Christine Wäneskog, avd.chef vid Gryta Hospice
Intervjudatum: 2008 01 28
Intervjuare: Yvonne Åkerlind
Christine har ända sedan hon var barn känt att hon ville arbeta inom vården. Hon är uppväxt på västkusten och i Småland och hon visste hela tiden att hon ville bli sjuksköterska. Gick 2-årig utbildning vid vårdskolan i Göteborg och därefter sjuksköterskeutbildningen i Jönköping 1992-1994. Egentligen ville hon bli barnmorska men det är inte aktuellt längre. Efter examen arbetade hon ett tag på medicinkliniken i Värnamo. 1995 flyttade Christine till Västerås och fick en rotationstjänst på medicinkliniken. Det innebar att hon arbetade sex veckor dag och sex veckor natt. En natt när hon arbetade vårdade hon en döende patient. Patienten var född på 1920-talet och skulle få sluta sina dagar i lugn och ro. Christine berättar om händelsen som fick henne att tänka:” nu får det vara nog.” Jourhavande läkare ringde under natten och frågade hur vi hade det på avdelningen och jag svarade att vi troligen hade ett dödsfall att vänta. Doktorn kom upp till avdelningen, patienten var mycket dålig och doktorn fick för sig att vederbörande hade en diagnos som inte var behandlad men som skulle kunna gå att behandla. Patienten kördes ner till intensivvårdsavdelningen och lades i respirator. Jag hade förberett mig själv på att patienten kunde dö och även pratat med anhöriga. Det blev för mig ”droppen”, jag var ju ung då och tyckte att så här får det inte vara. På det här sättet kan man inte vårda en döende patient. Jag kände att det måste finnas något annat sätt att vårda patienter i livets slutskede. Det var inte värdigt att någon som inte kände patienten eller de anhöriga hade en sådan makt att bryta något som var planerat.
Den 1 april 1998 kom Christine till Gryta hospice. Christine har förutom sin grundutbildning magisterexamen i omvårdnad. Hon har dessutom studerat smärta och handledning. År 2001 blev hon avdelningschef. Gryta hospice verksamhet startade redan 1995 som ett projekt av landsting och kommun och målet var att hospice skulle ha cancerpatienter. Den lasarettsanslutna hemsjukvården (LAH) hade startat några år innan av läkaren Leif Johansson. Leif Johansson var nu också den drivande av Gryta hospice. Man upplevde att LAH-patienterna inte hade någonstans att ta vägen när det haltade i hemmet. Gryta hospice drevs som ett projekt ett år och föll i så god jord att det permanentades ett årsvis hela tiden från 1996. År 1996 renoverades också hela avdelningen och gjorde det mer praktiskt. Man lade stort fokus på kvalitetsutveckling, att skapa säkra rutiner, personalen hade många diskussioner om etiska och moraliska dilemman. Det finns ett samverkansavtal mellan kommun och landsting berättar Christine, och det fungerar bra. Ibland har vi dock haft lite olika uppfattningar om hur mycket läkartid som behövs. Det kan vara lite knepigt med två huvudmän . Vården har varit god hela tiden. Det är på en annan nivå vi har lite meningsskiljaktigheter ibland. Avtal skrivs per år, ett sk samverkansavtal. Diskussioner förs hur mycket respektive huvudman skall betala, vad man betalar för, antal platser, beläggning mm. I effektivitetens tider tittar man gärna på beläggningen. Men i den här verksamheten är det svårt att bestämma när människor behöver vård.
Den undersköterskegrupp som var med från starten är kvar idag. Personaltätheten idag består av elva sjuksköterskor, nio undersköterskor och två vårdbiträden. Sjukvårdsbiträden rekryteras inte längre. De blev utvalda vid starten och har erbjudits att vidareutbilda sig men har valt att avstå pga ålder. Det har aldrig varit svårt att rekrytera personal hit, varken sjuksköterskor eller undersköterskor. Däremot har man valt att inte rekrytera alltför unga personer, det behövs livserfarenhet. Men det finns 20-åringar som är mogna, varför inte enbart åldern spelar in.
