatiska sjukdomar som också tillhörde medicinkliniken hade 246 inläggningar och avdelningen för sinnessjukdomar 29 intagna.

De dominerande diagnoserna var Infektionssjukdomar, där tuberkulos och lunginflammation förekom. Antalet dödsfall i både tuberkulos och lunginflammation var fortfarande högt. Av 50 fall med tuberkulos avled 10 och av 36 patienter med lunginflammationen dog 9. Anemi och diabetes utgjorde en ganska stor grupp liksom magsår och på hjärtsidan klaffel. Däremot fanns ännu inte begreppet hjärtinfarkt. Kronisk ledgångsreumatism och akut ledgångsreumatism eller med andra ord reumatisk feber samt ”förslitna” leder, s k arthritis deformans förekom inte alltför sällan.

Inom medicinkliniken får vetenskapliga framsteg genomslag i den invärtesmedicinska vården. Diagnos ställs med röntgen och i slutet av 1950-talet opererades en del magsår samtidigt som läkemedelsindustrin utvecklade alltmer effektiva läkemedel mot magsår. Den reumatiska febern minskade för att idag vara helt borta. Varför åkomman helt försvunnit är oklart, en trolig orsak kan vara tillgängligheten till penicillin.

Patienter med hjärtsvikt kunde 1928 erbjudas Digitalis och andra icke standardiserade ”hjärtstärkande” preparat. I mitten av 1950-talet användes vid hjärtsvikt intravenös tillförsel av organiska kvicksilverföreningar dock med ofta dåligt resultat. Ett viktigt genombrott kom dock i slutet av 1950-talet när läkemedelsindustrin lyckades framställa en verksam och dessutom nära nog ofarlig urindrivande medicin, klorotiazid.

På barnbördsavdelningen, som öppnades i februari 1928 förlöstes 344 barn innan årets slut, varav nio var dödfödda. Könsfördelningen var ganska jämn med någon övervikt för pojkar. Av de 335 levande födda barnen var 177 pojkar och 158 flickor. De havande kvinnorna indelades förutom i åldersgrupper också i gifta, ogifta, änkor/frånskilda samt först- och omföderskor. 24% av kvinnorna var ogifta.

Barnbördsavdelningen sorterade under kirurgavdelningen fram till 1948, då kvinnokliniken inrättades med en gynekolog som chef, dr Fåhreus. Förutom en speciell förlossningsavdelning, en BB-avdelning samt en gynekologisk avdelning öppnades i en intilliggande byggnad även en speciell mödravårdscentralmottagning.

Vårdplatser
Vad innehöll då detta stora nya lasarett? Helt färdigt bestod lasarettet av en kirurgisk klinik med plats för 121 patienter, en medicinsk klinik med plats för 84 patienter samt en barnbördsavdelning med 24 vårdplatser och en paviljong för reumatiskt sjuka med 56 vårdplatser. Totalt 285 vårdplatser. Till medicinkliniken hörde också upptagningsanstalten för sinnessjuka med sina 30 vårdplatser, som dock fick vara kvar på Stallhagen en tid framöver. Dessutom fanns också en röntgenavdelning och en patologisk avdelning, dessa två sistnämnda hade inga vårdavdelningar. År 1928 var antalet intagna 3 575. Medelvårdtiden 29,3 dagar.

Istället för som tidigare ha vårdats hemma söker allt fler vård på sjukhuset. Dessutom är det en stadig ökning av befolkningsantalet. Framsteg inom vetenskapen och därmed åtföljande krav från allmänheten att få tillgång till specialvård gjorde att specialkliniker började inrättas på centrallasaretten, så ock i Västerås. Under de följande decennierna blir följande specialiteter egna verksamheter: Ortopedi, gynekologi, öron, ögon och urologi.

Tio år senare, 1937 hade vårdplatsantalet ökat till 315 och antalet intagna patienter var 5 274. 1937 hade medelvårdtiden sjunkit till 22 dagar. Ytterligare 19 år senare år 1956 uppgick antalet vårdplatser till 445 och antalet intagna till 12 223. Medelvårdtiden var 12 dagar. År 1965 var vårdplatsantalet 1004.

Vårdkostnader
Legosängsavgifterna fanns fortfarande kvar men var olika beroende på om patienten tillhörde Västmanlands läns landsting eller ej. För patienter från landstingsområdet var avgiften 1 kr och 50 öre per dag för vård i allmänt rum. En krona motsvarar 23 kr 60 öre år 2002. Betydligt högre avgift fick den betala som önskade halvenskilt rum, hela 5 kr om dagen och för enskilt rum uppgick avgiften till 7 kr och 50 öre. Patienter från annat landstingsområde, vad vi idag kallar för utomlänspatienter, kostade 4 kr för allmänt rum, 7 kr och 50 öre för halvenskilt rum och 10 kr för enskilt rum.

