Ämne: Gamla epidemisjukstugan Ramnäs

Ulla Jonsson, patient på epidemisjukstugan 1943 berättar:

Jag lades in för scharlakansfeber på epidemisjukstugan här den 12 eller 13 jan 1943. Jag var väldigt sjuk, var helt igensvullen i halsen och man misstänkte även difteri. Jag placerades i en säng i ett hörn vid fönstret och de satte en skärm omkring mig. Det var den tidens isolering. Jag hade dock inte difteri då.

Den 19 januari skrev jag mitt första brev hem till mamma i Surahammar. Det brevet har jag sparat.

När jag skulle åka till epidemisjukstugan beställdes en taxi. Taxichauffören sade att det skulle hämtas ytterligare en person och det visade sig vara en kusin till mig, som bara var tre år.. Jag har en bror men han klarade sig

Den 22 januari skrev jag till mamma att nu har även min morbror Tore och min kusin Anita kommit hit till sjukstugan. Vi smittade troligen varandra vid en släktträff under trettonhelgen.

Föräldrarna fick följa med till sjukstugan men fick inte följa med in och ta sig hem själva. När föräldrarna kom ”på besök” fick vi stå och prata med varandra genom fönstren. Jag blev frisk från scharlakansfebern, skrevs ut men hann bara vara hemma två dagar då jag fick difteri och det var bara att åka tillbaka igen.
Jag låg på avdelningen i sammanlagt tre månader och skrevs ut några dagar före påsk.

Vi var ganska många patienter, de flesta små barn. Vi var omkring sex patienter i varje rum. Ett rum för pojkar, ett rum för flickor, rum för patienter med scharlakansfeber på nedre våningen och rum för patienter med difteri på övre våningen. Dessutom fanns det ett stort kök.

Någon behandling förekom inte, inga mediciner. Jag kommer särskilt ihåg ett sjukvårdsbiträde i 17-årsåldern. Hon var väldigt snäll och rar och hette Gullan. (Bild finns)

I ett av mina brev till mamma skrev jag ”mamma du kan inte ana vad vi fick för mat idag. Vi fick kålsoppa och pannkaka och det var så gott”. Ibland när mamma kom på besök hade hon med sig en hård smörgås med stekt ägg på. Det var jättegott. Frukt och godis fanns inte.

I huset fanns vattentoalett och även ett badkar så att vi fick bada ibland. Vi hade sjukhuskläder på oss, men när vi fick gå ut och leka på gården fick vi ha våra egna kläder. Vi hade ingenting att göra på dagarna. I ett brev till mamma skrev jag att jag gärna skulle vilja ha min svampkortlek. Någon skolundervisning förekom inte.

En flicka hade ett pussel som hon haft med sig hemifrån, men fick inte ta med det hem igen när hon skrevs ut. Jag köpte det av henne för 25 öre.

Jag minns också ett tvillingpar, som var i två-årsåldern, De hade kommit in för scharlakansfeber men fick under tiden också svåra vattkoppor. De var väldigt sjuka. Vattkopporna smittade av sig på de andra barnen.

En läkare som inte var stationerad i Ramnäs kom sporadiskt och tittade till oss. Det kunde gå flera veckor mellan besöken. Jag fick också knölros under tiden här. När min mamma fick veta det hade läkaren inte varit synlig de senaste två veckorna Hon pratade med personalen som kallade hit doktorn.

I ett brev till mamma bad jag henne ta med ett par strumpor att ha medan jag skulle stoppa de jag hade på mig. En gång skrev jag ”Snälla mamma har du lite saft och någon bulle? Vi får bara vatten här”.

Innan vi fick åka hem blev vi ympade mot difteri, trots att vi hade haft sjukdomen. När jag skulle åka hem hade jag en stor bula på armen efter ympningen som gjorde väldigt ont. Trots det fick jag åka hem på egen hand, gick själv till stationen och tog tåget till Surahammar. Mamma mötte mig med cykel och jag fick åka på pakethållaren. Första natten hemma brast bulan. Mamma tog med mig till provinsialläkaren, som blev mycket upprörd och arg. Infektionen ville inte läka, det blev dödkött och doktorn måste skära bort en del. Penicillin fanns inte på den tiden. Dessa komplikationer gjorde att jag inte kunde gå till skolan de veckor som var kvar på terminen. Jag hade dock en duktig bror som hjälpte mig, så att jag slapp gå om.