Gryta hospice har 15 vårdplatser. En av dessa är akutplats för LAH som alltid har förtur till platserna. I genomsnitt har vi 75 % beläggning. Personalbemanningen har också varit i stort sätt oförändrad hela tiden. Alla är kommunanställda utom läkaren som är landstingsanställd. Det krävs remiss för att komma hit, dock inte för LAH. Onkologen är medicinskt ansvarig för patienten. Patienter kommer från hela länet. Det kan hänga lite på biståndsbeslut och det kan göra det lite krångligare ibland. Om man levt på ett servicehus i 15-20 år måste man också få sluta sina dagar där och då måste vår kompetens komma dit. Patienten ska inte behöva komma hit för att dö. Man skulle kunna utöka samarbetet med LAH som finns i Köping, Sala och något i Fagersta.
År 2006 i april började man ta emot patienter oavsett diagnos. Det kan vara patienter som lider av hjärtsvikt, MS, ALS eller någon lungsjukdom. Det är dock fortfarande övervägande cancerpatienter. Sedan några år tillbaka är det patientansvarig läkare som skriver remissen och avdelningens läkare ser egentligen endast till rimligheten i den, att all aktiv behandling är avslutad och att det finns en obotlig diagnos och att man försöker sia om att man har en överlevnad på ca tre månader. Allt detta är mycket svårt. Det är något lättare när det gäller cancerdiagnoser. Det är viktigt att patienterna är välinformerade när de kommer hit och vill hit, betonar Christine. De behöver inte vara medicinskt färdigbehandlade. Den botande behandlingen skall vara avslutad. Här kan vi ge palliativ strålbehandling, cytostatika, vissa symtomlindrande behandlingar. Vi arbetar mycket med att lägga energin på rätt saker. Vi vill hjälpa dem att må så bra som möjligt så att de inte ska vara helt slut när barn och barnbarn och andra anhöriga kommer och hälsar på. Vi försöker ta reda på vad patienten vill. Om en patient skall strålbehandlas en vecka kan resandet vara jobbigt och då kan patienten lämnas kvar för att slippa åka hem. Vi försöker vara så flexibla som möjligt från stund till stund och från rum till rum.
Från och med februari 2008 kommer man att få en egen läkare (familjeläkare)som är placerad här. Det är bestämt att läkaren skall vara patientansvarig och även vara knuten till LAH. De senaste åren har man haft en läkare endast när det har varit rond.
På frågan hur en arbetsdag kan se ut, berättar Christine att sjuksköterskorna är mycket ute i vården, jobbar i par. Sköter om patienterna i både basal och specifik omvårdnad. Sjuksköterskans roll är här liksom inom alla andra ställen i kommunen en arbetsledarfunktion. De arbetar mycket med symtomlindring, både medicinskt och annat. De har hand om en hel del dokumentation, samtal och vägledning. Skillnaderna är inte så stora men det är mer profilerat här. Det är helt OK att sätta sig ner och samtala. Tillgängligheten är ett av våra honnörsord. När det ringer sitter vi inte kvar utan går direkt. Undersköterskorna tar också många samtal men de är väldigt duktiga på att säga att vissa saker kan de inte svara på. Vi samarbetar med andra funktioner tex sjukhuskyrkan, där vi har en diakonissa som kommer hit två dagar i veckan samt v.b. Kurator delar vi med onkologen eller den avdelning som patienten kommer ifrån. Sjukgymnast och arbetsterapeut har fått en mycket tydligare roll. Deras arbetsuppgifter i palliativ vård är mycket mer än att bara skriva ut remiss till tex rollator. Träningen består inte i att bli frisk utan mer självkänsla, att komma ifrån en stund och syssla med något. Det är också viktigt för patienterna att strukturera upp sin dag. Vad gäller maten så lagas frukosten på avdelningen, övrig mat kommer från husets produktionskök. Patienterna har stor valmöjlighet att önska vad de vill äta och dricka. Den ena arbetsdagen är inte den andra lik, fortsätter Christine. Det är ett självutvecklande arbete. Man tänker mycket på sitt eget liv. Jag tror inte att man på så många arbetsplatser har dryftat livsfrågor som vi gör. Vi ser så många konstellationer av relationer här. Vissa har en otrolig värme gentemot varandra, andra har tex 7 barn och ingen relation med något av barnen och en del har ingen anhörig alls. Några tror på ett liv efter döden, andra inte. En del tänker inte så mycket på döden. Man skulle kunna tro att det bara är ångest här men så är det inte. Jag har under mina tio år bara varit med om två sådana fall. Personalen får vara en form av psykolog och kurator. Ibland måste man vidarebefordra till annan kompetens. Det kan hända att det rör sig om en sorg som skall bearbetas eller någon schism som inte går att reda ut på några dagar. I slutskedet kan vi ibland se att patienten inte vill släppa taget. Man undrar varför hon/han inte dör. Är det något som är olöst osv. Vi kan då fråga rent ut om hon/han väntar på någon. Sonen/dottern kan säga att det här klarar vi nu, Du kan släppa taget. Det är så vi arbetar och det är inte något konstigt för oss, men det kanske inte är det rätta alltid. Ofta ser vi att kroppen är färdig men inte hjärnan och vice versa. Det är en typ av sorg när inte kroppen lyder längre. Patienterna vet oftast varför de kommer hit och det gör att man kan vara tydlig i sitt sätt att bemöta dem. Tex, är Du rädd för att dö eller för att lämna de Dina? Däremot frågar vi inte om vi upplever att patienten inte är där än. Förnekelse är en stark drivkraft som vi ofta ser.
