Kurhus Interims Curhuset (Provisoriskt sjukhus) 1813-1819
Lokaler i Västerås slott
Beslut och tillkomst
Redan tidigt hade Kgl Sundhetskollegium förordat om inrättande av provisoriska eller ambulatoriska sjukhus på grund av den oerhörda mängden av veneriskt sjuka på ett flertal platser runtom i landet. I syfte att försöka förhindra en ännu större spridning av de veneriska sjukdomarna uppdrogs åt landshövdingen i Västerås i en skrivelse från Kungl. Maj:t 1812 att vidtaga särskilda provisoriska åtgärder. Med anledning härav anhöll landshövdingen hos Serafimer-Ordens-Gillet om en utvidgning av lasarettet med ytterligare tio platser. Framställningen bifölls med villkor att alla kostnader som var förenade med utvidgningen gottgjordes lasarettet. Tack vare detta medgivande inreddes ytterligare rum för veneriskt sjuka på lasarettet och ett s k interims kurhus öppnades på slottet. I Västerås tillskapades ett sådant provisoriskt sjukhus år 1813.
Byggnaden
Kurhuset var en provisorisk vårdanstalt där vård bedrevs under sju år och sågs som ett komplement till lasarettet och var inhyst i fyra rum på slottet och benämndes ”Interims Curhuset å Västerås Slott”.
Vårdinnehåll
Veneriska sjukdomar, syfilis, gonorré och mjuk schanker, spred sig med stor hastighet över hela landet på 1700-talet och första hälften av 1800-talet och var den tidens mest spridda folksjukdom. Täta militärtransporter, ”ritade en väg av farsoter genom landet” och bidrog också till att sprida smittan. Enligt bevarade journaler från de första sjukhusen i Västerås framgår att bland de veneriskt sjuka patienterna fanns ett stort antal soldater och soldathustrur och barn till dessa.
Under 1700-talet led nästan varannan patient av veneriska sjukdomar och efter 1809 års krig (Svensk – Ryska kriget) var det en kraftig ökning av dessa sjukdomar. Smittspridningen var stor beroende på den tidens mycket dåliga hygieniska förhållanden. Man åt och drack ur samma kärl, flera sov i samma säng osv.
Av journalböckerna från den här tiden framkommer också att det vårdades många barn med syfilitiska sår på olika delar av kroppen.
Med dr och Chirurgie magister Carl Bruzelius som tjänstgjorde som lasarettsläkare på Västerås lasarett fungerade också som läkare för kurhuset. Han behandlade patienterna med kvicksilverpreparat för intagning och ingnidning samt varma bad två gånger i veckan.. Han prövade även en dietkur, som hade uppfunnits av dr C G Osbeck, den s k Osbeckska kuren, en diet- och svältkur som bestod av dekokter av guajak, sassaparill och kinarot, som patienten fick dricka i stora mängder. Till Osbeckska kuren räknades också piller av Chereophylli sylvestris. Kuren prövades bara på ett fåtal kurhuspatienter årligen, troligen på grund av ekonomiska skäl. Det var en för den tiden dyrbar behandling. Trots att Bruzelius till en början upplevde lyckade behandlingsresultat avtog hans förtroende för den Osbeckska kuren då allt fler patienter återkom med recidiverande veneriska åkommor.
En del persedlar fick man ”ärva” från det nyss nedlagda militärsjukhuset. Förutom gängse inventarier såsom stopbägare, trätallrikar och träskedar, skålar och krukor av lergods hade man ett förråd av inte mindre än 24 spottlådor av trä. Behandlingen med kvicksilver medförde en oerhört rik salivutsöndring, som var seg och trådig, och kunde röra sig om upp till fem liter/dygn, därav det stora behovet av spottlådor.
Vårdplatser
I de fyra rum som inrättats på slottet vårdades under åren 1813-1819 inte mindre än 383 personer. År 1814 noterades den högsta intagningssiffran, nämligen 81 patienter. En del av patienterna var kvinnor med dibarn. Kurhuset var belagt endast några månader i taget och var vissa tider stängt. Ruth Högman-Rosenius skriver: ”För det mesta synes det ha varit stängt när landsbygdsbefolkningen behövde arbeta med skörden.”
Efter sju års verksamhet på slottet, närmare bestämt den 1 augusti 1820, upphörde ”Interims Curhuset” och de patienter som fortfarande var kvar fick flyttas över till ett par rum på lasarettet på Hospitalstomten.
Vårdkostnader
Ekonomin var då liksom idag mycket ansträngd. De veneriskt sjuka patienterna tillhörde till största delen den klass som hade allting fritt (dvs mindre bemedlade), vilket belastade ekonomin ytterligare. Kgl. Maj:t ålade då respektive församlingar att bekosta underhållet för sina veneriskt sjuka patienter och påbjöd att avgiften för deras vård skulle sammanskjutas av socknarna i länet. Socknar som ställde upp på ett sådant sammanskott (insamling) skulle befrias från vårdavgifter av sina veneriskt sjuka medan de som nekade fick betala. I Västmanlands län beslutade man om ett s k ”frivilligt sammanskott”, som började tillämpas från och med år 1816. Medicin och läkarvård betalades emellertid ur Medicinalfonden som sköttes av lasarettsdirektionen. Systemet kom dock ej att fungera tillfredsställande, varför Riksdagen år 1818 fastställde en kurhusavgift om 3 shilling banco, (ca 170 kr år 2002) för varje mantalsskriven person och år.
Kurhusavgiften gav lasaretten ett uppsving och 1819 upphörde alla bidrag från Medicinalfonden. Till en början hade riksdagen stadgat att ett överskott av kurhusavgiften i ett län fick användas till att täcka underskott i ett annat län. Detta väckte emellertid olust varför riksdagen 1823 beslöt att varje län fick bestämma avgiftens storlek, men med minimum 1 skilling banco och maximum 5 skilling banco per mantalsskriven person och år. I varje län skulle särskilt utsedda ombudsmän sammanträda till en s k prövningskommitté och med ledning av föregående års räkenskaper beräkna det kommande årets behov och besluta om kurhusavgiftens storlek.
Kurhusavgiften avskaffades 1873. Statsmakterna beslöt att lägga om hela skatten och ta bort det mindre tilltalande tvånget att erlägga en personlig kurhusavgift. Man införde istället den s k allmänna sjukvårdsavgiften som utgick med högst 50 öre för män (= 21 kr år 2002) och 25 öre för kvinnor. Det var upp till varje landsting att besluta om en lägre avgift dock under förutsättning att avgiften för män alltid var dubbelt så hög som för kvinnor.
Personal
Carl Bruzelius fungerade som läkare vid detta provisoriska sjukhus och en rådman vid namn C.G. Hülphers. som ekonom. Båda hade tidigare tjänstgjort vid det nu nedlagda militärsjukhuset. Dessutom fanns två ”sjukvagterskor” och en vaktkarl. Dessa tre fick dela på en sammanlagd lön av 87 (ca 3600 kr år 2002) riksdaler för 83-95 dagars arbete. Efter att dr Bruzelius intygat att ”såväl sjukvagterskorna som vaktkarlen gjort sin plikt” kunde de kvittera ut lönen med sina bomärken och med ”hand på pennan”
”Text: Kerstin Rännar”.