Örjan Andersson: Hjälpmedelstekniker
Intervjudatum: 2004-05-24
Intervjuare: Kerstin Rännar
Örjan började på hjälpmedelscentralen 1981. Tidigare hade han jobbat som bilelektriker på en bilverkstad, men det blev kris i den branschen. Många hade inte råd att lämna in sina bilar och flera gick arbetslösa halva dagarna.. Örjan sökte då en ledigförklarad tjänst på hjälpmedelscentralen som hjälpmedelsreparatör.
På den tiden fanns det en kortare utbildning på handikappinstitutet i Stockholm. Även leverantörerna ordnade kurser om permobil. Den utbildningen gick dock inte att jämföra med den utbildning Örjan hade fått som bilelektriker. Det var dock nödvändigt att ha kunskapen som bilelektriker för att kunna sköta jobbet som hjälpmedelstekniker. Därutöver fick man vara självlärd. Under årens lopp har kunskapen byggts på med internutbildning. Arbetet med anpassning av hjälpmedel har utvecklats. Reparatörerna blev allt duktigare och det förde med sig att titeln reparatörer inte var det rätta namnet. I samband med en organisationsförändring ändrades titeln hjälpmedelsreparatör till hjälpmedelstekniker.
Örjan berättar att han jobbar i ett team och tillhör elrullstolsteamet. Arbetsuppgifterna handlar mycket om underhåll och reparation av manuella och el-rullstolar och medicinska behandlingshjälpmedel såsom inhalatorer och slemsugare. Tillsammans med användaren görs en personlig överenskommelse om intervall rörande underhåll på utrustningen, hur mycket den används osv, som sedan registreras i ett datasystem
När patienten inte har kraft att hantera en manuell rullstol är han eller hon berättigad till en elektrisk rullstol. Det kan också förekomma olika behov. Man har en manuell rullstol inomhus men behöver en elektrisk utomhus. De rullstolar som finns på lager är återlämnade stolar som har reparerats. Rullstolar köps in endast i de fall det inte finns någon på lagret som passar just den patienten. Allting är personbundet.
En inhalator är mycket personlig för den som använder den. Om den inte fungerar blir patienten orolig och nervös och mår dåligt. Även slemsugarna, som ofta föräldrar till barn har behov av, måste fungera. Vid sådana tillfällen sätter sig Örjan ner i lugn och ro och tänker efter om han skall åka hem till patienten eller inte, varefter han tar kontakt med den som behöver hjälp och gör en överenskommelse.
Örjan berättar vidare att förutsättningen för att förse användarna med hjälpmedel i hemmet har förbättrats men att det ibland kan bli lite tekniktänkande. Man tror att personalbristen kan lösas med teknik, ”om jag bara får en massa apparater hemma så klarar jag mig”. Men den personliga kontakten och personliga vården kan aldrig ersättas med en maskin. Den skall ses som ett komplement säger Örjan.
Örjan har aldrig ångrat att han bytte från bilelektriker till hjälpmedelstekniker även om det ekonomiskt varit mer fördelaktigt. För Örjan handlar det om möte med människor och när man trivs med det och med tekniken kan det inte bli bättre än så här.