Värdegrundsfrågor är a och o poängterar Christine. Det har tagits fram en ny teammodell som man skall arbeta utifrån. Sex stycken ur personalgruppen har genomgått en utbildning i äldrevård på högskolan och efter det fick de i uppdrag att arbeta fram modellen. Man skall inte bara tänka på att man behöver mer resurser, utan hur man kan hjälpa patienten så att han får ut mer av vår kompetens. Personalen har gruppdiskussioner varje dag. Handledning var tredje till fjärde vecka i grupp. Grupphandledning är inte obligatoriskt men för mig ett stort ”bör”. Under det senaste året har vi haft något yngre patienter, 50- och 60-talister som är jämngamla med vår personal eller har barn som är i samma ålder som någon av vår personal. Det kan bli lätt att identifiera sig med patienten och kanske svårare att vara professionell. Vissa dagar är svårare än andra. En patient är inte nöjd. Man känner att man inte har gjort tillräckligt. Här kommer handledning och diskussioner in. Ju mer man utsätts för svårigheter desto bättre blir man att hantera dem. Vi har ribban högt och vården är god. Det är underbart att arbeta här. Många kanske inte tror det eftersom man lever så många timmar om dygnet runt döden. Vi ser det dock inte så. Ibland är det gråt men det finns också utrymme för skratt.
Från och med maj 2007 startade ett 1-årigt projekt som heter MRV, mobil rådgivningsverksamhet, berättar Christine. Det är stimulanspengar som skall användas vid vård av svårt sjuka. Vi fick starta verksamheten i projektform med en sjuksköterska och en undersköterska som arbetar i ett rådgivningsteam. Uppdraget är att stötta personalen ute i de olika boendeformerna. Det behöver inte bara handla om döden utan det kan röra sig om smärta, samtal med anhöriga osv. Hemtjänsten är en grupp med en del outbildad personal som behöver mycket stöd.
Christine och jag avslutar vår intervjustund med att gå tillbaka till den natten då Christine tänkte att nu får det vara nog. Den natten är lika levande för mig nu som då säger Christine. När det kommer patienter som har tre liter dropp och man istället skulle kunna säga låt dem dö, låt dem summera sitt liv. Det finns mycket att göra. Läkarna är fostrade till att rädda liv, det är bara behandling som gäller. Ibland tar det naturligtvis tid att sätta sig ner och informera om olika alternativ. Om patienten själv har tänkt igenom vad han vill. Det har kanske inte alla gjort. Under somrarna har vi ibland läkarstudenter som arbetar här och dem försöker vi informera.
Vi ser ljust på framtiden här. Det har stått en hel del i tidningarna om vår verksamhet. Jag tror att man måste utveckla istället för att avveckla. Det finns fortfarande mycket att göra. Västeråsarna har tillgång till den här verksamheten men vi måste se till att kranskommunerna också får tillgång hit. Man kan inte bara lägga ner en sådan här verksamhet. Möjligen kan man hitta andra konstellationer, profilera på annat sätt mm. Det handlar hela tiden om prioriteringar. Det viktigaste är att patienten skall få dö värdigt, avslutar Christine.