På barnbördsavdelningen var avgifterna högre. En vårdplats kostade per dag 2 kr och 50 öre på allmän sal, och 6 resp 10 kr för halvenskilt och enskilt rum. Här bör dock observeras att lasarettet erhöll ersättning från Västerås stad enligt en särskild överenskommelse om antalet samtidigt intagna översteg tre.

Pensionsstyrelsen ersatte lasarettet för intagna patienter på den reumatiska avdelningen genom en s k dagavgift. Den summan bestämdes av ”lasarettets självkostnadspris för samtliga patienter efter avdrag av ränta och amortering å kostnaden för lasarettet incl den reumatiska kuranstaltens uppförande och underhåll”.
Om någon anhörig eller privat sköterska medföljde patienten fick också de erlägga samma avgift som patienten på allmän sal.

Legosängsavgifter debiterades för såväl inskrivnings- som utskrivningsdag. Dock blev legosängsavgifterna föremål för utredning och då med särskild hänsyn till specialvård och barnbördsvård. Landstinget uppdrog åt förvaltningsutskottet att göra en utredning angående legosängsavgifterna och inkomma med förslag till 1929 års landsting.

1956 var legosängsavgiften för en patient på allmän sal 3 kr (= 33 kr år 2002), men hela 15 kr för halvenskilt rum och 25 kr för helenskilt rum. 1965 var motsvarande siffra för vård på allmän sal 5 kr (= 41 kr) .

Den totala driftskostnaden för lasarettet år 1928 uppgick till 539401 kr och 98 öre (= nästan 13 miljoner kronor år 2002). Medelkostnaden per patient/år rörde sig om 150 kr. Vårdavgifterna gav lasarettet en inkomst om 165 045 kr. Dessutom tillkom bidrag från Pensionsstyrelsen och Västerås stad med 92 558 kr samt landstingsmedel 281 799 kr.

Tio år senare, 1937 hade driftskostnaden ökat till 718 813 (= nästan 18 miljoner kronor år 2002) och medelkostnaden per patient/år uppgick till 136 kr 29 öre. Inkomst i form av vårdavgifter var 195 191 kr och bidrag från pensionsstyrelsen och Västerås stad 138 032 kr. Landstingsmedel detta år var 382 104 kronor.

Driftskostnaden 19 år senare, 1956, uppgick till 8.458.817 kr (= 94,8 miljoner kronor år 2002) och 1965 till 34 miljoner kronor (=278,8 miljoner kronor). Vårdavgifterna gav en inkomst av 825 817 kr (= drygt 9,2 miljoner kronor) år 1956 och 1965 en inkomst av ca en och en halv miljon (drygt 12 miljoner år 2002).

Personal
När verksamheten startade 1928 vid detta nya lasarett utgjordes personalen av fyra överläkare: en för vardera kirurgi, medicin, patologi och röntgen. Till sin hjälp hade lasarettsläkarna för kirurgi och medicin varsin förste och andre underläkare. Dessutom fanns en tjänst för syssloman som till sin hjälp hade ett expeditionsbiträde. Övrig sjukvårdspersonal bestod av 68 personer och ekonomipersonalen av 43 personer.

Med dr Lennart Norrlin som varit lasarettsläkare från 1923 för lasarettet vid Stallhagen blev nu lasarettsläkare för kirurgiska avdelningen. Han hade fått uppdraget att planera detta nya stora lasarett och bidraga med sin medicinska expertkunskap. Tjänsten som lasarettsläkare innehade han fram till 1941. Hans efterträdare blev Ernst Bergenfeldt 1942-1956 och därefter Sommar Bruzelius 1957-1975.

Den medicinska avdelningens lasarettsläkare blev med dr Alfred Bjure åren 1928-1954 efterträdd av Per Wising 1954-1972.

För den nyinrättade patologisk-bakteriologiska avdelningen var med dr Ivar Behring lasarettsläkare, en tjänst han innehade fram till 1965.

Åren 1928-1931 var med dr Gösta Runström lasarettsläkare för röntgenavdelningen. Han efterträddes då av med dr Axel Renander som innehade tjänsten fram till sin pensionering 1960.Efter honom kom Gunnar Sohrne och var överläkare fram till 1975.

