Västerås tredje lasarett 1826-1867
Stora gatan 20
Beslut och tillkomst
Året 1826 är ett märkesår i Västerås lasaretts historia. I november det året flyttade lasarettet från hospitalstomten till ett hus på Stora gatan, där lasarettet sedan var inrymt i 33 år.
Redan år 1824 hade lasarettsdirektionen i en skrivelse till Serafimerordensgillet begärt att få vidtaga åtgärder i syfte att utöka lasarettet. Provisoriska sjukhuset hade stängt och dess patienter hade flyttats över till lasarettet. Dessutom hade Serafimerordensgillet lagt fram ett förslag om att inrätta ett ”acouchementsställe för fattiga Barnaföderskor”. Detta senare blev dock inte av men bristen på utrymme var ändå ett faktum. Två år senare, 1826, hade man fortfarande inte fått någon respons från Serafimerordensgillet. Lasarettsdirektionen beslutade då att anta ett anbud att få köpa en gård belägen i hörnet Stora Gatan och nuvarande Sturegatan för 5.500 riksdaler, varav 4.500 betalades med medel ur Lantvärnskassan, resterande 1000 riksdalerna (= ca 235 000 kr år 2002) var ett intecknat lån som övertogs. Den s k lantvärnskassan var en fond som man i länet samlat ihop åren efter 1809 års krig. Avkastningen var avsedd att vid behov understödja lantvärnsmännen.
Samtidigt lämnade Carl Bruzelius tjänsten som lasarettsläkare. I hans ställe kom Johan Anders Widberg.
Lasarettsbyggnaden
Stora nyanskaffningar till detta nya lasarett måste göras. De gamla väggfasta sängarna från det föregående lasarettet på hospitalstomten kunde självklart inte tas med även om en del dugligt material togs tillvara. Lasarettet skulle förses med modern tidsenlig utrustning. Dr. Widberg beställde således 48 nya träsängar med brädbotten, 18 bord med slåar, fem dussin nya stolar och 25 spottlådor. Allt målat i blått. Dessutom behövdes tallrikar, koppar och bestick. Tallrikarna var av trä och kopparna av lergods. För att göra det så trivsamt som möjligt för patienterna inköptes också ett antal lampor och ljusstakar. En del äldre klädespersedlar hade sparats, men en hel del nytt behövdes, bl a köptes långbyxor, rockar och kjolar, ullstrumpor och tofflor. Man blandade gammalt och nytt och fick därmed ett tillfredsställande förråd av både täcken, lakan och handdukar.
Tyvärr visade sig lasarettet ganska snart inte uppfylla de krav man förväntat sig. Rummen var små och flera av dem låg innanför varandra. Dessutom var trafiken utanför störande. Den största olägenheten var dock dålig tillgång till vatten. Den lilla brunn som fanns på tomten räckte inte till utan man fick forsla vatten från Lillån. Redan 1837 försökte lasarettsdirektion hitta en bättre plats för lasarettet. Man ville köpa den gamla hospitalstomten men Västerås stad bjöd över och blev ägare till tomten. Ett nytt förslag att förlägga lasarettet till Karlslund var uppe 1842 men även det avslogs. Dr Widberg fick aldrig något gehör för ett nytt lasarett.
Vårdinnehåll
Journalföringen var starkt eftersatt. Kanske berodde det på dr Widbergs stora arbetsbörda, framförallt med nydaningen av sjukvårdsanstalten. Diagnos och terapi finns angivet hos hälften av alla patienter och i flera fall finns ej några ordinationer inskrivna.
Fortfarande kämpade man mot de veneriska sjukdomarna men på 1840-talet började läkarna kunna skilja mellan de fyra då aktuella könssjukdomarna syfilis, gonorré, mjuk schanker och ulcus molle.
De patienter som ej hade veneriska sjukdomar räknades till patienter med kroniska sjukdomar med undantag för olycksfall och ett och annat självmordsförsök. Till de kroniska sjukdomarna hörde bl a bröstfeber, lungtuberkulos, sjukdomar i matsmältnings- och andningsorgan och hjärtsjukdomar.
År 1834 var det första stora koleraåret i Sverige, så också i Västerås. Antalet fall av frossa, nervfeber och smittkoppor var högt. Smittkoppor var en fruktad sjukdom och betraktades som en småbarnens mordängel. Men även äldre personer drabbades. Den minskade dock snabbt i och med upptäckten av ett verksamt vaccin i början av 1800-talet. Vaccinationerna accepterades ganska snabbt, troligen beroende på att man inte tvekade att byta ett svårt ont mot ett lindrigare. Mot frossa gav man kina och digestivpulver med gott resultat. Nervfeber behandlades med vesicatorer, blodiglar, kina, tonica och med en dekokt av ekbark mm. Digitalis, scilla och vinsten men även dekokt på enbär, ingefära och johannisört prövades på patienter med vattusot. Dekokt på Islandsmossa ansågs verksamt mot lungsot. Då man inte hade någon kunskap om bakterier och antiseptik användes stora mängder sprit, som rekvirerades från apoteket. Spriten blandades med kryddor och användes mot rödsot under sommarmånaderna och mot lunginflammation på vinterhalvåret.
Behandling med elektricitet var en ny metod i Sverige sedan 1822 och prövades första gången i Västerås 1828 på två patienter, en med ”convulsioner”, den andre var förlamad i ena handen, båda förbättrades. Psykiatriska patienter fick ofta genomgå ”dårkuren” med hank, kall dusch och äckelmixtur.
Olycksfallen bestod till stor del av benfrakturer, frostskador och huggsår. Amputation var inte ovanligt och oftast den enda möjliga metoden. Fram till 1858 genomfördes mindre än tio operationer per år. Det rörde sig mestadels om fistlar, bölder, (kräft)tumörer och amputationer. År 1848 opererades den första patienten i Västerås i kloroformnarkos.
