Fd sjuksköterska vid häktet och fängelset i Västerås samt vid Tillbergaansstalten.
Intervjuad: Boel Andersson
Intervjuare: Kerstin Rännar
Intervjudatum: 25 september 2008
Boel är född i Mölndal 1939. När Boel var två år flyttade familjen till Slöinge i Halland, där Boel gick i grundskolan, fortsatte på läroverket i Halmstad dit hon pendlade varje dag under studietiden. Direkt efter realexamen blev nästa steg ett år på hushållsskola i Halmstad.
Redan vid 12-13 års ålder hade hon klart för sig att det var sjuksköterska hon ville utbilda sig till. Hösten 1957 sökte Boel till Carlanderska sjukhemmet i Göteborg som ”frökenelev”, dvs elever som praktiserade med tanke på en fortsättning inom vården.
Våren 1958 sökte Boel till sjuksköterskeskolan i Göteborg och gick som provelev i tre månader. Efter avklarat lämplighetsprov följde en treårig sjuksköterskeutbildning på Statens sjuksköterskeskola i Göteborg med början höstterminen 1958. Studietiden upplevde Boel som mycket positiv och stortrivdes, mycket tack vare en bra rektor, som gav eleverna stort förtroende. Rektorns paroll var att om man skall kunna ta hand om andra människor måste man också kunna ta hand om sig själv.
Strax efter sjuksköterskeexamen gifte sig Boel och flyttade med sin man till Västerås 1961. Det var brist på sjuksköterskor och Boel fick direkt anställning på centrallasarettet, medicinkliniken avd 8 och senare avd 12. Efter andra barnets födelse stannade Boel hemma i åtta år, varefter hon jobbade som timanställd innan tredje barnet föddes 1969. Därefter följde några år med vikariat och deltidsarbete till år 1975 då hon blev kontaktad av Skyddskonsulenten och erbjuden en halvtidstjänst som sjuksköterska på fängelset och häktet i Västerås. Kriminalvården hade omorganiserats. Tidigare fanns endast sjuksköterskor på de stora anstalterna och på de mindre anstalterna hade husmor hand om sjukvården, därför att hon var kvinna! Men nu skulle det finnas sjuksköterska även på mindre anstalter. Sjuksköterskans huvudsakliga arbetsuppgift var att dela ut mediciner, sjukskrivning?, journalskrivning och samarbete med läkaren både på häktet och fängelset
Häktet med plats för 40 anhållna var inrymt i polishuset som då var nybyggt och modernt. Klientelet rörde sig om allt från mördare till missbrukare. Häktet var ofta fullbelagt men sällan överbeläggningar. Efter tiden på häktet kom de anhållna till fängelset och inte sällan var det samma personer, i regel missbrukare. De flesta var män och medelåldern ca 25 år och fängelsetiden i genomsnitt 3-4 månader. På fängelset fanns dock ett rum avsett för två kvinnor, som gick på frigång, dvs arbetade på dagen sedan tillbaka till fängelset. Endast en gång under de år Boel arbetade fanns där en kvinnlig intagen.
År 1987 började Boel en heltidstjänst som sjuksköterska på Tillbergaanstalten, en öppen anstalt. Personalstyrkan då var 58 tjänster: sjuksköterskor, behandlingsassistenter, chef och mellanchefer, arbetsledare, vårdare, köks- och ekonomipersonal samt kringpersonal.
På anstalten var klientelet blandat: livstidsdömda för mord, grova narkotikabrott, barnmisshandel, sexualbrott, ekonomisk brottslighet, rattfylleri m m. På anstalten rådde arbetsplikt och marknadsanpassade löner. De intagna fick göra upp en budget och från lönen drogs deras skulder samt medel till brottsofferfonden. Sysselsättningen för de intagna var trähustillverkning och arbete i mekanisk verkstad samt att hjälpa till med städning och hushållsarbete. Dessutom förekom också skogsarbete. Varannan vecka fick de intagna permission från fredag eftermiddag till söndag kväll. Den som misskötte sin permission riskerade att flyttas tillbaka till en sluten anstalt.
Tillbergaanstalten var en välrenommerad anstalt och då också den enda i sitt slag i Sverige. Den var en riksanstalt och löd direkt under kriminalvårdsstyrelsen. Under de femton år Boel arbetade på Tillbergaanstalten var hon med om flera omorganisationer och upplevde hur kriminalvården utvecklades.
Boel har alltid trivts med sitt arbete och har inte ångrat att hon valde sjuksköterskearbete inom kriminalvården. Någon gång har det hänt att hon längtat till den traditionella vården, mest på grund av att hon saknade kollegor att utbyta erfarenheter med. Men hon har trivts och haft mycket trevligt och roligt tillsammans med den övriga personalen.