Major Karl Alexandersson var syssloman åren 1921-1937, åren 1937-1941 Gösta Funk och 1941-1960 major Carl-Axel von Zweigbergk. Sysslomannen hade en stor arbetsbörda. Förutom att han var skyldig att bo på för honom anvisad bostad skulle han minst fyra timmar varje ”söckendag” finnas tillgänglig på sin expedition samt dessutom ”så lång tid av dygnet vara å lasarettet tillgänglig, som tjänstens behöriga skötande fordrar”. I hans arbetsuppgifter ingick bl a att inlämna budgetförslag för nästkommande år, inlämna föregående års avslutade räkenskaper, inlämna uppgifter om intagna, vårddagar, inkomster och utgifter med mera med mera. Tjänsten som syssloman upphörde 1960 och ersattes med sjukhusdirektör.

Underläkaren var också skyldig att bebo inom lasarettet anvisad tjänstebostad och fick ej avlägsna sig från sjukhuset någon längre tid än vad som ansågs förenligt med de sjukas vård och var då skyldig att vara anträffbar.

Bland sjuksköterskorna finner man instruktionssköterskan som skulle handleda sjuksköterskeelever. Hon hade också hand om läkemedelsförrådet. Förutom att biträda föreståndarinnan var hon också lasarettets bibliotekarie.

Avdelningssköterskan ”skulle hålla tillsyn över sin avdelning med vad därtill hörer: omsorgsfullt och med saktmod vårda de sjuka samt punktligt ställa sig till efterrättelse läkarnas föreskrifter rörande behandlingen”. I mån av behov skulle hon också biträda vid operationer, ge narkos samt vid behandling och undersökning polikliniskt ge erforderlig hjälp.

Barnmorskorna var i tillämpliga delar likställda med avdelningssköterskorna. Dock var barnmorskorna ålagda att ensamma leda fullt normala förlossningar men omedelbart tillkalla läkaren vid minsta tecken till komplikationer.

Tre sjukgymnaster hade anställts, varav två huvudsakligen skulle stå till förfogande för den medicinska avdelningen och den tredje för kirurgiska avdelningen.

Föreståndarinnan hörde till ekonomipersonalen och var chef för sjukhusets hela kvinnliga personal. Hon hade också ansvaret för lasarettets förråd.

Vaktmästaren var den som själv eller genom familjemedlemmar ombesörjde vakten vid stora inkörsporten så att inga kringvandrare, tiggare, berusade och dylika släpptes in på sjukhusområdet. Han skulle också vid bestämda tider varje kväll se till att alla portar/grindar och ytterdörrar var låsta. Vaktmästaren var då liksom nu en alltiallo med mångahanda uppgifter: att övervaka så att inget fördes bort, ha tillsyn över sjukhusets yttre inventarier, ansvara för snygghet och ordning i olika lokaler. Vid de tillfällen då han inte hann med allt kunde han via sysslomannen få hjälp av annan manlig anställd personal såsom gårdskarl, trädgårdsdräng, chaufför.

Posten anländer

Varmmangel centraltvätten

Köket, kokgrytorna

Dessutom ingick i ekonomipersonalen de som arbetade i telefon- och postrummet, köket, tvättinrättningen, badet samt maskinister och elektriker med ansvar för respektive anläggningar.

Först år 1944 fick lasarettet sin första utbildade kurator och 1945 anställdes en sysselsättningsterapeut.

1950 inrättades en narkosläkartjänst och tre år senare en laboratorieläkartjänst.

Årslönen 1928 var för kirurgöverläkaren 8000 kr ( år 2002 = ca 189 000 kr), därnäst kom överläkaren för medicin med en lön av 7000 kr (ca 165 000 kr). Syssloman tillsammans med förste underläkare fick nöja sig med 4000 kr vardera (i runda tal 94 000 kr). Sjuksköterskornas löner varierade mellan 700-900 kr/år (16 500-21 200) beroende på arbetsuppgifter. Köks- och sjukvårdsbiträden tillhörde de lägst betalda: 360 kr om året (= 8 500 kr). Samtliga anställda hade dock fri tjänstebostad. Arbetstiden var från början i det närmaste obegränsad men år 1938 sänktes den till 54 timmar för sjukvårdspersonal och till 48 timmar för ekonomipersonal. Arbetstiden förblev oförändrad ända fram till 1970 då den ändrades till 40 timmar för alla utom för vissa läkare.

Lönerna stiger och år 1956 är årslönen för en överläkare 28 000/år ( år 2002 = 313 600 kr) och har ökat ytterligare till 58 698 kr (= ca 481300 kr) 1965. För syssloman och från 1960 då syssloman ersattes med sjukhusdirektör var motsvarande löner ca 21000 år 1956 och 30-35 000 år 1965 (= 287 000 kr år 2002). Sjuksköterskans lön steg från 10 500 år 1956 till ca 17 000 kr år 1965. (= 139 400 år 2002) Kontorspersonal fick 1956 nöja sig med i genomsnitt ca 7000 kr om året och 1965 var lönen för denna kategori ca 16 000 kr.

”Text: Kerstin Rännar”.