Första kända fallet av diabetes inkom till lasarettet 1854 och förbättrades med hjälp av löpe, jäst, rödvin och ångbad.
När Claréus tillträdde tjänsten 1859 infördes en ny och modernare sjukvård. Claréus följde med sin tid och slutade helt med åderlåtning vid lunginflammation. För de veneriska patienterna avvecklade han dietkur och rökkur och övergick till kvicksilver som smörjkur eller genom munnen (per os). Nu ökade antalet operationer, många med gott resultat. Han anskaffade en mängd nya instrument såsom anatomiska, obduktions-, amputations- och resektionsinstrument samt instrument för operation av ögon och hörselorgan. Vidare inskaffades instrument för behandling av kvinnosjukdomar. Tack vare ett resestipendium kunde Claréus göra en studieresa till Tyskland och Frankrike, där han förkovrade sig ytterligare i kirurgi, syfilis och ögonsjukdomar och utförde sedan här hemma en rad operationer. Som exempel kan nämnas att år 1865 utfördes inte mindre än 65 operationer. En hög siffra på den tiden.
Vårdplatser
Detta nya lasarett, ett trevåningshus av trä, kunde erbjuda 14 rum med plats för 48 patienter. År 1836 företogs ytterligare en utvidgning; då till 15 rum med 68 vårdplatser.
Vårdkostnader
På grund av att antalet gratispatienter ständigt var fler än de betalande patienterna blev ekonomin ohållbar och i mitten av 1800-talet infördes en legosängsavgift. Avgiften skulle utgå oberoende av förmögenhetsgrad. Kommunerna (socknarna som det hette på den tiden) fick däremot själva svara för vården av de sockeninvånare som inte hade möjlighet att betala. År 1867 var legosängsavgiften 40 öre per dag (dagens penningvärde ca 18 kr). Kurhusavgiften fanns fortfarande kvar då de veneriska sjukdomarna ansågs utgöra en samhällsfara. Avgiften som från början var satt till tre shilling banco höjdes senare till sex shilling banco och år 1858 fastställdes avgiften till 25 öre per mantalsskriven person (ca 12 kr i dagens penningvärde).
Personal
Johan Anders Widberg nyutnämnd provinsialläkare för Västerås län, efterträdde Carl Bruzelius som lasarettsläkare, endast 29 år gammal. Ung och oförskräckt tog Johan Anders Widberg på sig ett stort ansvar. J. A. Widbergs största arbetsbörda var säkerligen omorganisationen av lasarettet i samband med flyttningen till Stora Gatan. Arbetet med journalföring blev kanske därför eftersatt; något som dr Bruzelius varit ytterst noggrann med. Han kunde dock glädja sig åt ett yttrande från landshövding F.O. Silfverstolpe om att omorganisationen inneburit en fullständig nydaning av sjukvårdsanstalten. År 1858 begärde Widberg avsked från sin befattning, som han innehaft i 30 år. Han var då 62 år gammal och efterträddes av Fredrik Claréus.
I samband med flyttningen till detta nya lasarett hade krävts en stor omorganisation. Dr Widberg behövde naturligtvis hjälp i sitt arbete och direktionen hade på dr Widbergs förslag anhållit om att en badarlärling tillsvidare måtte antagas som underläkare. Ansökan bifölls och dr Widberg skulle utöva tillsyn över underläkarens arbete. Endast 100 år innan 1928 års lasarett invigdes var det således möjligt att en icke medicinskt utbildad person, i det här fallet en medlem av badarnes hedervärda skrå, kunde utföra en underläkares arbetsuppgifter. Enligt Kungl kungörelsen av 19 dec 1807 fastställd ordning för badare i riket framgår att ”en yngling, som badarekonsten lära vill, bör vara minst 15 år gammal, hafva frisk kropp, kunna läsa, räkna och skrifva, äga någon kunskap i tyska och latinska språken, jemte klanderlöst uppförande i sina seder. ”.
När Claréus blev lasarettsläkare 1858 följde en ny och modernare tid. Johan Fredrik Claréus är den mest kände av lasarettsläkarna. Under sin tid som lasarettsläkare införde han en hel del nyheter. Han anskaffade nya instrument, ett särskilt medikamentskåp och operations- och obduktionsbord. För första gången anskaffades uringlas, rondskålar och liknande. Patienterna gavs möjlighet att sitta ute och få en nypa frisk luft, och han förordade renlighet och snygghet samt upprättade också ett litet patientbibliotek. Claréus var även ledamot av stadsfullmäktige och landsting. Han avled 1893 i en hastigt förlöpande sjukdom, 66 år gammal.
Personalstyrkan utökades med ytterligare sköterskor. Det finns dock mycket litet nämnt om sköterskorna endast att ”sköterskorna voro äldre, resoluta och karska kvinnspersoner med svaga kunskaper och inget handlag med de sjuka”.
När Widberg efterträdde Bruzelius fanns inga lasarettsläkarlöner disponibla, varför han fick arbeta oavlönad tills Bruzelius’ död år 1836. Han erhöll då samma lön som Bruzelius haft, dvs en årslön om 300 riksdaler banco, ca 18000 kr. Denna lön erhöll även dr Claréus när han tillträdde 30 år senare. På 30 år hade således ingen som helst löneökning ägt rum.
Badarlärlingen som tjänstgjort som underläkare fick fritt disponera två bostadsrum i lasarettet samt en lön på 150 riksdaler banco om året, i dagens penningvärde ca 9000 kronor.
”Text: Kerstin Rännar”.